Sverige slåss mot klockan. Tjugofem år av felaktig ekonomisk politik börjar alltmer tydligt visa upp ett förfärande resultat. Den borgerliga regeringens arbete med att förändra utgiftsmekanismerna hann inte slutföras. Filosofin har varit att förmåner skall utformas för att passa särintressen och stora väljargruppers krav på standardökning utan att frågan samtidigt har ställts om ekonomin i sin helhet har kunnat bära de offentliga utgiftsökningar som blivit en nödvändig följd.
Under lång tid doldes de stora obalanserna med hjälp av omväxlande skattehöjningar, expansion av den offentliga sektorn, devalveringar, inflation eller konsumtion med lånade pengar. Ytterligare börda har lagts till lasten och finanskraschen efter 80--talet har fört fram våra obalanser i öppen dager.
Regeringen säger sig nu i budgeten ta krafttag mot dessa uppkomna obalanser. Efter en under föregående höst förd politik med massiva skattehöjningar och återregleringar på företagandets och valfrihetens områden, har regeringen nu istället presenterat en rad under oppositionstiden brännmärkta utgiftsminskningar. Det är bra. Det kommer för sent, höstens många möjligheter har gått förlorade, och förslagen är otillräckliga. Löften om framtunga besparingar visar sig bli i alltför många fall frågan om baktunga och ofta luddiga besparingar.
För en ung riksdagsledamot, född på 1960--talet, ställs kraven högre på att tänka framåt på kommande generationers välfärd. De högljudda kraven på fördelning mellan dagens särintressen måste vägas mot det rättmätiga kravet att även kommande generationer skall ges möjlighet att styra fördelningen av de gemensamma resurserna. Detta omöjliggörs med dagens lånefinansierade välfärdspolitik. Inte ens under den pågående konjunkturuppgången förmår regeringen presentera förslag som i snabbare takt för oss till budgetbalans, och som därmed sätter stopp för upplåningen. En upplåning vars skuldnotor sänds på framtida generationer. Besparingarna måste bli fler.
Riksdagens intresse vad gäller avvägningen mellan olika besparingar brukar fästa stor vikt vid de fördelningspolitiska effekterna. Alltför sällan förs denna diskussion kopplat till hur tillväxt och framväxten av nya jobb skall åstadkommas. Det utvecklar sig lätt till en fördelningspolitikens onda cirkel, där återkommande förslag under alltmer högljudda protester gör att alla får det sämre. Drömmen om att någon annan skall betala och att Sverige kan ''gasa'' sig ur krisen med hjälp av kraftigt ökad konsumtion används för att skyla över problemen. Sverige har för höga utgifter i förhållande till de intäkter som man rimligtvis kan förvänta sig att svenska folket skall orka med att betala. Vi måste minska våra utgifter och måste då börja med de utgifter som inte har karaktären av absolut oundgängliga utgifter som om de drogs in skulle betyda hot för människors förmåga att överleva, eller utgifter som i förlängningen bidrar till att offensivt möjliggöra för en tillväxtskapande politik.
Det framstår därför som mest angeläget att spara på de statliga, icke behovsprövade transfereringarna och den statliga konsumtion som inte kan kopplas till tillväxtpolitiken.
Regeringen föreslår olika modeller för neddragningar på familjepolitikens område. Vårdnadsbidraget har avskaffats och nu föreslås någon form av neddragning av barnbidragen.
Barnbidraget har tillkommit för att generellt utan behovsprövning täcka en del av de merutgifter som föräldrar skaffar sig i och med att de får barn. Att det medför merkostnader är oomtvistat. Frågan är i vilken utsträckning som föräldrar skall förutsätta att andra barnlösa skattebetalare skall betala för dessa merkostnader.
Barnbidraget är utformat så att det utgår lika för alla barn, med en extra höjning från och med tredje och också sedan fjärde barnet. De merkostnader som uppkommer infinner sig främst vid födseln av det första barnet. Det eventuella andra barnet kan dock inte på samma sätt sägas medföra investeringskostnader då mycket av det första barnets kläder, leksaker och barnvagn kan användas även för andra barnet. Till regeringens föreslagna besparing bör som del i saneringen av den lånefinansierade välfärdsstaten därför tillkomma ett borttagande av det andra barnbidraget.
Besparingen beräknas minska utgifterna för familjepolitiken med nära fem miljarder kronor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar avskaffa det andra barnbidraget i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1995 Fredrik Reinfeldt (m) 1 Yrkande 2 hänvisat till KU