Epilepsivården i vårt land är hopplöst underdimensionerad. Detta har nu konstaterats i tre expertutredningar och i flera tidigare riksdagsmotioner, som samfällt kommit fram till att betydande insatser behövs för att epilepsivården skall ha samma höga status som övrig sjukvård i Sverige.
I två tidigare rapporter har konstaterats brister i bl.a. epilepsikirurgin. I den sista Epilepsi -- förekomst, handläggning och vårdorganisation som behandlar helheten i epilepsivården konstateras problemen. I rapporten slås fast behovet av satsningar i vårdens olika led. På regionnivå med uppbyggnad av epilepsiteam med bl.a. kvalificerade neurologer, neurokirurger och psykologer. På länsnivåer med team bestående av bl.a. neurolog, kurator, psykolog och sjuksköterska. Rapporten tar också upp omhändertagandet på vårdcentral, sjukhusets akutmottagning eller motsvarande i samband med insjuknandet.
Rapporten tar också upp vikten av forskning inom epilepsin. Den utgår också ifrån att upp till fem centra på regionnivå byggs upp för hög kvalificerad epilepsivård. Man trycker dessutom hårt på ökade resurser för habilitering av barn och rehabilitering av vuxna.
Expertrapporten som utarbetats av bl.a. kvalificerade neurologer med dr Sven Pålhagen som ledare har under en längre tid behandlats av Socialstyrelsen. Svenska Epilepsiförbundet har i remiss yttrat sig över rapporten och därvid bl.a. anfört:
Sammanfattning
Svenska Epilepsiförbundet ställer sig helhjärtat bakom expertrapportens förslag om förstärkta resurser för epilepsisjukvårdens länsnivå. Vi uppskattar vidare i hög grad rapportens betoning av ökade resurser för habilitering av barn och rehabilitering för vuxna.
Vi anser, att Socialstyrelsens expertrapport bör utgöra startpunkten för en målmedveten satsning på den svenska epilepsisjukvården. Förbundet begär, att Socialstyrelsen utarbetar ett vårdprogram för epilepsi, som kan genomföras successivt under kommande år.
Enligt vår uppfattning bör resurser för medicinsk och neurokirurgisk behandling av epilepsi ej enbart planeras med utgångspunkt från den årligen tillkommande patientgruppen. Även det stora ''uppdämda behovet'' inom hela epilepsipopulationen bör tillgodoses. Vi fruktar även att en planering av resurser enbart med ledning av förekomsten av s.k. aktiv epilepsi blir otillfredsställande, därför att en sådan planering bortser från den stora grupp av patienter, som begär utredning av epilepsiliknande anfallsformer. En alltför snäv uppskattning av vårdbehovet i förening med de hårda besparingskrav, som betingas av landets ekonomiska situation, kan förlama utvecklingen inom epilepsisjukvården.
Vi instämmer med expertrapportens åsikt, att det för viss epilepsisjukvård kan vara en fördel om erfarenheter samlas på superregional nivå. Vi föreslår därför, att ett Rikscentrum för barn med svårbehandlad epilepsi inrättas och ges förstärkta resurser vid något av våra universitetssjukhus.
Med hänsyn till de stora årliga samhällskostnader på en miljard kronor, som expertrapporten redovisar för landets epilepsisjukdomar, anser vi att kostnaderna för en effektiviserad epilepsisjukvård är väl motiverade.
Förbundet framhåller avslutningsvis följande synpunkter i korthet:Utarbeta ett vårdprogram för epilepsiTillskapa resurser för habilitering av barn och rehabilitering av vuxna Ge garanti för snabb remiss till neurologÖka antalet blodanalyserUtöka antalet neurologtjänster med jämn fördelningInrätta epilepsidispensärer med teamresurs vid länssjukhusenUtöka resurserna för epilepsikirurgiutredning/operationStimulera forskning om epilepsiföreningarnas roll i rehabilitering och samarbete med sjukvårdenStimulera klinisk och experimentell epilepsiforskningUppmärksamma behovet av psykosocialt omhändertagande/krisbearbetning av familj etc.
Svenska Epilepsiförbundet och föreningarna i hela landet förväntar sig att expertrapporten och de synpunkter vi har framfört skall bli utgångspunkten för en angelägen och kraftfull resursförstärkning av svensk epilepsisjukvård.
I riksdagsdebatten har såväl kds representant Jerzy Einhorn som representanter från regeringspartiet ställt upp på de krav som framställs i utredningen och i remissvaret från Epilepsiförbundet. Detta är mycket positivt och vi utgår ifrån att behandlingen i riksdagen leder till rejäla förbättringar i epilepsivården.
Lägesbeskrivning
Enligt nyare bedömningar har ca 100 000 personer i Sverige epilepsi. Det innebär att de då och då kan få epileptiska anfall. Ett epileptiskt anfall beror på en tillfällig störning i hjärnans funktioner, som uppkommer då en kraftigt förstärkt och okontrollerad nervimpuls sprider sig över hjärnbalken. Anfallen kan ta sig olika former och komma olika ofta. En person kan ha ett fåtal anfall under hela livet, en annan flera anfall varje dag.
Det finns många orsaker till epilepsi. Det innebär att vem som helst kan få epilepsi -- när som helst. Anfallen kan t.ex. bero på en huvudskada vid en trafikolycka. Skadan kan ha lämnat en ärrbildning i hjärnan, som stör samspelet mellan nervceller och orsakar anfall. Sviter efter en svår förlossning, en hjärnblödning, en tumör eller en hjärnhinneinflammation kan också orsaka epilepsi. Många gånger kan man inte klarlägga orsaken.
Anfallen varierar mycket. Det mest kända är ''det stora anfallet'' (grand mal), då personen plötsligt förlorar medvetandet, faller omkull och får kramper (muskelryckningar). Anfallet brukar gå över på några minuter. ''Det lilla anfallet'' (petit mal) förekommer mest hos barn. Barnet blir frånvarande, men faller inte. Anfallet är kort, oftast bara några sekunder. Men täta anfall kan påverka skolarbetet.
En anfallstyp förekommer vid tinninglobsepilepsi. Personen är frånvarande och kan inte tala under anfallet, men har ej kramper. Ibland ser man omedvetna komplicerade beteenden eller automatiska rörelser som tuggning och sväljning.
För många människor med epilepsi kommer anfallen så sällan att själva anfallet inte är det största problemet. De största svårigheterna vållas ofta av okunnighet, rädsla och fördomar som i århundraden följt epilepsin.
Dessa fördomar har i Sverige fått särskild näring av den lagstiftning som infördes i mitten av 1700-talet, och som förbjöd personer med epilepsi att gifta sig och skaffa barn. Äktenskapsförbudet grundades på antagandet att epilepsi var en ärftlig sjukdom. Trots att detta motbevisades av en svensk forskare 1928 dröjde det till 1969 innan äktenskapsförbudet upphävdes. Men skadeverkningar kvarstår alltjämt.
I ett betänkande om medicinska äktenskapshinder, som avlämnades 1960, skriver den tillsatta utredningen:
De svårigheter i socialt hänseende, som epileptikern ibland ställs inför är, generellt sett, inte direkt betingade av hans sjukdomstillstånd. När sådana svårigheter uppträder, sammanhänger de ofta med den socialt ofördelaktiga särställning vari epileptikern blivit placerad genom bestämmelser som den förevarande om äktenskapshinder. Erfarenheten ger sålunda belägg för att denna särbehandling hos allmänheten grundlagt och vidmakthållit rent vidskepliga, ofta skräckblandade, föreställningar om epilepsi. De ogynnsamma psykologiska återverkningarna av omgivningens inställning måste givetvis vara ägnade att ytterligare försvåra epileptikerns situation och medföra en känsla av socialt mindervärde och isolering i samhället.
Att en föråldrad och diskriminerande lag tillåtits fortleva in i vår tid ålägger samhället ett särskilt ansvar att genom förbättrad epilepsivård stärka de epilepsisjukas ställning.
Den vanliga behandlingen av epilepsi består av medicinering med läkemedel. Läkemedlen minskar risken för anfall, men botar inte skadan som orsakar anfallen. Omkring hälften av alla som får epilepsi blir anfallsfria genom medicineringen. Många blir emellertid ej helt anfallsfria och den långvariga medicineringen medför trötthet och andra biverkningar. För många med epilepsi kommer anfallen trots medicineringen så tätt, att de utgör ett stort problem. Denna grupp beräknas omfatta ca 20 000 personer i vårt land.
Hjärnkirurgi mot epilepsi utförs i vissa fall av svår epilepsi, när medicinen inte ger effekt. Det innebär att kirurgen, efter omfattande utredning, avlägsnar den skadade delen av hjärnan. Det kan vara en tumör, ärrbildning efter skallskada, förlossningsskada, inflammation e.d. Det är dock endast vissa fall av epilepsi (främst s.k. partiell epilepsi) som är lämpade för operation. Nya vetenskapliga rön har kommit fram till att det är viktigt att utföra operationerna så tidigt som möjligt, dvs. redan på barn.
Det totala föreliggande operationsbehovet inom gruppen svår partiell epilepsi är beroende på beräkningsgrunder mellan 1 450 och 5 200 personer i åldrarna mellan 0--60 år. Årligen tillkommer 200--430 nya operationsfall. Erfarenheten av epilepsikirurgi är god. I genomsnitt blir mer än 60 % anfallsfria, och ytterligare 25--30 % avsevärt förbättrade.
I två vetenskapliga rapporter av SBU/MFR har påtalats den stora underdimensionering av epilepsikirurgi som finns i Sverige. För närvarande bedrivs epilepsikirurgi vid fyra regionsjukhus i landet med tillgång till resurser för verksamheten. Den genomsnittliga kostnaden per opererad patient varierar mellan olika sjukhus mellan 200 000 och 250 000. Den större delen av kostnaden för epilepsikirurgi orsakas av den omfattande utredning som föregår ett epilepsikirurgiskt ingrepp. Kostnaderna är i 1990 års prisnivå och inkluderar ett halvt års uppföljning. Dessa kostnader gäller operationer med traditionella metoder.
För att kunna göra en fullständig ekonomisk utvärdering av den epilepsikirurgiska vården krävs att både kostnader och effekter av vård och behandling klarläggs. Ännu är effekterna av epilepsikirurgi ofullständigt studerade. En operation i tidigt skede av livet kan förhindra ett senare kroniskt vårdbehov och göra att patienten i framtiden kan deltaga i arbetslivet fullt frisk. En operation kan också ge komplikationer, vilka i sin tur kräver vård och andra sociala insatser.
De resultatmått som hittills använts i de flesta studier gäller grad av förbättring av anfallens svårighetsgrad eller frekvens, vanligtvis indelade i tre eller fyra grupper. Förbättring av social funktion, psykiskt välbefinnande eller förändrat vårdbehov efter epilepsikirurgiska ingrepp är ofullständigt kända. Sådana studier pågår nu bland annat i en multicenterstudie i Sverige.
Slutsatsen måste bli att ökade samhälleliga satsningar på epilepsikirurgins område är nödvändiga för att öka kapaciteten och därmed minska det uppdämda behov av utredning och specialbehandling som i dag finns i vårt land.
Den utredning som måste föregå en eventuell operation gäller ett flerdubbelt antal personer än som slutligen kan komma i fråga för operation. Dessa undersökningar är mycket tids- och resurskrävande. Den årliga kapaciteten för epilepsikirurgi i Sverige var i slutet av 1980-talet 50--60 operationer, alltså mycket långt under behovet.
I nyligen publicerade rapporter om epilepsikirurgi anges att det varje år tillkommer cirka 300 barn med svår epilepsi, som borde utredas för eventuell operation. Det sägs också att det är viktigt att så många som möjligt av dessa barn ges chansen till operation, eftersom det kan rädda dem till ett bättre liv, utan epilepsi eller med reducerade anfall.
För att på ett adekvat sätt ta hand om dessa barn krävs särskilda resurser. Förslag har framförts om bildande av en överregional specialistgrupp, med särskilt ansvar för dessa barn. En sådan specialistgrupp skulle öka såväl kompetens som kvantitet i vården, och bli av stor betydelse för barnens framtid. En koppling till den magnetencefalograf som nu finns och strålkniven kan vara lämplig, både med hänsyn till att operationsmetoden är skonsammare mot barnen och till de utvecklingsmöjligheter som den nya metoden kan innebära. På Karolinska sjukhuset men också i Lund och Uppsala finns sedan länge högneurologisk kompetens för svår barnepilepsi. Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) torde vara bäst ägnad att pröva sammansättning och lokalisering av en sådan specialistgrupp för barn med svårbehandlad epilepsi.
Sammanfattning
Nu måste det äntligen göras en ordentlig satsning på en bättre epilepsivård. Nu finns alla förberedelser gjorda. Nu finns förslagen. Nu krävs konkreta åtgärder. Vi måste ge ekonomiska resurser för en utbyggnad.
Vi måste se till att de team byggs upp som föreslås i expertrapporten. Det innebär på regionnivå:
Barn- och ungdomskliniken på regionnivå har förutom sitt regionansvar även ett länsansvar och behöver därför, utöver vad som specificeras nedan, även resurser för att bedriva epilepsisjukvård i sitt eget län. Den högspecialiserade epilepsisjukvården för barn och ungdomar på regionnivå bör organiseras i en epilepsigrupp med fasta medlemmar. Dessa behöver ej ha epilepsivård som enda arbetsområde, men det förutsätts för majoriteten vara vederbörandes huvuduppgift. Samverkan mellan barn- och vuxenvård förutsätts.
Teamet på regionnivån förutsätts omfatta: barnneurologer, neurokirurger, klinisk neurofysiolog, barnpsykiater, barnneuropsykolog, neuroradiolog, kurator samt konsulter i habilitering, neuroarmakologi, neuropatologi och koordinator för samordning mellan klinikerna. Dessutom specialutbildad personal i barnsjukvård vid barn- och ungdomsmedicinska samt neurokirurgiska kliniker.
På länsnivån: neuropediator, kurator knuten till barn- och ungdomskliniken, barnpsykolog och barnsjuksköterska med specialkunskap i epilepsi.
Samtliga personalkategorier på länsenheten har epilepsivård som en del av sitt arbete på barn- och ungdomskliniken, och i nära samverkan med barn- och ungdomshabiliteringen. För handläggning av epilepsirelaterade psykiatriska problem krävs ett organiserat samarbete med profilerad barnpsykiater.
En verkligt viktig fråga är att det utarbetas ett vårdprogram för personer med epilepsi. Detta uppdrag måste avkrävas av Socialstyrelsen alternativt Landstingsförbundet.
Barnen är vår viktigaste tillgång. Därför måste vården av barn med epilepsi byggas ut ordentligt. Om man på ett tidigt stadium kan ställa diagnos och utarbeta vårdprogram ökar möjligheten väsentligt att barnen med epilepsi kan växa upp till ett fullt normalt liv.
Resurser för att bygga ut habilitering av barn och rehabilitering av vuxna måste avsättas. En bra kvalitet på dessa områden är ett måste för att ge möjligheter för personer med epilepsi att fungera i samhället. Här kan Björkgården i Umeå spela en viktig roll.
Krav om utbildning av fler neurologer
För att tillhandahålla barn och vuxna med epilepsi en bättre vård krävs ett ökat antal barn- och vuxenneurologer som ansvarar för ett vårdlag som möjliggör tidig adekvat diagnos. Detta skapar förutsättningar för inledande av lämplig behandling och individuell rehabilitering. Fortfarande är bristen stor på utbildade specialister inom neurologin och detta leder till ökat personligt lidande för patienterna och extra kostnader för samhället. Denna brist på specialistutbildade neurologer har naturligtvis konsekvenser också för andra grupper med neurologiska sjukdomar.
Forskning är en förutsättning för att lösa epilepsins gåta. Därför måste satsningar ske på klinisk och experimentell epilepsiforskning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av resurser till en förbättrad epilepsivård,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till snabba åtgärder för att förbättra livssituationen för personer med epilepsi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av specialistneurologer.
Stockholm den 19 januari 1995 Bo Nilsson (s) Börje Nilsson (s) Karin Olsson (s)