Barns och ungdomars situation i det svenska samhället
visar både goda och dåliga sidor. Den uppväxande
generationen har en materiell trygghet och omsorg som i
många delar överskrider tidigare generationers. Samtidigt
finns hot -- ekonomiska, sexuella och andra -- som förhindrar
och förstör uppväxtsituationen för många barn och
ungdomar. Inte minst oroande är förhållandena i många av
storstädernas förortsområden där arbetslöshet, hög andel
utländska medborgare och ekonomiskt knappa resurser
skapar spänningar.
Sverige har visat genom undertecknandet av
Barnkonventionen och inrättandet av Barnombudsmannen
att vi tar barnens situation på allvar. Samtidigt krävs det att
arbetet inte avstannar. Intentionerna i Barnkonventionen
måste realiseras och rapporterna från Barnombudsmannen
måste tas på allvar.
Barn- och ungdomsfrågorna berör många myndigheter och
flera departement. Det medför svårigheter när det gäller att
överblicka de nationella mål som skall ligga till grund för
planeringen i kommuner och landsting. Utspridningen
innebär också svårigheter när det gäller att få en samlad bild
av regeringens åtgärder och mål på barn- och
ungdomsområdet. I propositionen 1994/1995:100, bilaga 14
säjer regeringen att man har för avsikt att i en skrivelse till
riksdagen ge en samlad redovisning av samtliga förslag och
insatser i årets budgetproposition som särskilt berör
ungdomar. Detta är bra men skrivelsen bör också innefatta
konsekvenserna för de allra yngsta dvs. barnen.
Det vore också önskvärt att regeringens barn- och
ungdomspolitik fick en mer samlad plats i departementen.
En barn- och ungdomsminister skulle kunna fylla den
funktionen.
Kommunernas insatser är avgörande för
Barnkonventionens genomslag i Sverige. Det ställer krav på
både planering och beslutsunderlag i kommunerna. Tyvärr
saknas barn- och ungdomsprogram i många kommuner idag
och det är svårt att överblicka vilka insatser som görs på
barn- och ungdomssidan men också vilka konsekvenser de
kommunala besluten får för barn och ungas rättigheter och
behov. Skall Barnkonventionen efterlevas också i
verkligheten är det nödvändigt med barn- och
ungdomspolitiska handlingsplaner i kommunerna.
Innehållet i dessa planer bör innefatta en beskrivning av de
ungas villkor i kommunen, men också en redogörelse över
hur de nationella målen vad det gäller barn och ungdomar
kan uppfyllas på den kommunala nivån.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad dokumentation över
barn- och ungdomspolitiken både på central och kommunal
nivå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att samla barn- och
ungdomsfrågorna på ett departement.
Stockholm den 25 januari 1995
Anneli Hulthén (s)
Monica Green (s)
Margareta Israelsson (s)
Ulrica Messing (s)