Om sjukvård med omvårdnadsperspektiv
Det har skett och sker stora förändringar av hälso- och sjukvårdens organisation och styrning i vårt land, bl.a. med ett större antal privata vårdgivare och ett överförande av uppgifter från landsting till primärkommuner.
Vi har i tidigare motioner framhållit att det är viktigt att man inom vården tillvaratar olika yrkesgruppers kompetens så rationellt som möjligt, oavsett hur vården organiseras. Inte minst det förebyggande och rehabiliterande arbete som t.ex. sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och arbetsterapeuter ansvarar för får en allt större betydelse inom primärvården.
I de senaste årens sjukvårdspolitiska debatt har läkarrollen satts i fokus, t.ex. i debatten om husläkarsystemet. Oavsett vilken inställning man har till systemet som sådant -- vi tar i denna motion inte ställning i husläkarfrågan -- delar vi uppfattningen att patienten bör ha rätt till största möjliga kontinuitet och valfrihet i vården. Vi anser därvid att det finns starka skäl att ta tillvara den kompetens och kunskap som t.ex. sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster och psykologer besitter inom sina specialiteter och att arbetsuppgifter läggs på den personalgrupp som är bäst skickad härför. Inte minst i en tid med ekonomiska problem och knappa resurser är det viktigt att vården sker på rätt nivå.
Vi ifrågasätter om det folkhälsoarbete som t.ex. distriktssköterskan och barnmorskan sedan länge utfört i nära samarbete med befolkningen beaktats tillräckligt i omstruktureringen av vården. Även skolsköterskans och BVC-sköterskans viktiga uppgifter bör nämnas i detta sammanhang. Mödra- och barnhälsovården i vårt land har i hög grad bidragit till att vi i Sverige har en i särklass låg barnadödlighet.
Områdesansvar
Vi har tidigare framfört att t.ex. distriktssköterskor och barnmorskor bör ha ett områdesansvar för att väl lära känna människorna inom ett avgränsat geografiskt område och fånga upp problem som påverkar deras hälsa. Frågan har åtminstone delvis beaktats men vi vill åter betona vikten av ett sådant områdesansvar.
Även om nya organisationsformer väljs så är det viktigt att beakta behovet av samverkan mellan olika yrkeskategorier, t.ex. läkare, distriktssköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och laboratorieassistenter -- för att nämna några nyckelgrupper.
Sjuksköterskan har en egen yrkesidentitet
Även inom ramen för den rena sjukvården finns det en utvecklingspotential inom gruppen sjuksköterskor och barnmorskor som kan tas till vara på ett bättre sätt än idag. Sjuksköterskans kompetens vilar på en lång tradition och genom den förlängning som genomförts av de medellånga vårdutbildningarna kan sjuksköterskor och barnmorskor m.fl. mycket väl hävda sin position inom yrkesområdet även internationellt sett.
Inom den svenska sjukvården har sjuksköterskor och barnmorskor en betydligt större självständighet i sitt yrkesutövande än vad sjuksköterskor har i många andra länder. De utför många fler avancerade medicinska uppgifter än sina kollegor i andra länder och tar mycket ofta ställning till olika sjukdomstillstånd. Detta gäller inte minst distriktssköterskorna. Det är av stor vikt att all denna kompetens tas tillvara fullt ut även i framtiden.
Under senare år har vissa specialistsjuksköterskor tagit hand om vården av patienter med t.ex. diabetes och hypertoni. Det har ökat effektiviteten på ett betydande sätt, eftersom uppföljning och efterbehandling inte behöver belasta läkarna i samma utsträckning som tidigare. Även när det gäller tillgänglighet och kontinuitet finns det anledning att rikta intresset till de möjligheter som ytterligare finns inom vårdområdet.
Förskrivningsrätt
Det är glädjande att våra tidigare motioner om receptförskrivningsrätt till distriktssköterskor och motsvarande (t.ex. kommunsköterskor) vunnit gehör. Fr.o.m. den 1 april 1994 har distriktssköterskor efter att ha genomgått godkänd utbildning i farmakologi och sjukdomslära fått förskrivningsrätt avseende vissa läkemedel.
Även barnmorskorna i såväl offentlig som privat vård har numera viss förskrivningsrätt men i deras fall gäller förskrivningsrätten endast preventivmedel.
Skolsköterskor arbetar med uppgifter som ligger nära distriktssköterskans, inte minst vad gäller vården av allergiska barn. ''Allergimediciner'' utgör en väsentlig del av de medel som disktriktssköterskan kan förskriva, däremot inte skolsköterskan.
Förskrivningsrätten är föremål för kontinuerlig uppföljning och utvärdering. Det är bra. Om resultatet blir positivt kan en eventuell utvidgning ske. Därvid bör frågor om utbildningsmöjlighet och ökad förskrivningsrätt för t.ex. barnmorskor och skolsköterskor tas upp till prövning.
Föreskrifter behövs
Barnmorskornas och sjuksköterskornas reglementen från 1955 respektive 1957 liksom distriktssköterskans normalinstruktion från 1968 borttogs fr.o.m. den 1 oktober 1994 i samband med att ''åliggandelagen'' och ''påföljdslagen'' infördes.
Enligt budgetpropositionen, bilaga 6, avser regeringen att förelägga riksdagen förslag vad gäller tillsynen över och kraven på hälso- och sjukvårdsverksamhet. Vi anser det nödvändigt att en precisering av sjukvårdspersonalens medicinska yrkesansvar bör ske utöver bestämmelserna i åliggandelagen och åliggandeförordningen. Därvid bör hänsyn tas till den ökade kompetensen genom förlängningen av de medellånga högskoleutbildningarna inom vårdområdet och det utvidgade yrkesansvaret för bl.a. sjuksköterskor. S.k. föreskrifter behövs framför allt för distriktssköterskor och barnmorskor. Detta är en viktig trygghetsfråga för såväl patienter som personal.
Det samlade ledningsansvaret
Lagen om ett samlat ledningsansvar trädde i kraft den 1 juli 1991. Det innebar att läkare enligt hälso- och sjukvårdslagens 14
§ skall ha ett samlat ledningsansvar, dvs. både det medicinska och administrativa ledningsansvaret. Motivet angavs vara patientsäkerheten.
När riksdagen fattade sitt beslut uppskattades att endast ca hälften av slutenvårdsplatserna skulle omfattas av ett samlat ledningsansvar. Riksdagen avsåg med beslutet att skapa stor frihet för sjukvårdshuvudmännen att själva bestämma inom vilka områden man ansåg att verksamheten krävde en chefsöverläkare. Riksdagen underströk att det måste finnas frihet för sjukvårdshuvudmännen att utnämna kompetenta personer med annan utbildning än läkarutbildning till chefsbefattningar inom hälso- och sjukvården.
Det medicinska ansvaret skulle självklart ligga på en läkare men inte nödvändigtvis ansvaret för ekonomi, personal, metodutveckling, arbetsschemata, lokaler osv.
Socialstyrelsen införde vid utformandet av sina allmänna råd ett helt nytt begrepp, ''primärt kliniskt ansvar'', vilket aldrig diskuterats i riksdagens socialutskott. I de allmänna råden sägs att det vid enheter med sådant primärt kliniskt ansvar ''patientsäkerheten kräver att ledningen av enheten som huvudregel utövas av en chefsöverläkare''. Med stöd av detta har chefsöverläkare inrättats vid nästan all vårdverksamhet i landet. Detta har inneburit att flertalet av de nästan 200 sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor, laboratorieassistenter och psykologer, som vid lagens ikraftträdande hade tjänst som klinikchefer/vårdchefer och som har vidareutbildning för de administrativa uppgifterna har omplacerats eller sagts upp.
Situationen har skapat mycket bitterhet bland vårdpersonal -- oftast kvinnor -- som känner att de inte duger att ta mera ansvar och att det inte är lönt att vidareutbilda och förkovra sig. Nu sysslar en mängd läkare med administrativt arbete, som många vare sig har utbildning eller fallenhet för.
Riksdagens socialutskott har varje år efter beslutet uttalat sitt missnöje med tolkningen av riksdagsbeslutet. Riksdagen ställde sig bakom socialutskottets uttalande ''att Socialstyrelsens allmänna råd inte är bindande och att huvudmännen står fria att följa råden''. Även Landstingsförbundets kongress gjorde i juni 1991 ett uttalande om att förbundet är berett att arbeta för att bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret tas bort. Vi tolkar detta så att sjukvårdspolitikerna ångrar sitt ursprungliga stöd för förslaget.
Senast hösten 1994 uttalade socialutskottet:
Utskottet har redan vid ett par tillfällen uttalat att det är angeläget att regeringen och Socialstyrelsen noga följer tillämpningen av bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret. Utskottet har också uttalat att en utvärdering borde ske inom ett år räknat från den 1 april 1992. Vid behandlingen av en liknande motion i våras förutsatte utskottet att utvärderingen skulle ske omgående. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen i denna fråga.
Socialstyrelsen har genomfört det första ledet i en utvärdering av det samlade ledningsansvaret. Sommaren/hösten 1993 gjordes en enkät till sjukvårdshuvudmännen i syfte att kartlägga hur ledningsansvaret inom landstingens hälso- och sjukvård är anordnat. I en andra etapp har styrelsen inhämtat dels uppgifter om i vilken utsträckning chefsöverläkarna delegerar enskilda ledningsuppgifter till andra befattningshavare på den egna enheten, dels sjukvårdshuvudmännens mening om hur systemet med chefsöverläkare fungerar bl.a. ur patientsäkerhetssynpunkt. Enkätsvaren från den andra etappen är under bearbetning.
Vi är nu otåliga över dröjsmålet i behandlingen av denna fråga och anser att riksdagen bör ta ställning i frågan.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjuksköterskans, barnmorskans m.fl. yrkesgruppers kompetens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvidgad förskrivningsrätt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en precisering av sjukvårdspersonalens medicinska yrkesansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det samlade ledningsansvaret bör upphävas.
Stockholm den 23 januari 1995 Gullan Lindblad (m) Inger Koch (m) Liselotte Wågö (m) Iréne Vestlund (s) Margitta Edgren (fp) Chatrine Pålsson (kds) Fanny Rizell (kds)