Mer än 200 000
svenskar är beroende av lugnande och sömngivande
medel. Mellan tre och fyra miljoner recept på
beroendeframkallande psykofarmaka skrivs varje år ut på de
svenska apoteken. Mest utbrett är detta läkemedelsmissbruk
bland kvinnor och personer över 60 år. Den mest föreskrivna
psykofarmakan är s k. bensodiazepiner.
Olika studier visar att mellan 9 och 15 % av befolkningen
använder bensodiazepiner för att lindra oro, ångest, neuroser
och sömnproblem. Av tillgänglig statistik framgår att
förbrukningen ligger över riksgenomsnittet i Göteborgs och
Bohus län samt Malmöhus län medan Norrbotten ligger
lägst. Undersökningar visar också att vad gäller just
förskrivningen av bensodiazepiner ligger främst
Helsingborg, men även andra orter i Skåne över
riksgenomsnittet.
Blandmissbruk, dvs. kombinerat missbruk av alkohol och
läkemedel, förekommer i stor utsträckning. Av 105
inläggningsfall med diagnosen alkoholberoende på
alkoholkliniken i Malmö hade 24 % bensodiazepiner i
kroppsvätskor. Studien anses vara representativ för patienter
som är alkoholberoende i storstadsmiljö. Siffrorna stämmer
väl överens med internationella studier och har, enligt
Socialstyrelsens uppfattning, snarare ökat än minskat på
senare år.
Narkotikamissbrukare använder bensodiazepinpreparat
som ersättningsdrog. Detta ökar risken för illegal
förskrivning av preparaten. Antalet receptförfalskningar år
1990 var 1 245
i hela landet (1989:340) varav Malmö svarade för
10 % och Göteborg för 20 %.
Ett viktigt konstaterande är också att en stor del av den
narkotika som konsumeras av narkomaner har ett ''legalt''
ursprung, dvs. utgörs av olika typer av bensodiazepiner som
föreskrivs av läkare och är starkt subventionerade av
samhället. Tull och polis beslagtog år 1988 drygt 32 000
tabletter bensodiazepiner. År 1990 hade beslagen ökat
till ca 52 000,
alltså en ökning med mer än 20 000
tabletter på 2 år.
Enligt en PM från Socialstyrelsen finns enbart i Stockholm
ett tjugotal privatpraktiserande läkare som tillhandahåller
recept mot ett högt arvode. Det är också utomordentligt
upprörande att en omfattande förskrivning av legal narkotika
sker till personer som redan är gravt narkomaniserade på
andra preparat. De läkare som förskriver bensodiazepiner till
narkomaner är i första hand privatpraktiserande. Emellertid
har många narkomanvårdare funnit recept hos grava
narkomaner från Sabbatsberg, Roslagstull, Beckomberga
m.fl. sjukhus, vilket visar att förskrivning även förekommer
inom den offentliga sjukvården.
Erfarenheterna visar att ett starkt ökande antal människor
inte i första hand intar sömnmedel och lugnande mediciner
av terapeutiska/medicinska skäl, utan därför att de har blivit
beroende och inte kan sluta med sina mediciner utan hjälp
med nedtrappning och avgiftning. Dessa människor är inte
missbrukare i vanlig bemärkelse. De har blivit beroende trots
att de bara följt läkares ordinationer. Än mer
uppseendeväckande är denna omständighet med tanke på att
den medicinska expertisen inte kan visa att
bensodiazepinerna har någon terapeutisk/medicinsk verkan
längre än 1--2 månader vid regelbundet intag.
Till de kända sociala skadeverkningarna av en för hög
förbrukning av bensodiazepiner, kan nu även läggas nya
medicinska rön om fosterskador hos nyfödda barn. Som
första läkarlag i världen påvisade ett läkarlag i Göteborg
allvarliga missbildningar hos barn till mödrar som är
storförbrukare av just bensodiazepiner. Fosterskadorna
påminner om de som hög alkoholkonsumtion under
graviditet kan ge upphov till.
På samma sätt som den totala konsumtionen av alkohol har
betydelse för alkoholskadornas omfattning, finns det grund
för misstanken om att missbruk av sömnmedel och lugnande
mediciner är relaterat till totalkonsumtionen av
bensodiazepiner. Genom att få ner förskrivningen av dessa
preparat, skulle alltså mycket lidande kunna elimineras.
Undersökningar pekar också på att förskrivningen i viss
grad sammanhänger med det synsätt, som den enskilde
läkaren har på människors problem och krisreaktioner. I
detta sammanhang kan man även hitta kopplingar till den
lokala terapitraditionen bland läkarna.
Socialutskottet behandlade i sitt betänkande
1989/90:So433 motioner med förslag till åtgärder mot ovan
beskrivna och omfattande läkemedelsmissbruk. Utskottet
delade motionärernas uppfattning om behovet av
intensifierade insatser för att komma till rätta med problemen
och utskottets ställningstagande utmynnade i ett
tillkännagivande till regeringen med anledning av
motionerna.
Som exempel på lämpliga åtgärder mot det tilltagande
läkemedelsmissbruket angavs intensifierad forskning,
särskilda informationsinsatser som t.ex. symposier,
konferenser för kunskapsspridning, workshops om
psykofarmaka och allmänna råd.
Samma brist på konkretiseringar i fråga om verkningsfulla
insatser mot läkemedelsmissbruket tycks prägla
socialsstyrelsens synsätt, åtminstone som det kommer till
uttryck i en PM daterad 1991-12-09. Bland angivna
planerade insatser nämns över huvud taget ingenting konkret
i form av åtgärder mot försumliga läkare, hårdare granskning
av läkemedelsbranschens marknadsföring, apotekens
registreringsmöjligheter eller s.k. generisk förskrivning.
Många års erfarenheter av läkemedelsmissbruk talar nu
enligt vår uppfattning klart och entydigt för att mera direkta
och konkreta åtgärder måste komma til användning för att
kraftigt minska förbrukningen av t.ex. bensodiazepiner.
Sålunda torde det vara nödvändigt att se till att
förskrivning efter enbart telefonkontakt inte får ske. Enbart
minsta förpackning bör vidare skrivas ut vid varje tillfälle.
Socialstyrelsen och industrin måste mera aktivt arbeta för att
beroendeframkallande läkemedel tillhandahålles i mindre
förpackningar.
Läkemedelsbranschens marknadsföring måste granskas
betydligt hårdare än hittills. Detta gäller inte minst
granskningen av den marknadsföring av produkterna som
äger rum på symposier och konferenser där medlen säljs
muntligt och direkt.
Patienten har också rätt till en ordentlig information om
preparatens verkningar och biverkningar. Fantasinamnen på
läkemedel måste elimineras och ersättas med beteckningar
som ger information om innehållet, s.k. generisk
förskrivning.
Förebyggande insatser mot läkemedelsberoende saknas.
De avgiftningsavdelningar som finns för alkoholmissbrukare
och narkomaner, motverkar ofta sitt eget syfte när det gäller
avgiftning av läkemedelsberoende. Detta beror främst på de
korta vårdtiderna. Karakteristiskt för abstinensen vid
läkemedelsberoende är att symptomen ofta kulminerar först
efter flera veckor. Svåra symptom kan till och med fortsätta
under månader innan de börjar klinga av. Dessutom kan
abstinenssymptomen återkomma i nya toppar under en
längre tidsrymd. Abstinensen är överlag mycket
långvarigare än vid annat beroende.
Såväl internationella som nationella iakttagelser visar att
läkarna ofta har mycket dålig kunskap om i vilken
omfattning de skriver ut lugnande medel och sömnmedel. Ett
sätt att lösa detta problem är att låta apoteken registrera vilka
mediciner som varje läkare eller vårdcentral skriver ut.
Metoden har prövats i sydvästra sjukvårdsområdet i
Stockholm och den borde kunna bli en rutinuppgift genom
Apoteksbolagets datoriserade system över
läkemedelsleveranser och icke individbaserade receptdata.
Socialstyrelsen måste snarast utarbeta dels ett
vårdprogram, dels rekommendationer till landsting och
kommuner för deras arbete med psykofarmakaberoende
personer. Inom sjukvårdens grundutbildning och
vårdpersonalens vidareutbildning bör undervisning om
psykofarmaka, bruk, beroende och missbruk införas.
Forskning om hjälpmedelsbehovets omfattning och
metoder för vård av missbrukare måste intensifieras. Det är
viktigt att denna forskning står fri och obunden i sitt
förhållanden till läkemedelsindustrin.
Socialstyrelsens läkemedelsavdelning måste ta ett ökat
ansvar för att klara sina uppgifter att kontrollera
läkemedelshanteringen, bolagens marknadsföring samt att
sköta informationen till allmänhet, vårdpersonal och
massmedia.
Socialutskottet har vid flera tillfällen och senast i
betänkande 1993/94:SoU20 framhållit att konkreta åtgärder
på flera områden behövs för att minska läkemedelsberoendet
och läkemedelsmissbruket. Trots detta har praktiskt taget
inga åtgärder för att komma till rätta med dessa problem
vidtagits.
Mot denna bakgrund föreligger nu synnerligen starka skäl
för riksdagen att hos regeringen begära att kraftfulla insatser
kommer till stånd mot det uppenbara och allvarliga
missbruket av läkemedel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av konkreta insatser för att
förebygga missbruk av beroendeframkallande läkemedel.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)