Rörelse- och stödjeorganens sjukdomar kostar i dag
samhället minst 30 miljarder om året. Det finns klara
vetenskapliga indikationer på att bättre kunskaper i
ortopedisk medicin hos läkar- och sjukgymnastkåren skulle
kunna bidra till att nedbringa dessa kostnader. Det skulle
också påtagligt kunna minska lidandet i dessa åkommor i
generell mening.
I dag finns det en betydande vetenskaplig dokumentation
på området. Stefan Blomberg har doktorerat 1993 i
ortopedisk medicin inbegripet manuell terapi. I
betygskommittén satt bl.a. Alf Nachemsson med, auktoritet
på området. Några studier till finns dokumenterade av
Shekell publicerade i en litteraturgenomgång i ''Anals of
internal medicin''. Effekten av manipulativa behandlingar är
också dokumenterade i SBU-rapporten av professorerna
Egon Johnsson och Alf Nachemsson.
Stefan Blomberg har också alldeles färska ännu
opublicerade data, där han funnit statistiskt säkerställda
skillnader mellan den ortopedmedicinskt behandlade
gruppen och den konventionellt behandlade ännu efter 2 år.
Ortopedmedicinsk behandling jämförd med
standardiserad konventionell behandling hos distriktsläkare
och distriktssjukgymnaster när det gäller
sjukskrivningslängd, smärta, daglig funktionsförmåga och
psykosomatiska symptom har visat sig klart överlägsen.
Därtill är den ortopedmedicinska behandlingen billigare.
Vad ortopedmedicinarna behöver är socialstyrelsens
godkännande av sin specialitet och därmed sin godkända
specialistkompetens.
Ortopedisk medicin lärs inte ut i den svenska
grundutbildningen för läkare och sjukgymnaster. Den
förekommer heller inte i de etablerade läkarspecialiteterna,
annat än som vidareutbildningskurser, delvis anordnade i
socialstyrelsens regi. Ortopedisk medicin har inte ännu
erhållit status av egen specialitet.
Definition: Ortopedisk medicin är inriktad på att
diagnostisera och behandla smärtsamma tillstånd i rygg och
leder med tyngdpunkt på funktionen. Den kan ses som en
brygga över ett ingenmansland mellan de traditionella
specialiteterna ortopedi, neurologi och reumatologi, vilka
helt övervägande behandlar sjukliga förändringar i organ och
strukturer, inte funktionen. Det stora flertalet smärttillstånd
beror dock ej på dylika sjukliga förändringar utan på
funktionsstörningar i för övrigt friska leder, muskler och
andra vävnader.
Ortopedmedicinaren arbetar med gängse
undersökningsmetoder, som kompletteras med en specifik
manuell undersökningsteknik. Till dess ortopedmedicinarna
får sin specialiststatus och behandlingen därmed automatiskt
faller under försäkringskassans betalningsområde bör
privatläkarvårdstaxan så anpassas att patienterna får
ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig denna behandling.
a) Det finns inga utbildningstjänster i ortopedisk medicin i
den offentliga sjukvården. Därför kan ingen läkare utan stora
ekonomiska uppoffringar utbilda sig i ortopedisk medicin.
För att forskningen ska gå framåt behövs ökad forskning,
en professur och utbildningsplatser.
b) De som trots detta utbildat sig i ämnet och vill arbeta
inom området har svårt att klara sig ekonomiskt då
privatläkarvårdstaxan ej är anpassad för behandlingen.
c) Den viktiga utvärderingen av metoderna blir eftersatt,
ingen institution tar ansvar för forskning och utveckling på
området; allmänmedicinska institutionen i Uppsala har
intresse men saknar resurser.
d) De flesta läkare får gå hela sin grund- och
specialistutbildning utan att komma i kontakt med ämnet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster med
professur och institutioner i ortopedisk medicin inrättas,
1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att läkare med utbildning i ortopedisk medicin bör erhålla
specialistkompetens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att specialistvårdstaxan bör anpassas så att läkare kan ge
patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig
ifrågavarande behandling,
4. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för
sjukgymnaster i ortopedisk medicin inrättas.
Stockholm den 25 januari 1995
Ragnhild Pohanka (mp)
Thomas Julin (mp)