Den som har inflytande över andra människors
hälsotillstånd har stor makt över dessa människors liv. Såväl
oavsiktliga felbehandlingar som rent maktmissbruk inom
hälso- och sjukvården kan på ett livsavgörande sätt ödelägga
människoliv.
Mot den bakgrunden behöver rättssäkerheten i den
svenska sjukvården förstärkas för att bättre svara mot ett
demokratiskt samhälles krav på god hälso- och sjukvård och
största möjliga fysiska och psykiska integritet och
rättstrygghet för individen som är patient i vården.
Också andra patientdemokratiska skäl talar för att stärka
patientens ställning i vården på ett humanistiskt acceptabelt
sätt.
För att uppnå dessa syften är det angeläget att skapa fler
handfasta formella redskap, som patienten kan försvara sina
intressen med.
Följande förslag till sådana konkreta redskap i patientens
tjänst är avsedda att bidra till bättre jämvikt i relationerna
patient -- vårdinrättningar och därmed skapa en bättre hälso-
och sjukvård.
1. Statlig patientombudsman
I likhet med Riksdagens revisorer i tidigare förslag
(1993/94:RR7) finner Vänsterpartiet det otillfredsställande
att det svenska hälso- och sjukvårdssystemet inte innefattar
en från sjukvården själv fristående instans i
medborgarnas/patienternas tjänst.
Det är inte rättsligt acceptabelt att sjukvården i så stor
utsträckning ''utreder sig själv'' när dess inrättningar
kritiseras. Det är särskilt allvarligt med tanke på att en patient
i konflikt med vårdpersonal oftast är i uppenbart underläge
i flera avseenden.
Det mörkertal av aldrig anmälda felbehandlingar i vården
som är en av konsekvenserna av patientens underläge,
motverkar också en kvalitativ förbättring av själva vården.
Vi föreslår därför att riksdagen beslutar inrätta en
fristående statlig ombudsmannainstitution för
sjukvårdsområdet, dvs. en statlig patientombudsman (PaO,
kanske?), dit patienterna i första hand kan vända sig med sina
klagomål på vården och få aktiv hjälp till ersättning och
prövning av disciplinära åtgärder mot felande
sjukvårdspersonal.
En sådan opartisk instans, med uppgift att bevaka
patientintressena, kan kanalisera patientens klagomål vidare
(till HSAN, Socialstyrelsen osv.) och underlättar samtidigt,
för den drabbade och kanske svårt sargade patienten själv, de
byråkratiska turerna vid ett klagomål.
I dag förefaller såväl allmänheten som
sjukvårdspersonalen dåligt informerade om möjligheten att,
vid behov, klaga på vården och bevaka patientens intressen.
Med en samordnande statlig patientombudsman blir
patientens rätt tydligare och förutsättningarna ökar därmed
för en bättre jämvikt, mer värdig ett demokratiskt samhälle,
i relationerna mellan patient och sjukvårdande institutioner.
2. Lokala ombudsmannaexpeditioner på sjukhusen som en
del av Patientombudsmannens kansli
Till den statliga Patientombudsmannen bör knytas ett nät
av egna lokala Patientombudsmannaexpeditioner vid alla
sjukhus och större vårdinstitutioner, lämpligen väl synliga i
entréerna. Deras uppgift bör bl.a. vara information till
patienterna om deras rättigheter, rådgivning och hjälp att
utforma anmälan till Patientombudsmannen.
Vid behov skulle patientombudsmannens lokala
representanter också kunna bistå patienten som
''försvarsadvokat'' i kontakten med sjukvårdspersonalen
direkt på platsen. På så sätt skulle förhoppningsvis en hel del
felbehandlingar och fysiska och psykiska men för patienter
kunna undvikas, eller åtminstone lindras, genom att misstag
uppmärksammas på ett tidigt stadium.
3. Den statliga Patientombudsmannen bör få särskilt stora
resurser att bistå psykvårdens och långvårdens patienter (och
anhöriga)
Den statliga Patientombudsmannen med kansli, inklusive
föreslagna lokala ombudsmannaexpeditioner, bör ges
särskilt stora resurser att bistå psykvårdens och långvårdens
patienter och deras anhöriga vid anmälningar mot
vårdpersonal.
Patientorganisationer vittnar bland annat om att rättslöshet
fortfarande i stor utsträckning råder inom psykiatrisektorn
och om den närmast hopplösa situation en klagande patient
befinner sig i. Klagomålen viftas ibland t.o.m. bort som
''sjukdomssymptom'' hur berättigade de än är.
4. Patientkontroll över journalföringen
Patientjournallagen (1985:562) och instruktionerna för
journalföring över huvud taget bör omarbetas så att
patienten, i den mån han/hon så önskar, får ett betydligt
större inflytande över, och alltid en rutinmässig kontroll
över, vad som står i journalhandlingarna.
Journaler som ett subjektivt och enväldigt instrument för
sjukvårdspersonalen är otidsenliga och odemokratiska.
Innehållet i dem kan slå tillbaka mot patienten på många
sätt. Inte minst i disciplinärenden har journalhandlingarna
sannolikt stor betydelse för bedömningen av ärendet.
Ursprungliga felaktigheter -- eller informationsolyckor! -- i
en sjukjournal kan i sig också vara en källa till ödesdigra
felbehandlingar. Och samtidigt har sällan någon enskild
person större anledning att ta del av informationen i
journalhandlingarna än just patienten själv.
Riksdagspolitiker, som ofta intervjuas, har riklig
erfarenhet av hur ledande frågor, avbrutna svar, lösryckta
fraser, ''fel'' frågor om udda ting i stället för om kärnfrågan,
vanliga enkla missuppfattningar m.m. helt kan förändra ett
budskap. Journaler har dessutom haft karaktären av
minnesanteckningar som sällan eller aldrig ifrågasätts,
kritiskt granskas eller ens läses av den de handlar om.
Nya journalrutiner som ger dem ett mindre subjektivt och
mer rättssäkert innehåll skulle säkerligen underlätta bl.a.
utredningen och bedömningen av disciplinärenden inom
hälso- och sjukvården och samtidigt bidra till att skydda
patienten mot felbehandlingar.
Särskilt inom psykvården är journalerna ofta rena
maktinstrument. Och det subjektiva tyckandet är ett påtagligt
och mångordigt inslag som kan få ödesdigra konsekvenser
för den ovetande, och därmed helt försvarslöse, patienten.
En specifik sjukdomsstämpel av någon läkare efter ett
summariskt samtal vid starten kan ödelägga ett människoliv
och påverka all framtida behandling. Dessutom är
journalerna ofta späckade med kränkande detaljuppgifter om
patienten, sedd med läkarens ögon, som rimligen aldrig
borde få sättas på pränt i en allmän handling.
Det finns alltså starka skäl att modernisera rutinerna för
journalförandet, till skydd för patienten, även starka
positiva skäl:
Den muntliga informationen till patienten vid t.ex. ett
läkarbesök tappas lätt bort av patienten själv på grund av
nedsatt hälsa, oro, spänningstillstånd m.m. Genom en
kontinuerlig delaktighet från patientens sida i utarbetandet
av journaltexten skulle sjukvårdspersonalens information till
honom/henne och vice versa gå fram bättre -- till bägge
parters fördel.
Konkreta förslag till förändringar (genom beslut om
nödvändiga ändringar i lagar och föreskrifter):
A. Journaler bör skrivas som om patienten -- och inte
kollegorna! -- vore ''läsaren, dvs. lättfattligt för vem som
helst och utan integritetskränkande subjektiva betraktelser.
B. Efter varje läkarbesök, vistelse på sjukhusinstitution
o.dyl. som föranleder journalanteckningar, bör patienten
rutinmässigt alltid få en utskrift av dem, antingen direkt
på platsen eller hem i brevlådan.
Med utskriften bör följa ett utrymme för patientens egna
eventuella kommentarer, korrigeringar eller tillägg, som
efter hand skall föras in i journalen som tillägg. (Även i det
sammanhanget kan kanske lokala
patientombudsmannaexpeditioner vara till hjälp med
formuleringarna och när sjukvårdspersonalen och patienten
har motstridiga uppfattningar!)
C. Journaler skall skrivas så att patienten inte tar skada
av att läsa dem (men utan att utelämna viktiga fakta om t.ex.
behandlingen!) i stället för att patienten förbjuds att göra det!
Bl.a. psykpatienter undanhålls ibland sina egna journaler
med hänvisning till att de skulle ta skada av att läsa dem.
Den principen bäddar för rättslöshet. Det är tvärtom särskilt
viktigt att just psykpatienter verkligen tillåts läsa journalerna
om sig själva och därmed kan påverka och överklaga dem
vid behov -- även om tidpunkten för journalläsandet måste
väljas med omdöme och i samråd med patienten. (I ett akut
sjukdomsskede kan ju patienten eventuellt inte tillgodogöra
sig informationen på ett rimligt sätt.)
5. Utvidgning av ramen för disciplinära sanktioner och
ekonomisk ersättning
Det bör markeras i tillämpliga lagar och föreskrifter att
psykiskt våld mot och psykisk manipulation av patienter,
liksom omotiverade kränkningar av patienters personliga
integritet över huvud taget, likaväl som fysisk felbehandling
är ett disciplinbrott som föranleder påföljd.
Socialstyrelsen bör också uppmanas att bl.a. i kungörelsen
med föreskrifter om förbud mot tvångsmedel inom somatisk
långtidsvård (SOSFS 1980:87) göra ett tillägg med
innebörden att psykologiska tvångsmedel är lika förbjudna
som fysiska sådana (selar o.dyl.).
Patientförsäkringen ersätter bara kroppsliga skador.
Riksdagen bör därför besluta om ändring av tillämpliga lagar
och föreskrifter så att även psykiska skador, som orsakas
patienter till följd av sjukvårdspersonalens handlande, skall
kunna berättiga till ekonomisk ersättning.
A. Disciplinpåföljder för mobbning vårdpersonal emellan
Aktiva mobbare i hälso- och sjukvården bör kunna
anmälas, av mobbningsoffer och andra, och ges
disciplinpåföljd på samma sätt som de som felar i den direkta
vården med patienter.
Mobbning, i praktiken psykisk misshandel, sjukvårdande
personal emellan (som är relativt vanligt!) är ett oacceptabelt
inslag i en verksamhet som skall präglas av omsorg om och
respekt för människan.
Mobbning i sjukvården är också ett direkt hot mot
patienternas hälsa. Det är på sina håll så illa ställt med etiken
i sjukvården att patienters hälsa medvetet äventyras om det
gynnar personliga intressen i sociala konflikter bland de
anställda.
Det är samtidigt extremt lågt i tak för anställda -- och
patienter! -- som har kritiska synpunkter på vanvård och
felbehandlingar som förekommer men tigs ihjäl.
Mobbning påverkar med andra ord själva vården på flera
sätt och det är angeläget att sanktionssystemet beaktar det.
B. Preskriptionstiden bör förlängas!
Felbehandlingar och övergrepp i vården är sannolikt för de
flesta djupt chockerande upplevelser som stjäl psykisk energi
och handlingskraft och blir outplånliga negativa minnen för
livet. Det innebär att det är extremt svårt att ta itu med en
anmälan innan chocken har lagt sig och de som orsakat den
kommit på avstånd och inte längre direkt kan påverka
patientens liv.
Detta är ett problem särskilt för psykiatrins patienter men
samma problem finns också i övriga vårdsektorer. Många
befogade anmälningar blir därför aldrig skrivna.
Preskriptionstiden för anmälan bör därför förlängas
från nuvarande två till förslagsvis fem år efter
felbehandlings/övergreppstillfället och till minst två år
efter det att patienten lämnat vården. Dessutom bör även
tidigare händelser, som är att betrakta som en del av
händelseförloppet, kunna åberopas.
Allvarliga felbehandlingar/övergrepp bör kunna anmälas
och utredas även efter preskriptionstidens utgång. Även om
disciplinära sanktioner då inte kan utdömas kan det ha stort
värde för den drabbade patienten. Det är samtidigt viktigt för
den kontinuerliga översynen av vårdkvaliteten att allvarliga
missöden blir kända genom att anmälas.
6. Samråd med patienten i demokratisk, rättssäker anda
Det bör markeras i tillämpliga lagar och föreskrifter att
samrådet med patienten om hur vården skall utformas och
genomföras skall ske i demokratisk, rättssäker och
respektfull anda och med självklar hänsyn tagen till
patientens sämre medicinska kunskaper och eventuella
svårigheter att klart uttrycka genomtänkta, specifika
önskemål om precis allt.
Det borde också uttryckligen stå i t.ex. hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), kanske som en ny §
2a före den nuvarande, att verksamheten skall präglas av
ett demokratiskt samhälles anda och respekt för individens
mänskliga rättigheter till bl.a. frihet från
integritetskränkningar. ''Individen'' kan då innefatta såväl
patienter som anställda.
Samtidigt bör det förordas att det i all sjukvårdande
personals teoretiska utbildning bör ingå ett avsnitt om
demokrati, mänskliga rättigheter och personlig integritet
liksom att reglerna om patientens rättigheter bör vara
ständigt återkommande obligatoriska repetitionskurser på
vårdinstitutionerna.
Det bör klart framgå av lagar och föreskrifter att vid
felbehandling vilar ansvaret på sjukvårdspersonalen.
Hemställan:
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär förslag till inrättandet av en från hälso- och
sjukvården fristående statlig ombudsmannainstitution,
Patientombudsmannen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokala
ombudsmannaexpeditioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av resurser för att bistå
psykvårdens och långvårdens patienter vid deras
anmälningar mot vårdpersonal,
4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
rutinerna vid journalföring inom hälso- och sjukvården
enligt vad i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvidgning av
ramen för disciplinära sanktioner kopplat till ekonomiska
ersättningar vid felbehandlingar och övergrepp inom hälso-
och sjukvården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om disciplinära påföljder och att
ersättning skall ges både för psykiska och somatiska
skador,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anmälan och disciplinpåföljd för
mobbning vårdpersonal emellan för att förhindra att
patienter drabbas,
8. att riksdagen hos regeringen begär en förlängning av
preskriptionstiderna för anmälan av
felbehandling/övergrepp inom hälso- och sjukvården.
Stockholm den 20 januari 1995
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Hanna Zetterberg (v)
Eva Zetterberg (v)
Alice Åström (v)
1 Yrkande 6 till LU