Det främsta målet för Folkpartiet liberalernas
familjepolitik är att alla barn skall få en bra start i livet.
Familjepolitiken skall också främja jämställdhet mellan män
och kvinnor och ge förutsättningar både för män och kvinnor
att förena förvärvsarbete och familjeliv.
Barnfamiljerna skall ha stor frihet att själva forma sin
vardag. Familjepolitiken skall innebära att stat och kommun
underlättar för föräldrarna att ta ansvar för sina barn -- inte
att de skall överta det.
Folkpartiet har under lång tid haft dessa mål som
utgångspunkt för sin familjepolitik. Vi var pådrivande på 70-
talet när föräldraförsäkringen infördes och byggdes ut. Vi har
verkat för full behovstäckning och valfrihet inom
barnomsorgen. Vi har drivit på för att föräldrautbildningen
skulle byggas ut. Vi har slagit vakt om och byggt ut det
generella ekonomiska stödet till barnfamiljer som i praktiken
syftar till att bygga in hänsyn till barnfamiljernas
försörjningsbörda i skattesystemet.
2. Familjepolitiska reformer 1991--94
Den familjepolitik som förts har skapat goda
förutsättningar för de flesta barn i Sverige i dag. Den har
också möjliggjort en kraftig ökning av den kvinnliga
förvärvsfrekvensen.
Däremot har valfriheten för barnfamiljerna att t.ex. välja
barnomsorg länge varit kraftigt beskuren, både genom
köerna till barnomsorgen och genom rigida bestämmelser för
etablering av förskolor.
Under Bengt Westerbergs tid som socialminister 1991--94
fattade riksdagen beslut om en rad familjepolitiska reformer
bl.a. i syfte att angripa dessa problem.
En barnomsorgsgaranti har införts från 1 januari i år. Den
innebär att alla kommuner skall kunna erbjuda barn mellan
1 och 12 år plats inom barnomsorgen efter högst några
månaders väntetid. Det kan också noteras att
utbyggnadstakten varit god. Under 1993 tillkom exempelvis
19 000 platser inom den offentligt finansierade
barnomsorgen.
Barnomsorgsgarantin kombineras med bestämda
kvalitetskrav. De som arbetar på förskolor, fritidshem och i
skolbarnomsorg måste ha sådan utbildning eller erfarenhet
att barns behov av omsorg och en god pedagogisk
verksamhet tillgodoses. Barngrupperna får inte vara så stora
att man inte kan upprätthålla kraven på en god pedagogik.
Redan hösten 1991 avskaffades den s.k. lex Pysslingen
som förhindrade statsbidrag till daghem i företagsform.
Riksdagen beslöt sedan att kommunerna skulle åläggas att
betala ut bidrag även till enskilda alternativ inom
barnomsorgen. Detta beslut revs dock upp av riksdagens nya
socialistiska majoritet hösten 1994.
Nya regler infördes i föräldraförsäkringen. En av de tolv
månaderna har vikts för pappan och en för mamman. Det
understryker att barnet har rätt till bägge sina föräldrar.
Under mamma- och pappamånaden ligger ersättningen kvar
på 90% trots att den i övrigt sänkts till 80%.
Reglerna för tillfällig föräldrapenning har ändrats så att det
blir möjligt att låta någon annan än föräldern stanna hemma
för vård av sjukt barn med ersättning från försäkringskassan.
Det är en viktig reform för ensamstående föräldrar.
Ett beskattat vårdnadsbidrag på 2 000 kr i månaden för
barn mellan 1 och 3 år infördes den 1 juli 1994. Bidraget
utgick för barn som inte vistas på kommunalt daghem eller
privat daghem som får kommunalt stöd. Det kombinerades
med en avdragsrätt på samma nivå. Bidraget avskaffades
dock redan vid årsskiftet 1994/95 av riksdagens nya
socialistiska majoritet.
En rad åtgärder vidtogs också för barn som på olika sätt
har det särskilt svårt. Familjer med barn som har handikapp
fick exempelvis höjt vårdbidrag. Kommunerna har blivit
skyldiga att erbjuda familjerådgivning. En barnombudsman
har tillsatts. Denna typ av frågor behandlas närmare i andra
motioner från folkpartiet liberalerna.
3. Valfriheten begränsas
Socialdemokraternas familjepolitik har sedan
regeringsskiftet hösten 1994 haft två bärande inslag.
För det första har ambitionen varit att begränsa valfriheten.
Kommunernas ställning har stärkts på föräldrarnas -- och
barnens -- bekostnad. Vår uppfattning är att stödet skall gå
till de dagis som föräldrarna väljer. Socialdemokraterna har
med sina s.k. återställare i höstas givit kommunerna
möjlighet att sätta stopp för den valfriheten.
För det andra får barnfamiljerna bära en betydande del av
den börda som budgetsaneringen medför.
Flerbarnstilläggen har sänkts. Bidragsförskotten har frysts
och sänkningar under åren 1996--98 aviserats.
Vårdnadsbidraget har avskaffats. I budgeten föreslås nu
därtill bl.a. sänkta barnbidrag och ytterligare sänkt
ersättningsnivå i föräldraförsäkringen.
Vi har för vår del invändningar på bägge dessa punkter.
4. Folkpartiet liberalernas familjepolitik
Den familjepolitik vi vill arbeta för bygger på följande
riktlinjer:
Föräldrarna delar på ansvaret både för vården av barn och
hem och för familjens försörjning.
Hänsyn tas till familjens försörjningsbörda vid utformning
av skatte- och bidragssystemen.
Det ekonomiska stödet när barnen är små utformas så att
även de som är etablerade på arbetsmarknaden, både kvinnor
och män, har råd att stanna hemma.
Ekonomisk ersättning utgår för vård av sjukt barn.
Alla som så önskar får plats för barn mellan ett och tolv år
i förskole- och fritidshemsverksamhet av god kvalitet.
Deltidsförskola erbjuds från och med fem års ålder alla
barn som inte deltar i heltidsförskola.
Föräldrarna väljer själva med hjälp av en
barnomsorgspeng den barnomsorg, kommunal, kooperativ
eller enskild, som passar dem bäst.
Avgifterna i barnomsorgen ligger på en nivå som inte
hindrar föräldrarna att av ekonomiska skäl utnyttja den.
5. Det ekonomiska familjestödet 5.1
Barnbidraget
Folkpartiet har under lång tid varit pådrivande för ett väl
utbyggt ekonomiskt stöd till barnfamiljerna. Vår
utgångspunkt har varit -- och är -- att staten skall underlätta
för föräldrarna att ta sitt ansvar för barnen.
Det ekonomiska stödet till barnfamiljerna i dess olika
former har framför allt detta syfte. Två av de viktigaste
stödformerna är de allmänna barnbidragen och
föräldraförsäkringen.
Barnbidragen skall ses som en del av skattesystemet.
Statsmakterna har med all rätt velat bygga in hänsyn till
försörjningsbördan i skattesystemet. Den som har ett eller
flera barn har givetvis mindre möjligheter att betala skatt än
den som har samma inkomst men saknar barn.
Under 80-talet pågick en intensiv debatt om
barnfamiljernas ekonomi. Det konstaterades bl.a. att
flerbarnsfamiljerna hade en väsentligt sämre ekonomisk
situation än andra hushåll. Mot den bakgrunden
kompletterades barnbidragen med s.k. flerbarnstillägg.
Uppgörelsen om den stora skattereformen mellan
socialdemokraterna och folkpartiet hösten 1989 kom också
att innehålla kraftiga höjningar av de allmänna barnbidragen.
Avsikten var att barnbidraget skulle höjas till totalt 10 000
kr per barn och år. Den sista höjningen -- från 9 000
till 10 000 -- kom dock att uppskjutas flera gånger av
statsfinansiella skäl. Socialdemokraterna medverkade till
detta första gången det skedde genom beslut våren 1990.
Andra gången efter regeringsskiftet 1991 röstade de nej. I
samband med 1992 års krisuppgörelse enades de dåvarande
regeringspartierna med socialdemokraterna om att helt
inställa denna höjning.
Barnbidraget har nu varit nominellt oförändrat sedan 1990.
Det innebär en real urholkning till följd av inflationen.
Som vi påpekat tidigare i motionen har
socialdemokraterna efter regeringsskiftet 1994 valt att
utforma sitt budgetsaneringsprogram så att barnfamiljerna
får bära en större del av bördan än familjer utan barn.
Barnfamiljerna påverkas redan av de besparingar och
skattehöjningar som har generell räckvidd t.ex. höjda
egenavgifter och höjda kommunalskatter. Men ovanpå de
åtgärderna läggs nedskärningar i stödformer som bara
kommer barnfamiljer till del. I höstas handlade det om sänkta
flerbarnstillägg, minskat bidragsförskott och slopat
vårdnadsbidrag. Nu tillkommer sänkta barnbidrag, sänkt
ersättningsnivå i föräldraförsäkringen och en viss minskning
av bostadsbidragen.
Totalt handlar det 1998 om åtminstone sju miljarder kr.
Därtill kommer att familjer med barn i barnomsorg -- som
får kommunalt stöd -- får betala höjda avgifter.
Vi var i höstas -- med viss tvekan -- beredda att tillstyrka ett
besparingsbeting på 3 miljarder till 1998. Regeringens tanke,
som den då redovisades för riksdagen, var att tillsätta en
''utredning för översyn och effektivisering av det samlade
ekonomiska familjestödet''. Ett huvudsyfte var att
utredningen skulle föreslå ''bestående utgiftsminskningar
som senast under år 1998 motsvarar en nettoeffekt på de
offentliga utgifterna med 3 000
miljoner kr''. Vi förutsatte att socialdemokraterna då
hade åtminstone någon uppfattning om hur en
''effektivisering'' skulle komma till stånd.
I budgetpropositionen visar det sig emellertid att några
sådana tankar inte fanns. Intentionerna från i höstas om att
utredningen skulle arbeta fram ett effektivare stöd och
därmed åstadkomma besparingar har nu övergivits. I stället
föreslås nedskärningar, väsentligen på barnbidragen.
Vi konstaterar för vår del att de nedskärningar som
regeringen genomdrev i höstas motsvarar 3 miljarder. Vi har
i dag inte ekonomiskt utrymme att föreslå att dessa skall
återställas. Vi lägger därför inget förslag om exempelvis
återinfört vårdnadsbidrag.
Men den samlade familjeekonomiska politik som
regeringen nu redovisar lägger -- enligt vår bedömning -- en
orimligt stor andel av den samlade saneringsbördan på
barnfamiljerna.
Regeringen redovisar inga analyser som ger stöd för denna
fördelningspolitik. Vi noterar med viss förvåning att det i
socialdepartementets bilaga sägs att den familjepolitiska
utredningen skall få i uppgift att se över de
fördelningspolitiska effekterna av förslagen i budgeten. Man
kunde annars tycka att det vore rimligt att först göra en
analys och därefter lägga fram förslag.
De generella fördelningspolitiska analyser som sedan
några år görs inom finansdepartementet ger heller inte
underlag för sådana ställningstaganden som nu görs. Den
fördelningspolitiska redogörelse som fogades till 1994 års
kompletteringsproposition konstaterade: ''Barnfamiljer,
särskilt samboende med barn, beräknas ha fått något större
inkomstminskningar än genomsnittet under perioden.''
Den analys som den nuvarande regeringen redovisar i
finansplanen (s 54) visar att särskilt flerbarnsfamiljerna
påverkas starkare än andra av de lagda förslagen:
''Indelningen i familjetyper visar att de föreslagna
nedskärningarna i främst barnbidragen, flerbarnstilläggen
och bostadsbidragen medför att familjer med tre eller fler
barn får den största minskningen av den disponibla
inkomsten.''
Den fråga som då inställer sig är om regeringen anser att
denna grupp har särskilt stor bärkraft. Det är inte folkpartiets
uppfattning.
Vi har ambitionen att kunna redovisa ett budgetalternativ
där de krav det allvarliga statsfinansiella läget ställer kan
uppfyllas samtidigt som en sänkning av barnbidragen
undviks. Ett sådant alternativ redovisas i partiets ekonomisk-
politiska motion. Vi avvisar således regeringens förslag om
en sänkning av barnbidraget med 125 kr i månaden. De
ekonomiska bördor som budgetsaneringen medför måste
fördelas jämnare och mera rättvist.
Vi vill med detta inte skriva ut några fribrev för framtiden.
Men så som läget ser ut i dag och med den kunskap de
fördelningspolitiska studierna givit oss förefaller det
orimligt att -- i praktiken -- genomföra en skattehöjning som
riktas bara mot barnfamiljerna.
5.2 Föräldraförsäkringen
Regeringen föreslår vidare en sänkning av
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen från den 1 januari
1997. Kompensationsnivån skall vara 75% -- mot dagens
80% -- i 10 av de 12 månaderna, i den tillfälliga
föräldrapenningen samt i havandeskapspenningen. Under
mamma- och pappamånaderna skall dock 85% gälla, mot
nuvarande 90%.
Förslaget har sin parallell i motsvarande förslag
beträffande sjukförsäkringen. Eftersom regeringen samtidigt
vill slopa karensdagen blir förslagets sammantagna effekter
på sjuk- och arbetsskadeförsäkringen en ökad kostnad. En
besparing uppnås bara i föräldraförsäkringen där
kostnaderna minskar med 1 100
milj.kr. före skattebortfall. Någon motsvarande
sänkning föreslår däremot inte i arbetslöshetsförsäkringen.
Folkpartiet avvisar den omläggning av dessa
försäkringssystem som regeringen föreslår. I en annan
motion redovisar vi utförligare våra ställningstaganden
beträffande sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, där vi bl.a.
föreslår att karensdagen skall bibehållas och
ersättningsnivån i princip läggas på 80%.
I detta sammanhang vill vi påminna om att vi från
folkpartiets sida var mycket skeptiska till tanken att sänka
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen från 90 till 80%.
Starka jämställdhetsskäl talar för en hög kompensationsnivå.
Annars försvåras pappornas möjligheter att utnyttja
föräldraförsäkringen. Detta har i sin tur stor betydelse för
småbarnsmammors situation på arbetsmarknaden -- något
som belystes av löneskillnadsutredningen.
Det var den utredningen som på nytt väckte tanken att
reservera en viss tid i föräldraförsäkringen för pappor. På
förslag av Bengt Westerberg har riksdagen sedan beslutat om
en särskild pappamånad. Men möjligheterna att denna
pappamånad skall medföra ett högre utnyttjande även av
övrig tid skulle naturligtvis minska om kompensationsnivån
sänks från 80 till 75%. För jämställdheten skulle detta vara
ett steg bakåt. Vi avvisar förslaget och har finansierat detta i
vårt budgetalternativ.
6. Barnomsorgen
Den barnomsorgsgaranti som den borgerliga regeringen --
på förslag av Bengt Westerberg -- fick riksdagens stöd för
1993 hade två bärande inslag.
För det första skulle alla barn från ett till och med tolv års
ålder få rätt till barnomsorg utanför hemmet. För det andra
skulle kommunerna bli skyldiga att ge stöd till enskilda
daghem och fritidshem, ett stöd som inte oskäligt fick avvika
från kommunens kostnad per barn i motsvarande
verksamhet.
Tanken var alltså att de ekonomiska villkoren skulle vara
desamma för kommunala och privata daghem. Föräldrarnas
val skulle vara avgörande.
Vi föreslår nu att denna ordning skall bli gällande från den
1 januari 1996.
Den lydelse vi föreslår för socialtjänstlagens 18:e paragraf
överensstämmer med den av riksdagen tidigare beslutade
(och som ändrades till följd av prop 94/95:61).
Med detta kommer en kommun också att få rätt till
ersättning om den i sin egen verksamhet -- eller i enskild
barnomsorg som får stöd av kommunen -- tagit emot ett barn
från en annan kommun.
I samband med höstens riksdagsbeslut ändrades lagen
(1987:442) om försöksverksamhet med kommunal
tillståndsprövning. Den regel som innebar att kommunerna
vid tillståndsprövningen endast får fästa avseende vid
sökandens lämplighet att bedriva verksamheten och vid
ändamålsenligheten av lokalerna ströks.
Motivet för denna regel var givetvis att en kommun inte
skulle kunna kväva enskilda alternativ, som konkurrerar med
dess egen verksamhet, genom att vägra tillstånd. Vi föreslår
att den återinförs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
barnbidragen,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
ersättningsnivån i föräldrapenningen till 75 % (för tio
månader) resp. 85 % (för mamma- och pappamånaderna),1
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
ersättningsnivån i tillfällig föräldrapenning till 75 %,1
4. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
ersättningsnivåerna i havandeskapspenningen till 75 %,1
5. att riksdagen beslutar att 18 § socialtjänstlagen från den
1 januari 1996 skall ges den lydelse som paragrafen hade
fram till den 1 januari 1995,
6. att riksdagen beslutar att lagen (1987:442) om
försöksverksamhet med kommunal tillståndsprövning skall
återfå den lydelse som gällde före riksdagsbeslutet med
anledning av proposition 1994/95:61.
Stockholm den 25 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)