med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.
Det är viktigt att primärvården kan utgöra den basala nivån
i sjukvården. Härigenom garanteras medborgarna en bra och
nära service samtidigt som den dyra sjukhusvården avlastas.
Primärvården skall kunna ge ett brett vårdutbud:
förebygga, diagnosticera, behandla och rehabilitera. En del i
detta vårdutbud måste vara den enskildes möjlighet till en
fast läkarkontakt. Primärvården skall också kunna arbeta
med andra samhällsorgan som en viktig länk i
folkhälsoarbetet. Som understryks i proposition 1994/95:195
skall de olika personalkategorierna i primärvården
samarbeta. Det är också viktigt att det sker en kontinuerlig
kunskapsuppbyggnad i primärvården genom samarbete med
sjukhusen och med forskningen.
Privat sjukvård skall vara ett komplement till offentlig
vård.
Allt detta förutsätter att sjukvårdshuvudmännen har
finansierings- och planeringsansvaret för all sjukvård.
Proposition 1994/95:195 tar steg i den riktningen.
Husläkarlagen avskaffas liksom den fria etableringsrätten för
specialistläkare och sjukgymnaster. Härigenom avskaffas
lagar som medvetet gynnat privat vård på bekostnad av
offentlig, och som försvårat kostnadskontrollen och
angelägna prioriteringar. Propositionen föreslår också att det
administrativa ansvaret för läkarvårdsersättningen till privata
vårdgivare förs över till sjukvårdshuvudmännen.
Tyvärr ger de föreslagna lagändringarna
sjukvårdshuvudmännen inte tillräckliga styrinstrument
gentemot den privata vården. Samarbetet mellan privat och
offentlig vård kommer fortfarande i hög utsträckning att ske
på den privata vårdens villkor. Det blir därför svårt för
sjukvårdshuvudmännen att använda sig av privata vårdgivare
som komplement till den offentliga vården.
Detta gäller framför allt redan etablerade husläkares och
privata specialisters och sjukgymnasters rätt till
samverkansavtal upp till 65 års ålder. Vill inte den privata
vårdgivaren sluta avtal med sjukvårdshuvudmannen så har
han eller hon fortfarande rätt att få ersättning enligt den
statliga, centralt fastställda, läkarvårdstaxan. I realiteten
innebär detta en rätt att ställa sig utanför den
samhällsplanerade vården och ändå få ersättning av
samhället/sjukvårdshuvudmannen.
För privata husläkare innebär detta att de sitter i en stark
förhandlingsposition gentemot sjukvårdshuvudmännen.
Väljer många av de nuvarande privata husläkarna
samverkansavtal framför vårdavtal, försämras möjligheten
att erbjuda en fast läkarkontakt med rekommenderade 2 000
invånare per läkare. En läkare med samverkansavtal är ingen
patientansvarig läkare. Med många privata ensamläkare
försämras möjligheterna att ge ett brett serviceutbud liksom
förutsättningarna för de olika personalkategorierna att
samarbeta och ta del av varandras kunskaper.
Att de privata specialister och sjukgymnaster som etablerat
sig under 1994 har rätt till samverkansavtal innebär att
resurserna som genom den fria etableringsrätten förts ut ur
offentlig vård inte återförs dit.
Efter en övergångstid på högst tre år bör vårdavtal med
sjukvårdshuvudmännen upprättas innan privata husläkare,
specialistläkare och sjukgymnaster ges rätt till ersättning av
sjukvårdshuvudmännen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vårdavtal med sjukvårdshuvudmännen.
Stockholm den 26 april 1995
Börje Nilsson (s)
Kaj Larsson (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Ingegerd Wärnersson (s)
Ulla Rudin (s)