Sverige slåss mot klockan. Tjugofem år av felaktig
ekonomisk politik börjar alltmer tydligt visa upp ett
förfärande resultat. Den borgerliga regeringens arbete med
att förändra utgiftsmekanismerna hann inte slutföras.
Filosofin har varit att förmåner skall utformas för att passa
särintressen och stora väljargruppers krav på standardökning
utan att frågan samtidigt har ställts om ekonomin i sin helhet
har kunnat bära de offentliga utgiftsökningar som blivit en
nödvändig följd.
Under lång tid doldes de stora obalanserna med hjälp av
omväxlande skattehöjningar, expansion av den offentliga
sektorn, devalveringar, inflation eller konsumtion med
lånade pengar. Ytterligare börda har lagts till lasten och
finanskraschen efter 80--talet har fört fram våra obalanser i
öppen dager.
Regeringen säger sig nu i budgeten ta krafttag mot dessa
uppkomna obalanser. Efter en under föregående höst förd
politik med massiva skattehöjningar och återregleringar på
företagandets och valfrihetens områden, har regeringen nu
istället presenterat en rad under oppositionstiden
brännmärkta utgiftsminskningar. Det är bra. Det kommer för
sent, höstens många möjligheter har gått förlorade, och
förslagen är otillräckliga. Löften om framtunga besparingar
visar sig bli i alltför många fall frågan om baktunga och ofta
luddiga besparingar.
För en ung riksdagsledamot, född på 1960--talet, ställs
kraven högre på att tänka framåt på kommande generationers
välfärd. De högljudda kraven på fördelning mellan dagens
särintressen måste vägas mot det rättmätiga kravet att även
kommande generationer skall ges möjlighet att styra
fördelningen av de gemensamma resurserna. Detta
omöjliggörs med dagens lånefinansierade välfärdspolitik.
Inte ens under den pågående konjunkturuppgången förmår
regeringen presentera förslag som i snabbare takt för oss till
budgetbalans, och som därmed sätter stopp för upplåningen.
En upplåning vars skuldnotor sänds på framtida
generationer. Besparingarna måste bli fler.
Riksdagens intresse vad gäller avvägningen mellan olika
besparingar brukar fästa stor vikt vid de fördelningspolitiska
effekterna. Alltför sällan förs denna diskussion kopplat till
hur tillväxt och framväxten av nya jobb skall åstadkommas.
Det utvecklar sig lätt till en fördelningspolitikens onda
cirkel, där återkommande förslag under alltmer högljudda
protester gör att alla får det sämre. Drömmen om att någon
annan skall betala och att Sverige kan ''gasa'' sig ur krisen
med hjälp av kraftigt ökad konsumtion används för att skyla
över problemen. Sverige har för höga utgifter i förhållande
till de intäkter som man rimligtvis kan förvänta sig att
svenska folket skall orka med att betala. Vi måste minska
våra utgifter och måste då börja med de utgifter som inte har
karaktären av absolut oundgängliga utgifter som om de drogs
in skulle betyda hot för människors förmåga att överleva,
eller utgifter som i förlängningen bidrar till att offensivt
möjliggöra för en tillväxtskapande politik.
Det framstår därför som mest angeläget att spara på de
statliga, icke behovsprövade transfereringarna och den
statliga konsumtion som inte kan kopplas till
tillväxtpolitiken.
Regeringen föreslår olika modeller för neddragningar på
familjepolitikens område. Vårdnadsbidraget har avskaffats
och nu föreslås någon form av neddragning av barnbidragen.
Barnbidraget har tillkommit för att generellt utan
behovsprövning täcka en del av de merutgifter som föräldrar
skaffar sig i och med att de får barn. Att det medför
merkostnader är oomtvistat. Frågan är i vilken utsträckning
som föräldrar skall förutsätta att andra barnlösa
skattebetalare skall betala för dessa merkostnader.
Barnbidraget är utformat så att det utgår lika för alla barn,
med en extra höjning från och med tredje och också sedan
fjärde barnet. De merkostnader som uppkommer infinner sig
främst vid födseln av det första barnet. Det eventuella andra
barnet kan dock inte på samma sätt sägas medföra
investeringskostnader då mycket av det första barnets kläder,
leksaker och barnvagn kan användas även för andra barnet.
Till regeringens föreslagna besparing bör som del i
saneringen av den lånefinansierade välfärdsstaten därför
tillkomma ett borttagande av det andra barnbidraget.
Besparingen beräknas minska utgifterna för
familjepolitiken med nära fem miljarder kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar avskaffa det andra barnbidraget i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1995
Fredrik Reinfeldt (m)
1 Yrkande 2 hänvisat till KU