Utbildningar som syftar till vård och rehabilitering av
människor ställer höga krav på kunskap och färdighet, bl.a.
för att trygga patientsäkerheten.Arbetsterapeututbildningen,
som är akademisk, är en sådan utbildning.
Ett yrke som innebär behandling av människor ställer ofta
högre krav på den nyexaminerades färdigheter än många
andra yrken. När nyexaminerade arbetsterapeuter går ut i
dagens arbetsliv fordras ett omedelbart självständigt ansvar
för patientbehandling, samtidigt som patientsäkerhet och
kvalitetssäkring är oomtvistliga hörnstenar i svensk hälso-
och sjukvård.
Arbetsterapeut är ett självständigt yrke, som genom sin
verksamhet sparar pengar för såväl samhället som enskilda
genom rehabiliterande insatser, vilket medför minskat
personligt lidande, tidigare återgång till arbetet, mindre
beroende av samhällets vård, hemtjänst m.m.
Kunskapsutvecklingen inom yrkesområdet har varit
oerhörd snabb under senare år. Dagens hårdnande
arbetsmarknad och besparingar inom hälso- och sjukvården
har förändrat kraven på nyutbildade arbetsterapeuter och
jämförbara grupper. Utbildningen håller hög teoretisk nivå ,
men erfarenheten från praktisk tillämpning är begränsad.
Världsorganisationen World Federation of Occupational
Therapists (WFOT) har som minimumstandard krav på
minst 1 000
timmars praktik för godkänd utbildning. Detta är
också ett kriterium för medlemskap i organisationen.
För att fungera bra i ett yrke krävs såväl teoretisk
utbildning som praktisk erfarenhet. Inom
arbetsterapiområdet och dess forskning tillhör Sverige en av
världens ledande nationer, men för att ytterligare höja
arbetsterapeuternas utbildningsstandard bör möjlighet ges
att utvidga och därmed förbättra den praktiska tjänstgöringen
i anslutning till inträdet på arbetsmarknaden. En ökad
praktiktjänstgöring vid denna period av utbildningen bör
därför genomföras, utan att göra avkall på kvalitén i övriga
delar av utbildningen.
Denna inskolning i arbetslivet kan lösas på flera sätt, men
huvudalternativen torde vara två. Antingen tillskapas ett
praktikår som arbetsgivarna ansvarar för eller förlängs
utbildningen med ett år. Bägge alternativen skulle medföra
betydande kvalitetsförbättring för alla parter. Erfarenheter,
bl.a. från arbetsterapin vid Gävle sjukhus, visar inte oväntat
att en successiv inskolning ger många fördelar för den
samlade verksamheten.
Med hänvisning till ovanstående föreslås därför att
regeringen analyserar ovannämnda situation och
återkommer till riksdagen med förslag beträffande ökad
praktiktjänstgöring för arbetsterapeuter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande införande av
praktiktjänstgöring för arbetsterapeuter.