Det är viktigt att primärvården kan utgöra den basala nivån i sjukvården. Härigenom garanteras medborgarna en bra och nära service samtidigt som den dyra sjukhusvården avlastas.
Primärvården skall kunna ge ett brett vårdutbud: förebygga, diagnosticera, behandla och rehabilitera. En del i detta vårdutbud måste vara den enskildes möjlighet till en fast läkarkontakt. Primärvården skall också kunna arbeta med andra samhällsorgan som en viktig länk i folkhälsoarbetet. Som understryks i proposition 1994/95:195 skall de olika personalkategorierna i primärvården samarbeta. Det är också viktigt att det sker en kontinuerlig kunskapsuppbyggnad i primärvården genom samarbete med sjukhusen och med forskningen.
Privat sjukvård skall vara ett komplement till offentlig vård.
Allt detta förutsätter att sjukvårdshuvudmännen har finansierings- och planeringsansvaret för all sjukvård. Proposition 1994/95:195 tar steg i den riktningen. Husläkarlagen avskaffas liksom den fria etableringsrätten för specialistläkare och sjukgymnaster. Härigenom avskaffas lagar som medvetet gynnat privat vård på bekostnad av offentlig, och som försvårat kostnadskontrollen och angelägna prioriteringar. Propositionen föreslår också att det administrativa ansvaret för läkarvårdsersättningen till privata vårdgivare förs över till sjukvårdshuvudmännen.
Tyvärr ger de föreslagna lagändringarna sjukvårdshuvudmännen inte tillräckliga styrinstrument gentemot den privata vården. Samarbetet mellan privat och offentlig vård kommer fortfarande i hög utsträckning att ske på den privata vårdens villkor. Det blir därför svårt för sjukvårdshuvudmännen att använda sig av privata vårdgivare som komplement till den offentliga vården.
Detta gäller framför allt redan etablerade husläkares och privata specialisters och sjukgymnasters rätt till samverkansavtal upp till 65 års ålder. Vill inte den privata vårdgivaren sluta avtal med sjukvårdshuvudmannen så har han eller hon fortfarande rätt att få ersättning enligt den statliga, centralt fastställda, läkarvårdstaxan. I realiteten innebär detta en rätt att ställa sig utanför den samhällsplanerade vården och ändå få ersättning av samhället/sjukvårdshuvudmannen.
För privata husläkare innebär detta att de sitter i en stark förhandlingsposition gentemot sjukvårdshuvudmännen. Väljer många av de nuvarande privata husläkarna samverkansavtal framför vårdavtal, försämras möjligheten att erbjuda en fast läkarkontakt med rekommenderade 2 000 invånare per läkare. En läkare med samverkansavtal är ingen patientansvarig läkare. Med många privata ensamläkare försämras möjligheterna att ge ett brett serviceutbud liksom förutsättningarna för de olika personalkategorierna att samarbeta och ta del av varandras kunskaper.
Att de privata specialister och sjukgymnaster som etablerat sig under 1994 har rätt till samverkansavtal innebär att resurserna som genom den fria etableringsrätten förts ut ur offentlig vård inte återförs dit.
Efter en övergångstid på högst tre år bör vårdavtal med sjukvårdshuvudmännen upprättas innan privata husläkare, specialistläkare och sjukgymnaster ges rätt till ersättning av sjukvårdshuvudmännen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdavtal med sjukvårdshuvudmännen.
Stockholm den 26 april 1995 Börje Nilsson (s) Kaj Larsson (s) Johnny Ahlqvist (s) Ingegerd Wärnersson (s) Ulla Rudin (s)