Vuxen- respektive barn- och ungdomspsykiatrin vilar
främst på två vetenskaps- och kunskapsområden, det
medicinskt biologiska respektive det psykologiska --
inklusive socialpsykologin.
När bestämmelserna om ledningsansvaret i hälso- och
sjukvården förändrades den 1 juli 1991 var avsikten bl.a. att
genom en ny lydelse av Hälso- och sjukvårdslagen 14 §
skulle ledningsansvaret kunna samlas hos den som var bäst
lämpad att bära ansvaret för såväl behandlingsarbetet som
administration och utveckling av verksamheten.
I samband med antagandet av den nya lagstiftningen
uttalade socialutskottet bl a att det inom psykiatrin kan finnas
enheter som inte nödvändigtvis behöver ha en läkare som
ledningsansvarig för verksamheten. Utskottet uttalade vidare
att andra personalkategorier, tex sjuksköterskor och
psykologer borde kunna komma i fråga för ledningsansvaret.
Som påpekats i motioner till tidigare riksmöten fanns
redan inför förändringarna i HSL farhågor att resultatet
skulle bli en ökad betoning av den medicinskt/biologiska
kompetensen genom att enbart läkare gavs det samlade
ledningsansvaret. Dessa farhågor besannas nu när vi ser
utvecklingen inom psykiatrin efter den 1 juli 1991. De
relativt få men fungerande självständiga ledarskap som
utövades av t ex psykologer har nu övertagits av läkare.
Konsekvenserna för verksamheterna är ännu ej möjliga att
överblicka. Klart är dock att plattformen för den
psykologiska vetenskapens tillämpning inom psykiatrin --
med kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för
verksamhetsinnehåll och utveckling -- kraftigt försvagas.
Socialutskottets förhoppningar om en breddning av
kompetensurvalet för ett samlat ledningsansvar kan således
för psykiatrins del redan nu anses ha kommit på skam.
Riksdagens socialutskott har vid flera tillfällen -- senast i
betänkande 1993/94:SOU 4 -- uttalat att det är angeläget att
noga följa tillämpningen av bestämmelserna om det samlade
ledningsansvaret, att en utvärdering bör ske snarast samt att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen i frågan.
En utvärdering i flera steg av chefsöverläkarfunktionen
pågår för närvarande hos socialstyrelsen. Hittillsvarande
resultat -- liksom en kartläggning som genomförts av
Sveriges Psykologförbund -- bekräftar ytterligare tidigare
farhågor om insnävning av ledningsansvaret och därmed
sammanhängande insnävning av behandlingsinriktingen.
Samtidigt kan konstateras att chefsöverläkare utsetts som
samlat ledningsansvarig av sjukvårdshuvudmännen för så
gott som all barn- och vuxenpsykiatrisk verksamhet i landet.
Denna utveckling innebär en risk för att den på psykologisk
vetenskap grundade behandlingen kommer till korta med
åtföljande risk för såväl sämre behandlingsresultat som för
patientsäkerheten.
En förändring i praktiken vad gäller ledningsfunktionen
bl a inom psykiatrin förutsätter därför sannolikt
författningsändring i HSL. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag på sådana
författningsändringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i HSL vad gäller bl.a. ledningsansvaret inom barn-
och vuxenpsykiatrin att psykologer kan komma i fråga för
ledningsansvaret.