Barns och ungdomars situation i det svenska samhället visar både goda och dåliga sidor. Den uppväxande generationen har en materiell trygghet och omsorg som i många delar överskrider tidigare generationers. Samtidigt finns hot -- ekonomiska, sexuella och andra -- som förhindrar och förstör uppväxtsituationen för många barn och ungdomar. Inte minst oroande är förhållandena i många av storstädernas förortsområden där arbetslöshet, hög andel utländska medborgare och ekonomiskt knappa resurser skapar spänningar.
Sverige har visat genom undertecknandet av Barnkonventionen och inrättandet av Barnombudsmannen att vi tar barnens situation på allvar. Samtidigt krävs det att arbetet inte avstannar. Intentionerna i Barnkonventionen måste realiseras och rapporterna från Barnombudsmannen måste tas på allvar.
Barn- och ungdomsfrågorna berör många myndigheter och flera departement. Det medför svårigheter när det gäller att överblicka de nationella mål som skall ligga till grund för planeringen i kommuner och landsting. Utspridningen innebär också svårigheter när det gäller att få en samlad bild av regeringens åtgärder och mål på barn- och ungdomsområdet. I propositionen 1994/1995:100, bilaga 14 säjer regeringen att man har för avsikt att i en skrivelse till riksdagen ge en samlad redovisning av samtliga förslag och insatser i årets budgetproposition som särskilt berör ungdomar. Detta är bra men skrivelsen bör också innefatta konsekvenserna för de allra yngsta dvs. barnen.
Det vore också önskvärt att regeringens barn- och ungdomspolitik fick en mer samlad plats i departementen. En barn- och ungdomsminister skulle kunna fylla den funktionen.
Kommunernas insatser är avgörande för Barnkonventionens genomslag i Sverige. Det ställer krav på både planering och beslutsunderlag i kommunerna. Tyvärr saknas barn- och ungdomsprogram i många kommuner idag och det är svårt att överblicka vilka insatser som görs på barn- och ungdomssidan men också vilka konsekvenser de kommunala besluten får för barn och ungas rättigheter och behov. Skall Barnkonventionen efterlevas också i verkligheten är det nödvändigt med barn- och ungdomspolitiska handlingsplaner i kommunerna. Innehållet i dessa planer bör innefatta en beskrivning av de ungas villkor i kommunen, men också en redogörelse över hur de nationella målen vad det gäller barn och ungdomar kan uppfyllas på den kommunala nivån.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad dokumentation över barn- och ungdomspolitiken både på central och kommunal nivå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att samla barn- och ungdomsfrågorna på ett departement.
Stockholm den 25 januari 1995 Anneli Hulthén (s) Monica Green (s) Margareta Israelsson (s) Ulrica Messing (s)