Under de senaste åren har sjukvården lagt ner mycket kraft
och tid för att utveckla ekonomiska styrsystem. En viktig
utgångspunkt för detta har varit att besluten flyttas ned i
organisationen till kliniker, mottagningar, vårdcentraler och
dylikt. Detta innebär att man i det interna budgetarbetet kan
se samtliga kostnader som enheten utlöser vad gäller
personal, hyra, samtliga laboratoriekostnader och övriga
remisser m.m. Detta har visat sig vara kostnadseffektivt.
Malmö är av hävd en mycket privatläkartät kommun. Den
fria etableringsrätten som förra regeringen införde har
inneburit att ett stort antal, 64 läkare och 38 sjukgymnaster,
anmält att de avser att starta privat läkarverksamhet. En del
är redan igång. Liknande situation finns säkert på andra håll
i landet.
De ekonomiska förutsättningarna för privata läkare
regleras via försäkringskassan. Ett antal kostnader är så
kallade fria nyttigheter. Privatläkaren kan nyttja röntgen,
laboratorieprover m.m. men sjukvårdshuvudmannen måste
betala, vilket medför att totalkostnaderna för
sjukvårdshuvudmannen är svåra att kontrollera. Ur
konkurrens och kostnadsjämförelse måste reglerna
jämställas för den privata och offentliga vården vilket är en
naturlig utveckling för ekonomisk kontroll och uppföljning.
I hälso- och sjukvårdslagen garanteras de försäkrade
erforderlig hälso- och sjukvård och enligt lagens intentioner
måste sjukvårdshuvudmännen kunna styra, planera och
prioritera för en sammanhållen hälso- och sjukvård.
Den privata sjukvården måste arbeta under likvärdiga
förhållanden som den offentliga vilket innebär att de s.k. fria
nyttigheterna måste tas bort och kostnaderna ingå i
ersättningsprinciperna för privatläkare.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättningsprinciperna för privatläkare.
Stockholm den 24 januari 1995
Birthe Sörestedt (s)
Lars-Erik Lövden (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Nils T Svensson (s)
Marie Granlund (s)