Våren 1994 beslutade riksdagen att amalgam inte får
användas i den svenska tandvården efter årsskiftet 1996/97.
Det beslutet fattades som ett led i miljöpolitiken eftersom det
råder stor enighet om att kvicksilver är skadligt för vår natur.
Däremot diskuteras det fortfarande huruvida kvicksilver kan
orsaka hälsoproblem hos människor.
Utan representation från patientorganisationen och utan att
träffa de läkare och tandläkare som under många år arbetat
med patienter kommer Socialstyrelsen, i en rapport som
presenterades nyligen, till slutsatsen att amalgam inte ger
generella hälsoeffekter.
I en kommentar i Läkartidningen förklarar en representant
för Socialstyrelsen varför man inte lyssnat på den
''beprövade erfarenhet'' som finns hos de läkare som
behandlat tusentals amalgampatienter.
''Socialstyrelsen har haft som huvudsaklig uppgift att
granska om det finns studier (publicerade i vetenskapliga
tidskrifter) som påvisar ett samband mellan dentalt amalgam
och sjukdom, ''--
--
--
''inriktningen på arbetet blev sedan på sätt som beskrivits
ovan varför det inte blev aktuellt med ett sammanträffande
(med läkargruppen). Läkargruppens stora erfarenhet av
amalgampatienter skulle dock kunna komma till nytta i
prospektiva studier som får planeras med vetenskaplig
expertis''. --
--
-- ''Forskningsuppgifter ligger dock utanför
Socialstyrelsens åtaganden''.
Detta framstår enligt vår uppfattning som en alltför passiv
hållning. Samhället måste på ett mer aktivt sätt ta ansvar för
människors hälsa och ta initiativ till att ny kunskap kommer
fram. Patienterna kan inte lämnas utan vård under den långa
tid -- ibland flera årtionden -- som det kan ta innan ett nytt
fenomen anses vetenskapligt accepterat. Detta är både med
omtanke om samhällsekonomin och om människors
livskvalité.
Inom vetenskapssamhället har man under senare år
ifrågasatt det system som avgör vilka forskningsresultat som
presenteras i de vetenskapliga tidskrifterna. Subjektiva
värderingar hos tidskrifternas redaktörer och hos anonyma
bedömare avgör vad som anses intressant för publicering.
Kontroversiell forskning får ofta svårt att komma fram.
Därför kan det svenska samhället inte enbart byggga sin
sjukvårdspolitik på sådana artiklar utan måste ha en mer
allsidig bedömning.
Socialstyrelsens roll när det gäller ansvaret för vården
måste utredas. Kanske kan folkhälsoinstitutet utvecklas till
en myndighet som aktivt söker efter kunskap och initierar
den forskning som behövs för att snabbare få svar i sådana
frågor som ''amalgamsjuka'' och ''elöverkänslighet'' som
kostar samhället mycket pengar och där patienterna lider
svårt medan vetenskapssamhället fastnat i ett fruktlöst krig.
Socialdemokraterna påbörjade avvecklingen av en rad
miljöstörande kemikalier. Bland dessa finns kvicksilver som
är skadligt både för miljön och för människor. Amalgam
innehåller 50 procent kvicksilver. Naturvårdsverket och
Arbetsmiljöinstitutet har räknat ut att svenska folket bär
mellan 40 och 75 ton kvicksilver i sina tänder. Ytterligare
påspädning sker eftersom många tandläkare fortfarande
använder amalgam. Allt deta kvicksilver måste förr eller
senare tas hand om, till stora kostnader för samhället, i annat
fall kommer det att förorena vår livsmiljö.
Kvicksilver som släpps ut från tandvården finns som
förorening överallt i miljön. Det utgör ett
arbetsmiljöproblem och ett problem för känsliga patienter på
tandläkarmottagningar. Det finns upplagrat i rörsystemen
och förs via avloppsvattnet till de kommunala reningsverken.
Där medverkar det till att rötslammet blir ett stort problem
eftersom det blir oanvändbart som gödsel. I Socialstyrelsens
utredning om avveckling av amalgam som
tandlagningsmaterial konstaterades att amalgamavskiljarna
inte uppfyller den överenskomna avskiljningsgraden. Därför
är det av yttersta vikt att Sverige i det internationella arbetet
med standardisering av amalgamavskiljare arbetar för att
skärpa de tekniska kraven. Kvicksilver från tandvården
hamnar till sist i sediment i sjöar och vattendrag och
medverkar där till att fisken blir otjänlig som föda.
Krematorierna står för mycket stora utsläpp av kvicksilver.
För närvarande beräknas ca 300 kilo per år spridas i miljön
från krematoriernas skorstenar och mängden kommer att öka
när de generationer som har många amalgamfyllningar blir
gamla. Bara i Stockholm släpps 50 kilo kvicksilver ut med
den orenade krematorieröken. Eftersom krematorierna av
estetiska skäl har låga skorstenar sprids kvicksilvret framför
allt i närområdet.
Amalgamet har alltså förbjudits av miljöskäl. Det är
emellertid orimligt att hävda att kvicksilver är farligt för
miljön och samtidigt hävda att det är ofarligt för människors
hälsa. Tyska rättsläkare, som undersökt döda foster och
spädbarn har visat att det redan på fosterstadiet finns
kvicksilver upplagrat i kroppen. Mängden är relaterad till det
antal amalgamplomber som modern har i munnen. De tyska
motsvarigheten till Socialstyrelsen har därför föreslagit att
kvinnor i fertil ålder dvs. mellan 14 och 50 år inte ska få nya
amalgamplomber insatta.
Det finns en rädsla bland ansvariga personer att skrämma
människor genom att diskutera kvicksilvrets eventuella
giftsverkan. Det faktum att tandamalgam finns i munnen på
majoriteten av befolkningen får emellertid inte innebära att
man försöker dölja kunskaper om skadeverkningarna.
Människor har rätt att få veta sanningen om de kemiska
substanser de bär i sina kroppar.
Modern forskning visar att kvicksilver läcker ut från
tändernas amalgamplomber i mycket större omfattning än
experterna hittills påstått. Detta kvicksilver tas upp i
kroppens olika organ, t.ex. i njurarna, levern, hjärnan och
hypofysen. Upplagringen av kvicksilver i organen kan i sin
tur orsaka att hälsan påverkas. Forskare arbetar just nu med
att undersöka i vilken mån sjukdomar som kroniskt
trötthetssyndrom, fibromyalgi och olika degenerativa
nervsjukdomar har samband med metallbelastning.
Vid försök med olika slags djur visas allvarliga effekter av
kvicksilver. Försök med apor visar t.ex. att samtliga individer
får svåra njurstörningar när de får amalgamplomber insatta
i tänderna. Försök på gnagare visar att de får både
immunologiska och mentala störningar av kvicksilver.
Dessa alarmerande forskningsresultat måste tas på stort
allvar, liksom människors egna erfarenheter. Verkligheten är
att det finns ett stort antal patienter som vittnat om att de varit
svårt oförklarligt sjuka men långsamt tillfrisknat sedan de
tagit bort sina amalgamfyllningar. Dessa erfarenheter, som
finns hos så många människor, har inte tagits på allvar.
Någon systematisk forskning om amalgamets påverkan på
människors hälsa har knappast genomförts. Det kan innebära
att många människor med sjukdomssymtom, som skulle
kunna bli friska genom att ta bort metaller ur sina munnar,
aldrig får en chans att få rätt diagnos.
En SIFO-mätning gjord nyligen visar att 250 000 svenskar
uppger att de har sjukdom relaterad till
tandfyllningsmaterialen. Dessa material består inte bara av
kvicksilver utan också av andra allergiframkallande metaller
som guld, palladium, nickel osv. Många läkare och
tandläkare rapporterar om patienter med långvarig och svår
sjukdom som återhämtar sig sedan de med stor försiktighet
avlägsnat sina amalgamfyllningar. Överallt i samhället finns
människor som kan berätta hur ''amalgamsanering'' gjort att
de blivit friska eller friskare.
Långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar kostar
samhället stora summor varje år, så ingen väg får lämnas
oprövad när det gäller att finna metoder att sänka de höga
ohälsotalen. Detta är viktigt för att människor ska få så hög
livskvalitet som möjligt men det är också nödvändigt av
samhällsekonomiska skäl. Nu måste amalgamets roll när det
gäller att orsaka eller försvåra sjukdom noga utredas.
I ett forskningsprojekt i samarbete med Försäkringskassan
i Uppsala har det visats att en majoritet bland 25 undersökta,
långtidssjuka patienter uppvisar överkänslighetsreaktioner
mot metaller. Slutresultatet är ännu inte klart men de har
redan visat sig att en majoritet av patienterna upplever färre
symtom och ökad livskvalitet efter amalgamsanering. Ett
hundratal av amalgamenhetens patienter är nu
färdigsanerade och en preliminär utvärdering visar
motsvarande höga antal.
I det förslag till nytt ersättningssystem för
vuxentandvården som riksdagen diskuterade våren 1994
föreslogs att patienter som behöver extraordinära
tandvårdsinsatser, som ett led i sjukdomsbehandling under
en begränsad tid, ska få dessa betalda av sjukförsäkringen på
samma sätt som annan sjukdomsbehandling. Förslaget
gällde också patienter med avvikande reaktioner på dentala
material. Det är angeläget att detta förslag finns med i den
proposition om tandvårdstaxa som aviserats av regeringen.
Reglerna måste emellertid utformas så att de bygger på
kunskaper om hur amalgamet påverkar människors hälsa.
Systemet måste också bli smidigt att tillämpa i praktiken.
Jämfört med andra medicinska behandlingar innebär
amalgamsanering inte särskilt höga kostnader.
Försäkringskassan i Stockholm beräknade för ett par år
sedan genomsnittskostnaden till 17 000
kronor. Det dyraste arbetet kostade 40 000.
Amalgamsanering
av sjuka patineter är ett arbete som
måste utföras med stor försiktighet och kan ta lång tid.
Erfarenheter visar att känsliga patienter ofta blir sjukare vid
den ökade exponering som urborrning av amalgam innebär.
Om arbetet görs på rätt sätt kan emellertid patienten skyddas
och behandlingstiden kortas. Därför måste extra krav ställas
på de tandläkare som ska utföra tandbehandling som
betraktas som sjukvårdande åtgärd. Klinikerna måste vara
specialutrustade och arbetet utföras så att patienterna inte
exponeras för giftig kvicksilverånga. Tandläkarna måste
också ha gedigen kunskap om de alternativa materialens
innehåll och deras handhavande.
Successivt måste alla tandläkare få en gedigen utbildning
om alternativa material och om hur man avlägsnar amalgam
utan att utsätta patienten för onödig kvicksilverexponering.
På det området finns viktiga erfarenheter hos de tandläkare
som under många år arbetat med metallfri tandvård.
Redan 1991 beslutade riksdagen att det skulle bli lättare
för sjuka patienter att få kostnader för amalgamsanering
ersatta av tandvårdsförsäkringen. Bl.a. hänvisades till att ett
långdraget prövningsförfarande kostar samhället stora
summor i form av fortsatt sjukskrivning. I praktiken tycks
det nu ha blivit ännu svårare för patienterna att få ersättning,
med långa handläggningstider och t.o.m. rättsprocesser som
följd.
Under föregående år fattade riksdagen beslut om att ge
Riksdagens revisorer utökade resurser för att göra det möjligt
att följa hur regeringen och myndigheter hanterat
riksdagsbeslut. En angelägen uppgift för denna ökade
satsning på uppföljning, utvärdering och revision bör vara
att följa upp hur myndigheter som Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen hanterat de många beslut riksdagen under
mer än tio års tid fattat i amalgamfrågan.
Riksdagen har gång på gång krävt inrättande av
produktregister för tandvårdsmaterial. Både tandläkare och
patienter måste genom innehållsdeklarationer få veta vilka
kemiska substanser som materialen består av. Det inträffar
nu att patienter får material insatt som innehåller substanser
som de redan vet att de är allergiska emot och som de senare
måste byta ut.
Även ett biverkningsregister måste införas. Ett sådant
register kommer att kunna fungera så snart läkare, tandläkare
och patienter får kunskap om vilka reaktioner
tandvårdsmaterialen kan ge. Biverkningsregistret ska
handhas av Läkemedelsverket som bör få resurser att
upprätta ett sådant register.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avvecklingen av amalgam som
tandfyllning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att övervakningen av
kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar och
krematorier måste fortsätta,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla tandläkare bör få
miljöutbildning.
nStockholm den 25 januari 1995
Bo Nilsson (s)
Karin Olsson (s)
Berndt Ekholm (s)