Sedan slutet av 60-talet är internationella adoptioner ett naturligt inslag i det svenska samhället. Det har blivit ett bra och accepterat alternativ för framför allt barnlösa par. Övergivna barn, som inte kan tas hand om av sina biologiska föräldrar eller släktingar i sitt eget hemland, har fått ett hem i Sverige. Adoptioner har också byggt broar mellan kulturer och många familjer har ''på köpet'' fått ett andra hemland.
På senare år har dock antalet adoptioner minskat. Skälen är säkert flera. Läkarvetenskapen har förfinat och förbättrat sina metoder så att allt fler barnlösa kan få hjälp via t.ex. insemination. Lågkonjunkturen och arbetslösheten har kanske också hindrat några från att få medgivande att ta emot ett barn för adoption. Samhällets ekonomiska stöd till adopterande föräldrar har inte heller följt den övriga kostnadsutvecklingen och inflationen i landet. Adoptionsmöjligheterna har blivit en avgörande ekonomisk fråga för många.
Sedan 1988 erhåller adoptivföräldrarna efter avslutad adoption ett bidrag som fr.o.m. 1991 uppgår till maximalt 24 000 kronor per barn. Sedan Sverige införde detta bidrag följde även Danmark och Norge efter. I dessa länder har man nu gått om Sverige vad det gäller nivån på den ekonomiska ersättningen och betalar i dag ut motsvarande 35 000 svenska kronor per barn.
Förutom adoptionsbidragen erhåller även de auktoriserade adoptionsorganisationerna statsbidrag för sin verksamhet. Statsbidraget avser bland annat att ersätta organisationerna för en del av de arbetsuppgifter som organisationen övertagit från staten. Totalt är statens stöd till adoption knappt 25 miljoner kronor varje år.
Familjernas totala kostnader
En adoptivfamiljs utgifter för en adoption förmedlad av någon av de större organisationerna uppgår i genomsnitt till ca 80 000 kronor. Statsbidraget har minskat kostnaden med ca 1 700 kronor. Med adoptionsbidraget uppgår samhällets stöd totalt till ca 30 procent av kostnaden.
Adoptionsorganisationerna har hårda krav från sina medlemmar och från staten på att hålla adoptionskostnaderna nere. Men det är tyvärr svårt för organisationen själv att styra över en stor del av dessa kostnader och verksamheten är mycket känslig, t.ex. på grund av den svenska kronans fallande värde under de senaste åren. En faktor, som också drabbar de enskilda familjerna direkt, är deras resor och vistelser i barnets hemland som blivit dyrare. I dag kräver de allra flesta länder som adopterar bort barn att familjerna skall komma till landet för att själva hämta barnet. Några kräver också att de skall vistas där under en längre period upp till 3 månader.
Medicinsk behandling en lösning -- adoption en annan
För många par är adoptionskostnaden avskräckande och man satsar därför istället på någon av de alternativa befruktningsmetoderna som finns att tillgå. Det handlar om IVF, mikrokirurgi, insemination m.m. Landstingen i Sverige har en varierande inställning till denna typ av sjukvård och kostnaderna kan variera mycket mellan de olika landstingen.
Ett ökat ekonomiskt stöd till adoptionsföräldrar kan avlasta sjukvården. De medicinska metoderna kan hjälpa några, men inte alla, vilket beror på orsaken till barnlösheten och de olika fysiska förutsättningarna. Genom adoption kan många fler få hjälp, och samtidigt ges övergivna barn en möjlighet till att få en familj. Det finns också par som på privat väg provat t.ex. IVF-behandling och efter flera försök misslyckats. Bor man inte inom ett landstingsområde som subventionerar behandlingen, innebär det att familjens ekonomi utsätts för stora påfrestningar, utan några garantier för resultatet.
När hoppet om möjligheterna för att föda barn är borta har flertalet familjer inte råd att adoptera ett barn, trots att man gärna vill. Om adoptivfamiljernas nettokostnader var lägre, är det troligt att flera skulle välja adoption som ett första alternativ för att skaffa barn.
Det är viktigt att samhället intar en neutral hållning både i frågan om rådgivning och om ekonomiskt stöd till barnlösa makar som vill prova olika alternativ för att få barn. Så är det inte i dag, eftersom medicinsk behandling prioriteras och barnlösa par i första hand kommer i kontakt med sjukvården och inte med adoptionsorganisationerna.
40 miljoner övergivna barn
Ute i världen ser vi dagligen bevis på hur ofantligt många föräldralösa och övergivna barn det finns som far illa. Den bästa lösningen för dessa barn är oftast att finna en familj för dem i hemlandet. Under årens lopp har det dock visat sig att förekomsten av internationella adoptioner höjer de övergivna barnens status i många länder, och med tiden har det också lett till att inhemska adoptioner har ökat.
Ett målande exempel är Indien, ett land som Sverige fått många adoptivbarn ifrån. På 60-talet när de internationella adoptionerna kom igång på allvar i Indien, hörde de flesta övergivna barn till den absolut mest föraktade gruppen i samhället. Ingen indisk familj med självaktning kunde tänka sig att adoptera ett sådant barn. När man till sin häpnad såg hur svenskar och andra utlänningar med stor kärlek tog emot dessa barn och uppfostrade dem som sina egna, vände opinionen. I dag får många övergivna indiska barn en ny familj i sitt eget hemland. Samma utveckling har man kunnat se i flera andra länder.
Sverige har också genomfört många biståndsprojekt i olika länder i syfte att stödja denna utveckling och där har adoptionsorganisationerna medverkat mycket aktivt som initiativtagare och genomförare. De många övergivna barnens behov och rätt till en egen familj är dock inte på långa vägar uppfyllda. Flera av dessa barn kan vi erbjuda ett nytt liv här i Sverige. Att höja det statliga stödet till adoptioner är ett billigt sätt för Sverige att hjälpa föräldralösa barn till en trygg framtid. Det är också ett konkret sätt att i handling visa att vi menar vad vi säger då vi talar vackert om barnens rätt till en familj, och inte bara för barn som fötts i Sverige.
I och med denna motion vill vi yrka på att adoptionsbidraget höjs för att komma upp på samma ekonomiska nivå som det är i Danmark och Norge dvs. 35 000 kronor. Varje år kommer ca 1 000 adoptivbarn till Sverige. Det är således en relativt liten grupp som berörs av det ekonomiska bidraget. Ett tusen familjer, mindre än 1 procent av det totala antalet familjer som får barn under ett år, och de drabbas mycket orättvist av en mycket hög kostnad för sin familjebildning. Som en parallell att ha i minnet kan vi tänka på diskussionen om den självklara rätten att föda barn kostnadsfritt på våra sjukhus.
Finansiering 1. Utbetalningen kan skötas av organisationerna
I dag utbetalas adoptionsbidraget från försäkringskassan sedan adoptionen är avslutad. Den nya Haag-konventionen om adoptioner, som förmodligen kommer att vara ratificerad av flertalet inblandade länder inom några år, innebär att nästan alla adoptioner kommer att förmedlas av statliga auktoriserade organisationer. Liknande förslag har också diskuterats av adoptionslagutredningen som väntas bli klar i början av 1995. Förmedling och utbetalning skulle då kunna bli ett av auktorisationsvillkoren för adoptionsorganisationerna. Försäkringskassorna slipper på detta vis en liten men för dem svårskött arbetsuppgift. Ärenden som förekommer relativt sällan kräver mera tid, eftersom regler skall kontrolleras och många frågor besvaras.
2. Samordning av adoptionsbidrag och statsbidrag
Vidare kan statsbidraget till organisationerna som i dag administreras och utbetalas via NIA (Nämnden för Internationella Adoptioner) samordnas med adoptionsbidraget.
3. Lägre sjukvårdskostnader
En höjning av adoptionsbidraget ger en avlastning av sjukvården vad det gäller IVF-behandlingar m.m. En IVF- behandling kostar ca 25 000 kronor och vanligast är att man får göra försök på 2--3 gånger eller mera. Erfarenheter från Norge och Danmark visar att fler väljer alternativet adoption när bidraget höjs, även om höjningen är måttlig.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödet till familjer som adopterar barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rationaliseringsvinster för verksamheten och bidragen vid adoption.
Stockholm den 24 januari 1995 Ulrica Messing (s) Margareta Israelsson (s) Monica Green (s) Anneli Hulthén (s)