Tiotusentals människor i Sverige har fått sin hörsel
allvarligt skadad på grund av bullerskador. Inom industrin
har man under de senaste decennierna i samverkan med
arbetarskyddsorgan vidtagit en mängd kloka åtgärder som
minskat exponeringen i arbetet för skadliga ljud. Hur
skyddsutrustning används beror ofta på hur väl informerade
och kunniga de enskilda individerna är. Arbetsgivarna har
ålagts ett stort ansvar för ljudmiljön.
Under de senaste decennierna har nya kraftiga ljudkällor
kommit till, det gäller då främst fritidens förhållanden.
Antalet bullrande maskiner och musikanläggningar har ökat
enormt.
Många ungdomar tillbringar mycket av sin fritid med
synnerligen kraftiga ljud i form av musik vid användande av
stereoanläggningar, freestyles, besök på disco eller rockgalor
av skilda slag. Där tycks emellertid förståelsen för
skadeverkningar av kraftiga ljud vara otillräcklig. Detta har
lett till att tusentals unga fått sin hörsel obotligt skadad, oftast
på grund av bristande kunskaper.
På detta område måste särskilda insatser göras från många
håll för att reducera riskerna för handikappande
hörselskador. Det finns en individuell variation i örats
tolerans för kraftiga ljud och tidsfaktorn har också betydelse,
delvis finns en utnötningsfaktor menar många experter.
Kanske det vore lämpligt med till tiden anpassade
föreskrifter om högsta tillåtna decibeltal på discon och
rockgalor. Särskilt drabbade lär de vid rockgalor utövande
musikerna vara.
Det finns i rättssystemet klara regler för maximalt
godtagbara ljud i lägenheter, arbetsplatser och områden i
närhet till, till exempel flygplatser etc.
Bullerskador leder ofta till kraftig nedsättning av hörseln
av de höga tonerna, de så kallade diskantljuden. I innerörat
(snäckan) skadas först de delar av hörselsystemet som ligger
ytterst och där ligger de hårceller som reglerar de höga
tonerna. Längre in ligger de som gäller bastonerna.
Bullerskador är svåra att kompensera genom hörapparater
därför att dessa i princip förstärker alla ljud, även basen.
Detta gör att bullerskadade har synnerligen svårt att stå ut
med många ljud samtidigt. Många orkar helt enkelt inte
använda hörapparat därför att det blir olidligt mycket ljud i
bullriga/talande miljöer. Enligt hörselläkare har
bullerskadade ofta svårt att klara sig i situationer där flera
människor talar samtidigt. Skadan ger ofta en besvärande
och emellanåt handikappande trötthet och avtagande
koncentrationsförmåga.
Utöver den egentliga hörselnedsättningen drabbas en hel
del bullerskadade av kraftiga ljudsignaler, som enligt
forskarna sannolikt skapas i innerörat eller i själva
hörselnerven. Det är brus, tjut och/eller buller som den
skadade ofta hör ständigt, utan att det utanför finns något
ljud. Detta mycket besvärliga fenomen kallas på läkarspråk
tinnitus. Ljudnivåerna kan gå upp till motsvarande 85--100
decibel. Det kan vara ett konstant eller varierande ljud som
den skadade drabbas av.
Vid många hörselkliniker har man gjort den erfarenheten
att bullerskadade ofta lider mer av tinnitusen än av själva
hörselnedsättningen. Emellertid är kännedomen om denna
bieffekt inte känd av så många utanför hörselklinikerna.
Dessutom tycks få känna till sambandet mellan bullerskada
och den för många människor förödande komplikationen
som tinnitus innebär. Tinnitus går inte heller att bota utan
förvärras oftast med åren. Minst tio procent över 40 år anses
av expertisen lida av tinnitus. Åkomman sägs också öka i
lägre åldrar.
Enligt min mening finns det skäl att förbättra
informationen om riskerna för bullerskador, även de som kan
uppstå vid fritidssysselsättningar. Skolan är utöver hemmen
den viktigaste ungdomsmiljön där information kan spridas.
Massmedier av skilda slag borde kunna medvetandegöras
om fenomenet och bidra till att förhindra onödiga skador.
Lämpligt vore att information om förhållandena kunde
samlas, bearbetas och spridas vidare. Det finns mycket
sakkunskap samlad vid de större sjukhusens hörselkliniker,
till exempel Karolinska, Huddinge och Sahlgrenska
sjukhusen. I informationshänseendet berörs flera skilda
organ som till exempel socialstyrelsen, landstingen,
skolväsendet och medierna.
Det behövs säkerligen inte några nya ekonomiska resurser
för detta, utan främst ett ökat medvetande och rationellt
agerande. Tinnitusen är ett bortglömt handikapp som måste
uppmärksammas. Ett uttalande från riksdagens sida kan vara
en positiv faktor i sammanhanget. Regeringen bör på
lämpligt sätt, till exempel vid budgetprövning, kunna initiera
adekvata åtgärder. Inom det medicinska forskningsområdet
borde det kunna etableras samverkan med
handikapprörelsen, landstingen och skolväsendet. Det gäller
att rädda tusentals ungdomar från bullerskador och tinnitus.
Det gäller också att ge stöd till de äldre som redan lider av
dessa skador, bland annat genom att omgivningen blir
medveten om skadorna och deras effekter. Åtskilliga torde
också vara ganska okunniga om sambandet bullerskada--
hörselnedsättning--tinnitus--trötthet. Det blir fråga om ett
''nedslitningssyndrom'' som den enskilde skadade har
mycket svårt att i tid själv förstå, vilket kan försena kontakter
med hörselläkare för adekvat behandling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att förbättra
informationen om bullerskador och tinnitus.
Stockholm den 24 januari 1995
Elisabeth Fleetwood (m)