Psykisk ohälsa är svår att mäta eller beskriva. Ett mått på
försämrat psykiskt välbefinnande är att cirka tio procent av
den vuxna befolkningen besväras av ängslan, oro eller
ångest. Det har också konstaterats att såväl lättare psykiska
störningar som schizofreni och personlighetsstörningar är
vanligare i lägre socioekonomiska grupper. Också barn i
socialt och ekonomiskt svaga familjer med ökad psykiatrisk
och somatisk sjuklighet har visat sig ha förhöjd psykisk
sjuklighet. Psykiska störningar som ångest och depression är
relativt vanliga bland äldre personer. Antalet personer med
demenssjukdomar kommer att öka kraftigt under det
närmaste årtiondet eftersom andelen gamla i befolkningen
ökar.
Allt medan ekonomisk reglering mellan landsting och
kommuner pågår med anledning av ökat kommunalt ansvar
för psykiskt funktionshindrade, hamnar vissa individer i
kläm. En nationell kartläggning av antalet medicinskt
färdigbehandlade patienter inom psykiatrisk slutenvård från
den 15 februari 1994 ligger till grund för
överföringsbeloppen. Denna finns redovisad i regeringens
proposition 1993/94:253.
Givetvis har det varit mycket positivt för personer som är
psykiskt sjuka att slippa institutionsvård och boende och
kunna leva ett eget liv. Om samhället bättre backar upp med
kontakter, kompisstöd, utbildningsmöjligheter osv kan dessa
människor få möjlighet att leva ett värdigt liv. Överföringen
av ansvaret till kommunerna för boende och stöd i hemmet
är därför en positiv åtgärd för de flesta. Det är ett viktigt
område i folkhälsoarbetet. Psyk-Ädel är därför en viktig
insats i utvecklingsarbetet.
Det finns dock personer som hamnar i kläm mellan två
huvudmän. Det finns psykiskt sjuka människor som
''övermedicinerats'' av läkare under landstingets ansvar.
Dessa personer reagerar inte längre på mediciner eller har
blivit allergiska mot sina läkemedel. De anses plötsligt som
medicinskt färdigbehandlade och övergår under kommunalt
ansvar. Nu skall kommunen utan egen läkarresurs, utan den
speciella expertis som finns hos landstinget, vara ansvarig
för denne persons vård och rehabilitering. Kommunen är ofta
inte förberedd och gruppboenden för dessa speciella behov
finns inte. Kommunen får sätta igång och planera det som
avvecklats från landstinget, någon form av gruppboende som
får fungera som ett vårdhem och ha hög personaltäthet, inte
minst för bevakningen av den enskilde. Detta kan inte ha
varit tanken med Psyk-Ädel, att sådana negativa effekter
skulle uppstå.
KOMVÅRD är Svenska kommunförbundets beredning för
programarbete för att beskriva och analysera alternativa
utvecklingslinjer inom vårdsektorn för att överväga
kommunernas roll inom vården. Komvård har genomfört en
enkät bland landets kommuner för att få olika områden
belysta. En del gällde hur socialtjänstens personal ser på
samarbetet med psykiatrin. En stor majoritet av de 160
svarande kommunerna uppger att samarbetet med psykiatrin
fungerar dåligt eller är i det närmaste obefintligt. Kritiken
gäller främst samarbetet med vuxenpsykiatrin. Samarbetet
med barn- och ungdomspsykiatrin fungerar bättre även om
kritik framförs även där. Kommunerna efterlyser
gemensamma mål och arbetsformer med psykiatrin. Det
finns stora skillnader mellan de båda organisationerna, och
kommunerna anser att de inte får tillräckligt stöd i arbetet
med psykiskt störda missbrukare och äldre med psykiska
störningar.
En majoritet av de svarande kommunerna förordar ett
enhetligt huvudmannaskap för den psykiatriska
öppenvårdsverksamheten och socialtjänsten för att möta
förändringsbehoven. Det måste bli bättre kontakter mellan
de medicinska, sociala och psykologiska kompetenserna.
I stället för att använda kriteriet medicinskt
färdigbehandlad borde också andra kriterier diskuteras inför
ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting. Det kan
inte vara rimligt att landstinget med dess expertis av
ekonomiska skäl skall kunna låta bli att finna andra än
medicinska former, typ psykoterapi, olika samtalsmetodiker
osv, för att utan stöd överföra den psykiskt sjuke till
kommunens ansvar. Ett alternativ till andra kriterier är den
danska modellen, där finansieringen för den sociala
omsorgen delas mellan amt (län) och kommun. Det betyder
att den enskilde inte hamnar i kläm p.g.a. betalningsansvar.
Kommunerna har i Danmark liksom här ansvaret för boende,
stöd i hemmet, fritidsverksamhet osv. Amten (länen) har
ansvaret för specialistvård och rehabiliteringsinstitutioner.
Såväl kommuner som amt kan bedriva
sysselsättningsverksamhet för psykiskt sjuka. Om det är
svårt att finna andra gränsdragningar än medicinsk
färdigbehandling är detta en bättre väg för att den enskilde
inte skall hamna i kläm.
Psykiatriutredningen som avlämnade sitt slutbetänkande
Välfärd och valfrihet -- service, stöd och vård för psykiskt
störda (SOU 1992:73) 1992, hade som huvuduppgift att
föreslå åtgärder vad gäller ansvarsfördelning och
organisation av service, stöd och vård till psykiskt störda.
Syftet var att förbättra psykiskt funktionshindrades
livssituation och öka deras möjlighet till gemenskap och
delaktighet i samhället. Det handlar om service, stöd och
vård av god kvalitet som är anpassad till individens
förutsättningar och behov. Den enskildes oberoende och
integritet skall understödjas. Vidare skall insatserna stödja
den enskildes välfärd.
Det är viktigt för den enskilde som är psykiskt sjuk att få
möjlighet till rehabilitering. Många som har egen bostad
måste få ett helt annat stöd än det som ges idag. Risken är
annars stor att det blir en rundgång mellan hemmet och
sluten psykiatrisk vård. En överdimensionering av
förtidspensioneringar uppstår också, fast förtidspensionering
med en bättre fungerande rehabilitering inte skulle vara
nödvändig. Rehabiliteringen skall utgå från medicinska,
sociala och arbetsinriktade mål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ansvarsfördelningen för vården av
vissa grupper av psykiskt sjuka personer.
Stockholm den 23 januari 1995
Ulla-Britt Hagström (kds)