1. Sammanfattning
I motionen föreslås införande av en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring som en ny finansieringsmodell för hälso- och sjukvården. Den del av landstingsskatten som idag går till sjukvård öronmärks och ersätts av en obligatorisk sjukvårdsavgift. Försäkringen skall omfatta alla medborgare och avgiftens storlek beroende av betalningsförmåga, oavsett ålder eller risk.
I motionen beskrivs kortfattat de problem som finns inom dagens sjukvård. Den enskilde patienten, ofta äldre och svag, har svårt att hävda sig och sina behov gentemot sjukvårdsapparaten. Den politiska detaljstyrningen har bidragit till oklara spelregler vilket medfört otrygghet för både patienter och vårdgivare. Monopolet inom sjukvården skapar en bristande flexibilitet.
Patientens roll måste stärkas. Valfrihet och hög kvalitet inom vården borde vara en självklarhet. En obruten vårdkedja, där till exempel akutvård och rehabilitering sker i en följd, bidrar till kvalitet och effektivitet och ger både stora mänskliga och samhällsekonomiska vinster. Även privatpraktiserande vårdgivare måste ges en reell möjlighet att på lika villkor konkurrera med vårdgivare inom den offentliga sektorn vad avser både akutsjukvård och rehabilitering. Patienten bör ges ett större inflytande över var och hos vem rehabiliteringen skall ske.
En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring innebär att den politiska detaljstyrningen av vården försvinner och att de pengar som betalas till sjukvård också skall gå till sjukvård. Försäkringen ger också klara spelregler för patient och vårdgivare, renodlad finansiering och en mångfald av vårdgivare. En sjukvårdsförsäkring skall garantera en god sjukvård åt alla, med valfrihet, en hög medicinsk kvalitet och god tillgänglighet. Genom en solidarisk finansiering, konkurrens mellan vårdgivare och en kvalitetssäkring i vårdkedjan kan effektiv sjukvård erhållas som uppfyller dessa krav.
2. Moderata utgångspunkter
Alla medborgare skall garanteras god vård vid sjukdom eller olycksfall efter behov. Sjukvården skall sätta patienten i centrum och erbjuda hög medicinsk kvalitet. Den enskilde skall ha valfrihet och kunna välja den vårdgivare hon eller han önskar och känner trygghet med. För den som av någon orsak inte kan eller vill välja själv skall vård garanteras efter de riktlinjer som gäller. Det skall vara möjligt att lämna en vårdgivare vars insatser inte motsvarar de egna behoven och önskemålen. Sjukvården skall vara tillgänglig för alla oavsett ålder och betalningsförmåga, så att patienter i behov av vård inte tvingas vänta i årslånga köer på behandling.
3. Vägen till dagens sjukvård
I de nordiska länderna var det kommunerna som vid 1800- talets början tog hand om sjukvården. Genom samgående av flera kommuner bildades under 1800-talets slut landsting eller kommunförbund.
Primärvården i Sverige bedrevs i de största städerna huvudsakligen i privat regi fram till 1970. Sjukronorsreformen (1970) och Dagmarreformen (1985) gav landstingen kontroll över etablering och ersättning till privatläkarna. Privatsängar fanns kvar på de offentliga sjukhusen ända till slutet av sextiotalet. Under sextio- och sjuttiotalen tog landstingen alltmer över driften av sjukvårdsenheterna och har genom hälso- och sjukvårdslagen ansvar för att planera alla former av sjukvård.
I det övriga Europa finns en lång tradition där religiösa samfund tagit sig an sjukvården. Olika branschorganisationer har också sedan lång tid engagerat sig i de anställdas sjukvård. Det var därför naturligt att sjukvård och sjukvårdsförsäkring i dessa länder kom att ligga inom den privata sektorn.
Det som i grunden skiljer de nordiska sjukvårdssystemen från de kontinentala systemen är att i Norden tillförs pengarna vården via politiker, medan pengarna på kontinenten följer patienten.
Köer och låg produktivitet hörde till det normala tillståndet inom vården under åttiotalet och början av nittiotalet. Det betyder inte att svensk sjukvård generellt sett var dålig under de åren, än mindre att vårdanställda gjorde ett dåligt arbete. Den vård och omsorg som erbjöds var av hög kvalitet. Men den kom alltför få till del i tid.
3.1. Förnyelse under den borgerliga regeringen
Efter många års moderata krav infördes 1992 en vårdgaranti som garanterade patienten vård inom tre månader för tolv särskilt angivna diagnoser/vårdbehov. Reformen gav snabbt resultat. Vid årsskiftet 1993/94 fanns enligt Landstingsförbundet bara cirka 500 personer i hela landet som inte kunnat beredas vård inom tre månader. Det skall ses i jämförelse med situationen under slutet på 80- talet, då köerna var så omfattande att den socialdemokratiska socialministern endast såg en jättelik nationell rikskö som lösning på problemen.
Den snabba medicinska och tekniska utvecklingen under den senaste tioårsperioden har bidragit till stora förändringar inom vården. Exempel på dramatiska förändringar är titthålskirurgin och modern anestesi, som bidragit till en kraftig ökning av andelen dagkirurgiska ingrepp. Den snabba tekniska utvecklingen har också inneburit att diagnostiska kirurgiska ingrepp kan ersättas med magnetkamera eller datortomografi. Organisatoriska förändringar har även spelat en roll i utvecklingen.
Den medicinska och tekniska utvecklingen ställer krav på resurser, vilket förutsätter effektivisering inom andra områden.
Valfriheten har ökat genom viktiga reformer under den borgerliga regeringen 1991--1994. Det fria läkarval som infördes i många landsting och den fria etableringsrätten för specialistläkare och sjukgymnaster medförde både ökad kvalitet för den enskilde patienten och ökad konkurrens med möjlighet till större utbud, ökad tillgänglighet och minskade kostnader på sikt som följd.
Det ekonomiska medvetandet har ökat i takt med att landstingen infört nya styrsystem och övergått till prestationsrelaterade ersättningar. Detta har i sin tur lett till både effektivisering och ett ökat kvalitetsmedvetande.
4. Problem inom dagens sjukvård
Patienterna har enligt hälso- och sjukvårdslagen en stark ställning. I praktiken är förhållandet ett annat. Den enskilde patienten, ofta äldre och svag, har svårt att hävda sig och sina behov gentemot sjukvårdsapparaten. Fördelningen av vårdresurserna har företagits i enlighet med politiska program. Bara i mindre grad har patienternas behov och önskemål varit styrande.
4.1. Minskad valfrihet
Valfriheten i svensk sjukvård ökade kraftigt under den borgerliga regeringen 1991--1994. Nu river den socialdemokratiska regeringen upp de reformer som starkt bidrog till att göra valfriheten möjlig -- det fria läkarvalet och den fria etableringsrätten för sjukgymnaster och specialistläkare. Dessutom, även bortsett från de åtgärder som regeringen vidtagit, beskärs valfriheten i många landsting.
4.2. Köer
Nu kan vi konstatera att köerna inom sjukvården är på väg tillbaka. En utökad vårdgaranti kan bara lösa delar av problemen, eftersom särskilda kösatsningar inom ett område riskerar att skapa brister på andra områden inom ramen för dagens modell. Köer är ett sätt för landstingen att ransonera utbudet av sjukvård i former som är mindre iögonfallande än remisstvång eller höjda patientavgifter. En sådan ransonering innebär givetvis att inte alla patienter får tillgång till vård inom rimlig tid även om de -- i teorin -- har den rätten enligt hälso- och sjukvårdslagen.
När köerna växer inom vården är det ånyo de äldre och svaga som drabbas. Landstingets monopol innebär också att det bara är de som har råd som kommer att kunna utnyttja den privata sjukvården.
4.3. Höga kostnader och dåligt resursutnyttjande
Det finns gränser för hur stora effektiviseringar och hur mycket valfrihet som kan realiseras inom den nuvarande landstingsmodellen. Introduktionen av köp-/säljsystem i några landsting har medfört många positiva konsekvenser, men den typen av system kan aldrig realiseras fullt ut inom landstingsmodellen -- ett fullständigt avskiljande mellan olika beställar- och producentroller är ytterst svårt att uppnå. Konkurrensneutraliteten sätts ur spel när samma politiker ansvarar för både beställning och produktion. När nu landstingen får kontroll även över hela den privata vårdsektorn kommer möjligheten till konkurrens att minska ytterligare.
Resursutnyttjandet har förbättrats och produktiviteten har ökat inom landstingssektorn, men fortfarande kvarstår systemfel som motverkar en sådan utveckling. I en rapport till HSU 2000 från en expertgrupp ''Hälso- och sjukvården i framtiden -- tre modeller'' (SOU 1993:38), sägs följande:
För den enskilde vårdproducenten och dennes patienter kan förmågan att bevara resurser inom organisationen mycket väl vara motiverat och framstå som rationellt, men för hälso- och sjukvårdssystemet som helhet innebär det att förmågan att tillgodose andra angelägna behov minskar. Att flytta resurser mellan kliniker, mellan sjukhus och mellan landsting, har visat sig mycket svårt.
Det finns också anledning att misstänka att kopplingen mellan sektorsansvar och beskattningsrätt har haft -- och kommer att ha -- en utgiftsdrivande effekt. Skattehöjning har för många landstingspolitiker framstått som en ''enkel'' utväg när resurserna inte räcker till.
4.4. Ingen öronmärkning av sjukvårdens pengar
Sjukvårdshuvudmännen står inför fortsatt ekonomisk åtstramning. Detta kommer att vara en realitet för överskådlig framtid, oavsett politiska utgångspunkter eller synsätt på vårdens organisation. Därför måste vi bemöda oss om att de begränsade resurserna används på ett sätt som ger mesta möjliga vård.
I landstingsmodellen finns inget som garanterar att resurserna verkligen avsätts för sjukvård, och inte för andra verksamheter inom landstingens nuvarande kompetensområde.
4.5. Bristande flexibilitet
Akutsjukvården i Sverige byggdes upp genom sjuttio- och åttiotalens fördelningspolitik. Vårdresurserna fördelades enligt politikerns anvisningar och inte efter patientens behov och efterfrågan.
När nu patientens behov blir tydliga och effektivisering blivit nödvändig samtidigt som medicinskt-tekniskt nya landvinningar görs ställs krav på en smärtsam omstrukturering. Inget tyder på att landstingsmodellen lämpar sig för den strukturomvandling som kommer att bli nödvändig, vilket också har konstaterats i en expertbilaga till HSU 2000:
Erfarenhet från andra områden tyder på att problemet med för långsam strukturomvandling kommer att bestå så länge strukturförändringar skall bestämmas i en politisk process. (Fölster S, Rapport till HSU 2000)
Landstingsmodellens brister är särskilt uppenbara när det gäller den otillräckliga återkopplingen mellan styrning och behov och när det gäller förankringen av strukturbeslut hos medborgarna. Massdemonstrationer mot sjukhusnedläggningar har talat sitt tydliga språk.
Landstingsmodellen brister också i flexibilitet när det gäller organisatoriskt nytänkande och profilering av vårdinsatserna i samspel med patienten samt vad gäller anammandet av nyheter i den medicinskt-tekniska utvecklingen.
4.6. Otillräckligt kvalitetstänkande
Kvaliteten i svensk sjukvård är genomgående hög. Kvalitetstänkandet har också utvecklats snabbt de senaste åren i takt med att nya ekonomiska styrsystem introducerats i de flesta landsting -- omsorg om kvalitet har gått hand i hand med resurshushållning. Detta är en naturlig utveckling:
Skall det bli möjligt att införa marknadsmekanismer och konkurrens i vården är det självfallet nödvändigt att på ett helt annat sätt än hittills redovisa vad som åstadkoms, i såväl kvantitativa som kvalitativa termer. (Eckerlund I och Westerborn O, Läkartidningen vol. 88, nr 37, 1991)
Även om utvecklingen när det gäller kvalitetssäkring varit positiv återstår mycket att göra. Det handlar inte bara om att uppmärksamma och åtgärda uppenbara misstag och brister i enskildheter utan hela vårdarbetet måste genomsyras av kvalitetstänkande med syfte att höja kvaliteten mot en ännu högre nivå.
4.7. En splittrad vård
Äldresjukvården kommer att bli allt viktigare i takt med att andelen äldre ökar i befolkningen. Ädelreformen har inte lyckats riva de murar som finns mellan landsting och kommun. Patienten riskerar att bli offer för det dubbla huvudmannaskapet.
Liknande problem finns inom andra områden, exempelvis inom psykiatrisk vård och inom rehabilitering. Inom psykiatrin är en ökad samordning mellan den medicinska och den sociala vården önskvärd. När det gäller rehabiliteringen är det viktigt att den ingår i en obruten vårdkedja, att den sätts in så tidigt som möjligt och att en samordning sker mellan olika socialförsäkringssystem. Förtidspensionering ibland till följd av för sent insatt rehabilitering samt sjukdagar kostar samhället mycket stora belopp årligen.
5. Patienten i centrum
Införande av en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle sätta patienten i centrum och vara den bästa helhetslösningen på de problem som diskuterats ovan.
Sjukvårdsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk. Den skall gälla alla bosatta i Sverige, samt dem som på andra sätt bör inkluderas på grund av internationella åtaganden inom bland annat EU. Ingen skall ställas utanför försäkringssystemet.
Försäkringen skall finansieras genom en sjukvårdsavgift vars storlek beror på betalningsförmåga, oavsett ålder eller risk. Inbetalning skall göras i samband med beskattning.
Riksdagen skall besluta om sjukvårdsavgiftens storlek, patientavgifter samt högkostnadsskydd.
Systemet innebär att den idag strikta avgränsningen mellan sjukvårdens och sjukpenningens finansiering försvinner. Den helt dominerande delen av dagens landstingsskatt, som idag finansierar sjukvården, överförs till försäkringskassan eller andra organisationer som i sin tur betalar patientens vård, oberoende av vårdgivare.
Vi vill i detta sammanhang påminna om att riksdagen redan accepterat grundprincipen för vårt förslag om en sjukvårdsförsäkring. I proposition 1994/95:88, som antagits av riksdagen, föreslog regeringen att ersättning skall lämnas från sjukförsäkringen till landsting och landstingsfria kommuner för kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och resor i samband med vård till personer som enligt EES- avtalet omfattas av rätten till vård i Sverige. Samma gäller för medborgare från länder utanför EES med vilka Sverige har avtal om rätt till vårdförmåner (bl.a. Quebec, Algeriet, Australien, Estland och Ungern).
5.1. Valfrihet för den enskilde
Moderata samlingspartiet har under många år ställt krav på ökad valfrihet för den enskilde patienten som själv skall kunna avgöra vilken läkare, sjukgymnast eller distriktssköterska, vilket sjukhus, klinik eller sjukhem han eller hon vill vända sig till. Rätten att välja läkare ger möjlighet till kvalificerad rådgivning vid valet av specialist eller sluten vård. Vi föreslår att rätten till valfrihet skrivs in i hälso- och sjukvårdslagen.
Valfriheten förverkligas genom att sjukvården -- i stället för genom skatt till landstingen -- betalas genom en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring:
De största möjligheterna för individerna att välja vårdgivare finns inom försäkringsmodellen i olika utformningar. (Hälso- och sjukvården i framtiden -- tre modeller, rapport från expertgruppen till HSU 2000, SOU 1993:38)
5.2. Personal i utveckling
Krav om effektiviseringar som varit regel under senare år p.g.a. införandet av vårdgarantin, nya operationsmetoder, nya mediciner och ny teknologi samt ökad vårdtyngd har lett till en märkbar produktivitetshöjning inom sjukvården. Det ekonomiskt kärva läget för samhällsekonomin har inneburit att redan högt ställda krav har måst ställas än högre. Arbetssituationen för hälso- och sjukvårdsanställda har på många sätt därför förändrats.
Innan den borgerliga regeringen tillträdde rådde i praktiken yrkesförbud inom vården. Det innebar att sjukvårdsanställda var hänvisade till enbart offentliga arbetsgivare. I och med regeringsperioden 91/94 erbjöds för första gången i modern tid sjukvårdsanställda möjlighet att på konkurrensmässigt lika villkor med offentlig sjukvård, enskilt eller i grupp, starta och driva verksamhet. Etableringsfrihet inom givna regler tilläts. Effekterna av dessa principiellt viktiga åtgärder har givit patienter möjlighet att välja mellan flera vårdgivare men även för sjukvårdsanställda att välja mellan flera arbetsgivare, offentliga såväl som enskilda. Konkurrenssituationen har inneburit vinster i form av bättre kvalitet i vården, större möjligheter till kostnadsjämförelser och större möjligheter för personal inom vården att förverkliga sina idéer.
Med tanke på den stora kvinnodominans som råder inom sjukvårdsområdet är det viktigt att poängtera betydelsen av mångfald. En konkurrenssituation, arbetsgivare emellan, leder till bättre löneutveckling och större möjligheter för sjukvårdsanställda att vinna gehör för sina idéer, något som sjukvården inte tidigare varit känd för.
5.3. Nej till köer -- alla skall ha rätt till sjukvård
Med en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäking sätts patientens behov obönhörligen i centrum. Vårdgivare fråntas möjligheten att ransonera tillgängligheten av medicinskt berättigad vård. När ersättningen till vårdgivarna följer patientens val stärks patientens roll.
Genom att sjukvårdens resurser samlas i en försäkring utformad lika för alla uppnås också en större rättvisa. Idag varierar möjligheterna till sjukvård beroende av de enskilda landstingens förmåga att lösa sina uppgifter. Med en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring skapas lika villkor för alla medborgare oberoende av geografiskt hemvist.
5.4. Kostnadskontroll ger mesta möjliga vård för pengarna
En rad sjukvårdssystem världen över brottas med höga kostnader. Dessa betingas av att sjukvården är personalintensiv och av att ökad efterfrågan på vård synes följa med stigande levnadsstandard. Men i stor utsträckning beror det på att patientavgifterna hållits låga. Sjukvårdens organisationsform påverkar också kostnaderna. Ett obligatoriskt försäkringssystem ger större möjligheter till en flexibel utveckling av vård och organisation.
Ett ersättningssystem som är relaterat till resultat och som vilar på överenskomna medicinska kriterier bör därför införas.
Den allmänna och obligatoriska sjukvårdsförsäkringen skapar effektivitet genom konkurrens på alla nivåer. Patienten sätts i centrum och kvaliteten blir ett konkurrensmedel. Ett ökat inslag av avgiftsfinansiering garanterar samtidigt en god kostnadskontroll. Avgiftsfinansieringen bör även i framtiden kombineras med högkostnadsskydd för dem som är i behov av mycket vård.
Efterfrågan på vård är priskänslig. Detta bekräftas i många studier. Studier visar också att även kraftiga konsumtionsminskningar får enbart marginella hälsoeffekter, vilket knappast är förvånande med tanke på konsumtionens nuvarande nivå. Den mest kända av den typen av studier är den som gjordes av Rand Corporation under 1970-talet.
En aspekt som ofta glöms bort när kritik framförs mot att en sjukvårdsförsäkring riskerar öka kostnaderna för hälso- och sjukvården på ett okontrollerbart sätt, är att ett system där väntetider beroende på politisk styrning faktiskt -- totalt sett för samhällsekonomin -- är dyrare.
Med en sjukvårdsförsäkring enligt vår modell kan kostnaderna för väntetiderna i form av t.ex. sjukskrivningar minskas och i stället komma sjukvården till del. Genom sjukvårdsförsäkringen fördelar patienterna själva resurserna utan en dyr och långsam politisk process.
5.5. Öronmärkta pengar för sjukvården
De flesta människor anser att det är viktigt att kunna få tillgång till den sjukvård man behöver i tid. En allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring, med fri etableringsrätt för olika vårdgivare, skulle dels innebära att de pengar som avsatts för vård verkligen går till vård och inte till andra verksamheter, dels att pengarna används på det mest effektiva sättet.
Med en särskild avsättning finansierad genom sjukvårdsavgift blir sjukvårdens karaktär av långsiktigt försäkringsarrangemang tydlig. En försäkring skulle också kunna mildra den påfrestning som uppkommer allteftersom det blir medicinskt möjligt att erbjuda en alltmer åldrande befolkning vård.
5.6. Flexibilitet för utveckling och effektivt resursutnyttjande
Det finns inom svensk sjukvård en tradition att snabbt tillägna sig ny medicinsk teknologi. Den traditionen skulle ytterligare förstärkas genom införandet av en försäkringsmodell. Eftersom vårdgivarna i försäkringsmodellen kommer att reagera på ekonomiska incitament finns dessutom förutsättningar för att kostnadseffektiviteten bättre beaktas vid introduktionen av ny medicinsk teknologi.
Genom införande av en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring ökas också sjukvårdens övergripande förmåga till organisatorisk förnyelse och omställning, genom konkurrens och pluralism på produktionssidan. Det är dessutom bara genom en sådan förändring som ett tydligt särskiljande av finansierings-, producent- och beställarrollerna samt kontrollfunktionen inom sjukvården kan uppnås. Genom att försäkringsadministrationen inte har ett driftsansvar ges också större möjligheter att skifta uppdragen mellan olika vårdgivare.
Forskning och utveckling är av utomordentlig vikt för sjukvården -- såväl medicinsk forskning som omvårdnadsforskning. Forskning och utveckling höjer kvaliteten i vården. Man räknar med att den medicinska kunskapen fördubblas vart sjunde år. Denna utveckling leder till medicinsk rationalisering genom nya diagnostiska och terapeutiska metoder och i många fall sänkta kostnader för sjukvården.
Den medicinska forskningen utförs till sin huvudsakliga del på universitetssjukhusen medan utveckling sker även i den övriga sjukvårdsorganisationen. I den privata sektorn sker medicinsk forskning i huvudsak inom läkemedelsindustrin.
Forskning och utveckling är en i huvudsak statlig angelägenhet. Staten skall teckna avtal med sjukvårdsproducenter avseende forskning och utveckling. Statlig finansiering av forskning och utveckling ställer krav på prestation. Forskningsanslag bör därför vara riktade, det vill säga projektbaserade. Medicinsk rationalisering skall utföras och finansieras av sjukvårdsproducenterna.
5.7. Hög kvalitet i vården
För att garantera alla en god sjukvård förutsätts att det finns en god kvalitetskontroll. Valfrihet och konkurrens stimulerar kvalitetstänkande, vilket bland annat Läkarförbundet har påpekat:
Med ökad valfrihet följer ökad kvalitet. I ett system där vårdgivare fritt konkurrerar om patienterna tvingas de till att hålla en hög kvalitet, särskilt om priset inte kan utnyttjas som konkurrensmedel. (Valfrihet och effektivitet i vården -- En idéskiss, Sveriges Läkarförbund, november 1991)
Detta bekräftas av de senaste årens erfarenheter av förändringsarbetet i landstingen.
Patientens frihet att välja vårdgivare skall kombineras med ett ackrediteringssystem för alla vårdgivare. En oberoende statlig myndighet -- Medicinalstyrelsen -- skall godkänna (ackreditera) alla vårdgivare. Dessutom skall alla som bedriver sjukvård ha ett väl fungerande kvalitetssäkringssystem. Kvalitetskontroll genom medicinsk revision bör ske regelbundet genom Medicinalstyrelsens försorg.
Kvaliteten bör vägas in i ett resultatbaserat ersättningssystem, för att ge vårdgivarna incitament att arbeta aktivt och kontinuerligt med kvalitetssäkring.
Även olika former för kollegial kvalitetssäkring inom vården bör utvecklas, till exempel att läkarens verksamhet granskas kritiskt av sakkunniga kollegor (peer review). Det bör också bli lättare för patienten att ''få en andra åsikt''.
5.8. En sammanhållen vård
I ett försäkringssystem finns bättre förutsättningar att samordna sjukvård, social service och omsorg samt rehabilitering.
En annan viktig uppgift för sjukvårdsförsäkringen är att stimulera förebyggande vård. Detta sker i flera liknande system i Europa. Ideella organisationer som arbetar för folkhälsan skall stödjas. För att människor skall kunna ta ett ökat ansvar för sin hälsa behövs information om hur man undviker ohälsa och ökade kunskaper om hur man behandlar lindrigare sjukdomstillstånd och påskyndar tillfrisknande. I detta sammanhang vill vi också betona företagshälsovårdens viktiga roll.
Den förebyggande vården har fått en allt viktigare roll: målet är att förebygga ohälsa och att vinna hälsa. Mödra- och barnahälsovården är ett bra exempel på hur effektiv förebyggande vård kan vara. Sverige tillhör ett av världens främsta länder vad gäller lägst barna- och mödradödlighet. Folkhälsoarbetet är viktigt. Information om till exempel rökningens, alkoholens och kostens betydelse för hälsan, att motionera på rätt sätt och så vidare ger stora mänskliga vinster.
Samarbete måste utvecklas mellan den öppna och slutna vården för att skapa kvalitet och effektivitet i hela vårdkedjan. För till exempel äldre och psykiskt sjuka är valfrihet och kvalitetssäkring i en obruten vårdkedja en förutsättning för att patienten skall känna sig trygg.
Förtidspensionering till följd av bland annat sjukdom samt sjukdagar kostar samhället mycket stora belopp årligen. Det är därför lönsamt att satsa pengar på tidig rehabilitering för att sänka ohälsotalet och minska det mänskliga lidandet. Även privatpraktiserande vårdgivare måste ges en reell möjlighet att på lika villkor konkurrera med vårdgivare inom den offentliga sektorn vad avser områdesrehabilitering. Patienten bör ges ett större inflytande över var och hos vem rehabiliteringen skall ske. Ökad valfrihet även inom detta område är ett viktigt inslag i den framtida sjukvården. En ökad satsning på rehabiliteringsinsatser kommer på sikt att bidra till en bättre hushållning med både mänskliga och ekonomiska resurser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att rätten till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och sjukvårdslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalens möjligheter till utveckling i ett försäkringsbaserat vårdsystem,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadskontroll i en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och utveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetskontroll i hälso- och sjukvården,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till återinrättande av en medicinalstyrelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en sammanhållen vård.
Stockholm den 19 januari 1995 Gullan Lindblad (m) Sten Svensson (m) Margareta E Nordenvall (m) Liselotte Wågö (m) Leif Carlson (m) Gustaf von Essen (m) Stig Grauers (m) Tomas Högström (m) Annika Jonsell (m) Göte Jonsson (m) Inger Koch (m) Ulf Kristersson (m) Bertil Persson (m) My Persson (m) Birgitta Wichne (m) Anna Åkerhielm (m)