I motionen föreslås införande av en allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring som en ny
finansieringsmodell för hälso- och sjukvården. Den del av
landstingsskatten som idag går till sjukvård öronmärks och
ersätts av en obligatorisk sjukvårdsavgift. Försäkringen skall
omfatta alla medborgare och avgiftens storlek beroende av
betalningsförmåga, oavsett ålder eller risk.
I motionen beskrivs kortfattat de problem som finns inom
dagens sjukvård. Den enskilde patienten, ofta äldre och svag,
har svårt att hävda sig och sina behov gentemot
sjukvårdsapparaten. Den politiska detaljstyrningen har
bidragit till oklara spelregler vilket medfört otrygghet för
både patienter och vårdgivare. Monopolet inom sjukvården
skapar en bristande flexibilitet.
Patientens roll måste stärkas. Valfrihet och hög kvalitet
inom vården borde vara en självklarhet. En obruten
vårdkedja, där till exempel akutvård och rehabilitering sker i
en följd, bidrar till kvalitet och effektivitet och ger både stora
mänskliga och samhällsekonomiska vinster. Även
privatpraktiserande vårdgivare måste ges en reell möjlighet
att på lika villkor konkurrera med vårdgivare inom den
offentliga sektorn vad avser både akutsjukvård och
rehabilitering. Patienten bör ges ett större inflytande över var
och hos vem rehabiliteringen skall ske.
En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring innebär att den
politiska detaljstyrningen av vården försvinner och att de
pengar som betalas till sjukvård också skall gå till sjukvård.
Försäkringen ger också klara spelregler för patient och
vårdgivare, renodlad finansiering och en mångfald av
vårdgivare. En sjukvårdsförsäkring skall garantera en god
sjukvård åt alla, med valfrihet, en hög medicinsk kvalitet och
god tillgänglighet. Genom en solidarisk finansiering,
konkurrens mellan vårdgivare och en kvalitetssäkring i
vårdkedjan kan effektiv sjukvård erhållas som uppfyller
dessa krav.
2. Moderata utgångspunkter
Alla medborgare skall garanteras god vård vid sjukdom
eller olycksfall efter behov. Sjukvården skall sätta patienten
i centrum och erbjuda hög medicinsk kvalitet. Den enskilde
skall ha valfrihet och kunna välja den vårdgivare hon eller
han önskar och känner trygghet med. För den som av någon
orsak inte kan eller vill välja själv skall vård garanteras efter
de riktlinjer som gäller. Det skall vara möjligt att lämna en
vårdgivare vars insatser inte motsvarar de egna behoven och
önskemålen. Sjukvården skall vara tillgänglig för alla oavsett
ålder och betalningsförmåga, så att patienter i behov av vård
inte tvingas vänta i årslånga köer på behandling.
3. Vägen till dagens sjukvård
I de nordiska länderna var det kommunerna som vid 1800-
talets början tog hand om sjukvården. Genom samgående av
flera kommuner bildades under 1800-talets slut landsting
eller kommunförbund.
Primärvården i Sverige bedrevs i de största städerna
huvudsakligen i privat regi fram till 1970.
Sjukronorsreformen (1970) och Dagmarreformen (1985)
gav landstingen kontroll över etablering och ersättning till
privatläkarna. Privatsängar fanns kvar på de offentliga
sjukhusen ända till slutet av sextiotalet. Under sextio- och
sjuttiotalen tog landstingen alltmer över driften av
sjukvårdsenheterna och har genom hälso- och
sjukvårdslagen ansvar för att planera alla former av sjukvård.
I det övriga Europa finns en lång tradition där religiösa
samfund tagit sig an sjukvården. Olika
branschorganisationer har också sedan lång tid engagerat sig
i de anställdas sjukvård. Det var därför naturligt att sjukvård
och sjukvårdsförsäkring i dessa länder kom att ligga inom
den privata sektorn.
Det som i grunden skiljer de nordiska sjukvårdssystemen
från de kontinentala systemen är att i Norden tillförs
pengarna vården via politiker, medan pengarna på
kontinenten följer patienten.
Köer och låg produktivitet hörde till det normala tillståndet
inom vården under åttiotalet och början av nittiotalet. Det
betyder inte att svensk sjukvård generellt sett var dålig under
de åren, än mindre att vårdanställda gjorde ett dåligt arbete.
Den vård och omsorg som erbjöds var av hög kvalitet. Men
den kom alltför få till del i tid.
3.1. Förnyelse under den borgerliga regeringen
Efter många års moderata krav infördes 1992 en
vårdgaranti som garanterade patienten vård inom tre
månader för tolv särskilt angivna diagnoser/vårdbehov.
Reformen gav snabbt resultat. Vid årsskiftet 1993/94 fanns
enligt Landstingsförbundet bara cirka 500 personer i hela
landet som inte kunnat beredas vård inom tre månader. Det
skall ses i jämförelse med situationen under slutet på 80-
talet, då köerna var så omfattande att den socialdemokratiska
socialministern endast såg en jättelik nationell rikskö som
lösning på problemen.
Den snabba medicinska och tekniska utvecklingen under
den senaste tioårsperioden har bidragit till stora förändringar
inom vården. Exempel på dramatiska förändringar är
titthålskirurgin och modern anestesi, som bidragit till en
kraftig ökning av andelen dagkirurgiska ingrepp. Den snabba
tekniska utvecklingen har också inneburit att diagnostiska
kirurgiska ingrepp kan ersättas med magnetkamera eller
datortomografi. Organisatoriska förändringar har även spelat
en roll i utvecklingen.
Den medicinska och tekniska utvecklingen ställer krav på
resurser, vilket förutsätter effektivisering inom andra
områden.
Valfriheten har ökat genom viktiga reformer under den
borgerliga regeringen 1991--1994. Det fria läkarval som
infördes i många landsting och den fria etableringsrätten för
specialistläkare och sjukgymnaster medförde både ökad
kvalitet för den enskilde patienten och ökad konkurrens med
möjlighet till större utbud, ökad tillgänglighet och minskade
kostnader på sikt som följd.
Det ekonomiska medvetandet har ökat i takt med att
landstingen infört nya styrsystem och övergått till
prestationsrelaterade ersättningar. Detta har i sin tur lett till
både effektivisering och ett ökat kvalitetsmedvetande.
4. Problem inom dagens sjukvård
Patienterna har enligt hälso- och sjukvårdslagen en stark
ställning. I praktiken är förhållandet ett annat. Den enskilde
patienten, ofta äldre och svag, har svårt att hävda sig och sina
behov gentemot sjukvårdsapparaten. Fördelningen av
vårdresurserna har företagits i enlighet med politiska
program. Bara i mindre grad har patienternas behov och
önskemål varit styrande.
4.1. Minskad valfrihet
Valfriheten i svensk sjukvård ökade kraftigt under den
borgerliga regeringen 1991--1994. Nu river den
socialdemokratiska regeringen upp de reformer som starkt
bidrog till att göra valfriheten möjlig -- det fria läkarvalet och
den fria etableringsrätten för sjukgymnaster och
specialistläkare. Dessutom, även bortsett från de åtgärder
som regeringen vidtagit, beskärs valfriheten i många
landsting.
4.2. Köer
Nu kan vi konstatera att köerna inom sjukvården är på väg
tillbaka. En utökad vårdgaranti kan bara lösa delar av
problemen, eftersom särskilda kösatsningar inom ett område
riskerar att skapa brister på andra områden inom ramen för
dagens modell. Köer är ett sätt för landstingen att ransonera
utbudet av sjukvård i former som är mindre iögonfallande än
remisstvång eller höjda patientavgifter. En sådan
ransonering innebär givetvis att inte alla patienter får tillgång
till vård inom rimlig tid även om de -- i teorin -- har den
rätten enligt hälso- och sjukvårdslagen.
När köerna växer inom vården är det ånyo de äldre och
svaga som drabbas. Landstingets monopol innebär också att
det bara är de som har råd som kommer att kunna utnyttja
den privata sjukvården.
4.3. Höga kostnader och dåligt resursutnyttjande
Det finns gränser för hur stora effektiviseringar och hur
mycket valfrihet som kan realiseras inom den nuvarande
landstingsmodellen. Introduktionen av köp-/säljsystem i
några landsting har medfört många positiva konsekvenser,
men den typen av system kan aldrig realiseras fullt ut inom
landstingsmodellen -- ett fullständigt avskiljande mellan
olika beställar- och producentroller är ytterst svårt att uppnå.
Konkurrensneutraliteten sätts ur spel när samma politiker
ansvarar för både beställning och produktion. När nu
landstingen får kontroll även över hela den privata
vårdsektorn kommer möjligheten till konkurrens att minska
ytterligare.
Resursutnyttjandet har förbättrats och produktiviteten har
ökat inom landstingssektorn, men fortfarande kvarstår
systemfel som motverkar en sådan utveckling. I en rapport
till HSU 2000 från en expertgrupp ''Hälso- och sjukvården
i framtiden -- tre modeller'' (SOU 1993:38), sägs följande:
För den enskilde vårdproducenten och dennes patienter
kan förmågan att bevara resurser inom organisationen
mycket väl vara motiverat och framstå som rationellt, men
för hälso- och sjukvårdssystemet som helhet innebär det att
förmågan att tillgodose andra angelägna behov minskar. Att
flytta resurser mellan kliniker, mellan sjukhus och mellan
landsting, har visat sig mycket svårt.
Det finns också anledning att misstänka att kopplingen
mellan sektorsansvar och beskattningsrätt har haft -- och
kommer att ha -- en utgiftsdrivande effekt. Skattehöjning har
för många landstingspolitiker framstått som en ''enkel''
utväg när resurserna inte räcker till.
4.4. Ingen öronmärkning av sjukvårdens pengar
Sjukvårdshuvudmännen står inför fortsatt ekonomisk
åtstramning. Detta kommer att vara en realitet för
överskådlig framtid, oavsett politiska utgångspunkter eller
synsätt på vårdens organisation. Därför måste vi bemöda oss
om att de begränsade resurserna används på ett sätt som ger
mesta möjliga vård.
I landstingsmodellen finns inget som garanterar att
resurserna verkligen avsätts för sjukvård, och inte för andra
verksamheter inom landstingens nuvarande
kompetensområde.
4.5. Bristande flexibilitet
Akutsjukvården i Sverige byggdes upp genom sjuttio- och
åttiotalens fördelningspolitik. Vårdresurserna fördelades
enligt politikerns anvisningar och inte efter patientens behov
och efterfrågan.
När nu patientens behov blir tydliga och effektivisering
blivit nödvändig samtidigt som medicinskt-tekniskt nya
landvinningar görs ställs krav på en smärtsam
omstrukturering. Inget tyder på att landstingsmodellen
lämpar sig för den strukturomvandling som kommer att bli
nödvändig, vilket också har konstaterats i en expertbilaga till
HSU 2000:
Erfarenhet från andra områden tyder på att problemet med
för långsam strukturomvandling kommer att bestå så länge
strukturförändringar skall bestämmas i en politisk process.
(Fölster S, Rapport till HSU 2000)
Landstingsmodellens brister är särskilt uppenbara när det
gäller den otillräckliga återkopplingen mellan styrning och
behov och när det gäller förankringen av strukturbeslut hos
medborgarna. Massdemonstrationer mot
sjukhusnedläggningar har talat sitt tydliga språk.
Landstingsmodellen brister också i flexibilitet när det
gäller organisatoriskt nytänkande och profilering av
vårdinsatserna i samspel med patienten samt vad gäller
anammandet av nyheter i den medicinskt-tekniska
utvecklingen.
4.6. Otillräckligt kvalitetstänkande
Kvaliteten i svensk sjukvård är genomgående hög.
Kvalitetstänkandet har också utvecklats snabbt de senaste
åren i takt med att nya ekonomiska styrsystem introducerats
i de flesta landsting -- omsorg om kvalitet har gått hand i
hand med resurshushållning. Detta är en naturlig utveckling:
Skall det bli möjligt att införa marknadsmekanismer och
konkurrens i vården är det självfallet nödvändigt att på ett
helt annat sätt än hittills redovisa vad som åstadkoms, i såväl
kvantitativa som kvalitativa termer. (Eckerlund I och
Westerborn O, Läkartidningen vol. 88, nr 37, 1991)
Även om utvecklingen när det gäller kvalitetssäkring varit
positiv återstår mycket att göra. Det handlar inte bara om att
uppmärksamma och åtgärda uppenbara misstag och brister i
enskildheter utan hela vårdarbetet måste genomsyras av
kvalitetstänkande med syfte att höja kvaliteten mot en ännu
högre nivå.
4.7. En splittrad vård
Äldresjukvården kommer att bli allt viktigare i takt med
att andelen äldre ökar i befolkningen. Ädelreformen har inte
lyckats riva de murar som finns mellan landsting och
kommun. Patienten riskerar att bli offer för det dubbla
huvudmannaskapet.
Liknande problem finns inom andra områden, exempelvis
inom psykiatrisk vård och inom rehabilitering. Inom
psykiatrin är en ökad samordning mellan den medicinska
och den sociala vården önskvärd. När det gäller
rehabiliteringen är det viktigt att den ingår i en obruten
vårdkedja, att den sätts in så tidigt som möjligt och att en
samordning sker mellan olika socialförsäkringssystem.
Förtidspensionering ibland till följd av för sent insatt
rehabilitering samt sjukdagar kostar samhället mycket stora
belopp årligen.
5. Patienten i centrum
Införande av en allmän och obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skulle sätta patienten i centrum och vara
den bästa helhetslösningen på de problem som diskuterats
ovan.
Sjukvårdsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk.
Den skall gälla alla bosatta i Sverige, samt dem som på andra
sätt bör inkluderas på grund av internationella åtaganden
inom bland annat EU. Ingen skall ställas utanför
försäkringssystemet.
Försäkringen skall finansieras genom en sjukvårdsavgift
vars storlek beror på betalningsförmåga, oavsett ålder eller
risk. Inbetalning skall göras i samband med beskattning.
Riksdagen skall besluta om sjukvårdsavgiftens storlek,
patientavgifter samt högkostnadsskydd.
Systemet innebär att den idag strikta avgränsningen mellan
sjukvårdens och sjukpenningens finansiering försvinner.
Den helt dominerande delen av dagens landstingsskatt, som
idag finansierar sjukvården, överförs till försäkringskassan
eller andra organisationer som i sin tur betalar patientens
vård, oberoende av vårdgivare.
Vi vill i detta sammanhang påminna om att riksdagen
redan accepterat grundprincipen för vårt förslag om en
sjukvårdsförsäkring. I proposition 1994/95:88, som antagits
av riksdagen, föreslog regeringen att ersättning skall lämnas
från sjukförsäkringen till landsting och landstingsfria
kommuner för kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård
och resor i samband med vård till personer som enligt EES-
avtalet omfattas av rätten till vård i Sverige. Samma gäller
för medborgare från länder utanför EES med vilka Sverige
har avtal om rätt till vårdförmåner (bl.a. Quebec, Algeriet,
Australien, Estland och Ungern).
5.1. Valfrihet för den enskilde
Moderata samlingspartiet har under många år ställt krav på
ökad valfrihet för den enskilde patienten som själv skall
kunna avgöra vilken läkare, sjukgymnast eller
distriktssköterska, vilket sjukhus, klinik eller sjukhem han
eller hon vill vända sig till. Rätten att välja läkare ger
möjlighet till kvalificerad rådgivning vid valet av specialist
eller sluten vård. Vi föreslår att rätten till valfrihet skrivs in
i hälso- och sjukvårdslagen.
Valfriheten förverkligas genom att sjukvården -- i stället
för genom skatt till landstingen -- betalas genom en allmän
och obligatorisk sjukvårdsförsäkring:
De största möjligheterna för individerna att välja
vårdgivare finns inom försäkringsmodellen i olika
utformningar. (Hälso- och sjukvården i framtiden -- tre
modeller, rapport från expertgruppen till HSU 2000, SOU
1993:38)
5.2. Personal i utveckling
Krav om effektiviseringar som varit regel under senare år
p.g.a. införandet av vårdgarantin, nya operationsmetoder,
nya mediciner och ny teknologi samt ökad vårdtyngd har lett
till en märkbar produktivitetshöjning inom sjukvården. Det
ekonomiskt kärva läget för samhällsekonomin har inneburit
att redan högt ställda krav har måst ställas än högre.
Arbetssituationen för hälso- och sjukvårdsanställda har på
många sätt därför förändrats.
Innan den borgerliga regeringen tillträdde rådde i
praktiken yrkesförbud inom vården. Det innebar att
sjukvårdsanställda var hänvisade till enbart offentliga
arbetsgivare. I och med regeringsperioden 91/94 erbjöds för
första gången i modern tid sjukvårdsanställda möjlighet att
på konkurrensmässigt lika villkor med offentlig sjukvård,
enskilt eller i grupp, starta och driva verksamhet.
Etableringsfrihet inom givna regler tilläts. Effekterna av
dessa principiellt viktiga åtgärder har givit patienter
möjlighet att välja mellan flera vårdgivare men även för
sjukvårdsanställda att välja mellan flera arbetsgivare,
offentliga såväl som enskilda. Konkurrenssituationen har
inneburit vinster i form av bättre kvalitet i vården, större
möjligheter till kostnadsjämförelser och större möjligheter
för personal inom vården att förverkliga sina idéer.
Med tanke på den stora kvinnodominans som råder inom
sjukvårdsområdet är det viktigt att poängtera betydelsen av
mångfald. En konkurrenssituation, arbetsgivare emellan,
leder till bättre löneutveckling och större möjligheter för
sjukvårdsanställda att vinna gehör för sina idéer, något som
sjukvården inte tidigare varit känd för.
5.3. Nej till köer -- alla skall ha rätt till sjukvård
Med en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäking sätts
patientens behov obönhörligen i centrum. Vårdgivare fråntas
möjligheten att ransonera tillgängligheten av medicinskt
berättigad vård. När ersättningen till vårdgivarna följer
patientens val stärks patientens roll.
Genom att sjukvårdens resurser samlas i en försäkring
utformad lika för alla uppnås också en större rättvisa. Idag
varierar möjligheterna till sjukvård beroende av de enskilda
landstingens förmåga att lösa sina uppgifter. Med en allmän
och obligatorisk sjukvårdsförsäkring skapas lika villkor för
alla medborgare oberoende av geografiskt hemvist.
5.4. Kostnadskontroll ger mesta möjliga vård för pengarna
En rad sjukvårdssystem världen över brottas med höga
kostnader. Dessa betingas av att sjukvården är
personalintensiv och av att ökad efterfrågan på vård synes
följa med stigande levnadsstandard. Men i stor utsträckning
beror det på att patientavgifterna hållits låga. Sjukvårdens
organisationsform påverkar också kostnaderna. Ett
obligatoriskt försäkringssystem ger större möjligheter till en
flexibel utveckling av vård och organisation.
Ett ersättningssystem som är relaterat till resultat och som
vilar på överenskomna medicinska kriterier bör därför
införas.
Den allmänna och obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
skapar effektivitet genom konkurrens på alla nivåer.
Patienten sätts i centrum och kvaliteten blir ett
konkurrensmedel. Ett ökat inslag av avgiftsfinansiering
garanterar samtidigt en god kostnadskontroll.
Avgiftsfinansieringen bör även i framtiden kombineras med
högkostnadsskydd för dem som är i behov av mycket vård.
Efterfrågan på vård är priskänslig. Detta bekräftas i många
studier. Studier visar också att även kraftiga
konsumtionsminskningar får enbart marginella
hälsoeffekter, vilket knappast är förvånande med tanke på
konsumtionens nuvarande nivå. Den mest kända av den
typen av studier är den som gjordes av Rand Corporation
under 1970-talet.
En aspekt som ofta glöms bort när kritik framförs mot att
en sjukvårdsförsäkring riskerar öka kostnaderna för hälso-
och sjukvården på ett okontrollerbart sätt, är att ett system
där väntetider beroende på politisk styrning faktiskt -- totalt
sett för samhällsekonomin -- är dyrare.
Med en sjukvårdsförsäkring enligt vår modell kan
kostnaderna för väntetiderna i form av t.ex. sjukskrivningar
minskas och i stället komma sjukvården till del. Genom
sjukvårdsförsäkringen fördelar patienterna själva resurserna
utan en dyr och långsam politisk process.
5.5. Öronmärkta pengar för sjukvården
De flesta människor anser att det är viktigt att kunna få
tillgång till den sjukvård man behöver i tid. En allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring, med fri etableringsrätt för
olika vårdgivare, skulle dels innebära att de pengar som
avsatts för vård verkligen går till vård och inte till andra
verksamheter, dels att pengarna används på det mest
effektiva sättet.
Med en särskild avsättning finansierad genom
sjukvårdsavgift blir sjukvårdens karaktär av långsiktigt
försäkringsarrangemang tydlig. En försäkring skulle också
kunna mildra den påfrestning som uppkommer allteftersom
det blir medicinskt möjligt att erbjuda en alltmer åldrande
befolkning vård.
5.6. Flexibilitet för utveckling och effektivt
resursutnyttjande
Det finns inom svensk sjukvård en tradition att snabbt
tillägna sig ny medicinsk teknologi. Den traditionen skulle
ytterligare förstärkas genom införandet av en
försäkringsmodell. Eftersom vårdgivarna i
försäkringsmodellen kommer att reagera på ekonomiska
incitament finns dessutom förutsättningar för att
kostnadseffektiviteten bättre beaktas vid introduktionen av
ny medicinsk teknologi.
Genom införande av en allmän och obligatorisk
sjukvårdsförsäkring ökas också sjukvårdens övergripande
förmåga till organisatorisk förnyelse och omställning,
genom konkurrens och pluralism på produktionssidan. Det
är dessutom bara genom en sådan förändring som ett tydligt
särskiljande av finansierings-, producent- och
beställarrollerna samt kontrollfunktionen inom sjukvården
kan uppnås. Genom att försäkringsadministrationen inte har
ett driftsansvar ges också större möjligheter att skifta
uppdragen mellan olika vårdgivare.
Forskning och utveckling är av utomordentlig vikt för
sjukvården -- såväl medicinsk forskning som
omvårdnadsforskning. Forskning och utveckling höjer
kvaliteten i vården. Man räknar med att den medicinska
kunskapen fördubblas vart sjunde år. Denna utveckling leder
till medicinsk rationalisering genom nya diagnostiska och
terapeutiska metoder och i många fall sänkta kostnader för
sjukvården.
Den medicinska forskningen utförs till sin huvudsakliga
del på universitetssjukhusen medan utveckling sker även i
den övriga sjukvårdsorganisationen. I den privata sektorn
sker medicinsk forskning i huvudsak inom
läkemedelsindustrin.
Forskning och utveckling är en i huvudsak statlig
angelägenhet. Staten skall teckna avtal med
sjukvårdsproducenter avseende forskning och utveckling.
Statlig finansiering av forskning och utveckling ställer krav
på prestation. Forskningsanslag bör därför vara riktade, det
vill säga projektbaserade. Medicinsk rationalisering skall
utföras och finansieras av sjukvårdsproducenterna.
5.7. Hög kvalitet i vården
För att garantera alla en god sjukvård förutsätts att det finns
en god kvalitetskontroll. Valfrihet och konkurrens stimulerar
kvalitetstänkande, vilket bland annat Läkarförbundet har
påpekat:
Med ökad valfrihet följer ökad kvalitet. I ett system där
vårdgivare fritt konkurrerar om patienterna tvingas de till att
hålla en hög kvalitet, särskilt om priset inte kan utnyttjas som
konkurrensmedel. (Valfrihet och effektivitet i vården -- En
idéskiss, Sveriges Läkarförbund, november 1991)
Detta bekräftas av de senaste årens erfarenheter av
förändringsarbetet i landstingen.
Patientens frihet att välja vårdgivare skall kombineras med
ett ackrediteringssystem för alla vårdgivare. En oberoende
statlig myndighet -- Medicinalstyrelsen -- skall godkänna
(ackreditera) alla vårdgivare. Dessutom skall alla som
bedriver sjukvård ha ett väl fungerande
kvalitetssäkringssystem. Kvalitetskontroll genom medicinsk
revision bör ske regelbundet genom Medicinalstyrelsens
försorg.
Kvaliteten bör vägas in i ett resultatbaserat
ersättningssystem, för att ge vårdgivarna incitament att
arbeta aktivt och kontinuerligt med kvalitetssäkring.
Även olika former för kollegial kvalitetssäkring inom
vården bör utvecklas, till exempel att läkarens verksamhet
granskas kritiskt av sakkunniga kollegor (peer review). Det
bör också bli lättare för patienten att ''få en andra åsikt''.
5.8. En sammanhållen vård
I ett försäkringssystem finns bättre förutsättningar att
samordna sjukvård, social service och omsorg samt
rehabilitering.
En annan viktig uppgift för sjukvårdsförsäkringen är att
stimulera förebyggande vård. Detta sker i flera liknande
system i Europa. Ideella organisationer som arbetar för
folkhälsan skall stödjas. För att människor skall kunna ta ett
ökat ansvar för sin hälsa behövs information om hur man
undviker ohälsa och ökade kunskaper om hur man behandlar
lindrigare sjukdomstillstånd och påskyndar tillfrisknande. I
detta sammanhang vill vi också betona företagshälsovårdens
viktiga roll.
Den förebyggande vården har fått en allt viktigare roll:
målet är att förebygga ohälsa och att vinna hälsa. Mödra- och
barnahälsovården är ett bra exempel på hur effektiv
förebyggande vård kan vara. Sverige tillhör ett av världens
främsta länder vad gäller lägst barna- och mödradödlighet.
Folkhälsoarbetet är viktigt. Information om till exempel
rökningens, alkoholens och kostens betydelse för hälsan, att
motionera på rätt sätt och så vidare ger stora mänskliga
vinster.
Samarbete måste utvecklas mellan den öppna och slutna
vården för att skapa kvalitet och effektivitet i hela
vårdkedjan. För till exempel äldre och psykiskt sjuka är
valfrihet och kvalitetssäkring i en obruten vårdkedja en
förutsättning för att patienten skall känna sig trygg.
Förtidspensionering till följd av bland annat sjukdom samt
sjukdagar kostar samhället mycket stora belopp årligen. Det
är därför lönsamt att satsa pengar på tidig rehabilitering för
att sänka ohälsotalet och minska det mänskliga lidandet.
Även privatpraktiserande vårdgivare måste ges en reell
möjlighet att på lika villkor konkurrera med vårdgivare inom
den offentliga sektorn vad avser områdesrehabilitering.
Patienten bör ges ett större inflytande över var och hos vem
rehabiliteringen skall ske. Ökad valfrihet även inom detta
område är ett viktigt inslag i den framtida sjukvården. En
ökad satsning på rehabiliteringsinsatser kommer på sikt att
bidra till en bättre hushållning med både mänskliga och
ekonomiska resurser.
6. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär
att rätten till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och
sjukvårdslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som
anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personalens möjligheter till
utveckling i ett försäkringsbaserat vårdsystem,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadskontroll i en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning och utveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvalitetskontroll i hälso- och
sjukvården,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinrättande av en medicinalstyrelse i enlighet med vad
som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en sammanhållen vård.
Stockholm den 19 januari 1995
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Liselotte Wågö (m)
Leif Carlson (m)
Gustaf von Essen (m)
Stig Grauers (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Inger Koch (m)
Ulf Kristersson (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Birgitta Wichne (m)
Anna Åkerhielm (m)