I motionen föreslås en rad åtgärder för att stärka patientens
ställning och för att höja kvaliteten och
kostnadseffektiviteten i den svenska hälso- och sjukvården.
Patientens rättigheter, med rätt att välja egen husläkare
samt rätt till vårdgaranti, behandlingsplan och tillgång till
specialistläkare, lagfästs.
De förebyggande insatserna inom skolhälsovård,
företagshälsovård och tandvård stärks liksom utvecklingen
av egenvården.
Styrsystem som främjar ett effektivt utnyttjande av
vårdens resurser utvecklas bl.a. genom medicinsk revision
och interna marknader.
Socialstyrelsens tillsynsroll utvecklas liksom
kvalitetssäkringen och den medicinsk-tekniska säkerheten i
vården.
Glömda patientgruppers vårdbehov kartläggs, och deras
hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses. En god omvårdnad
inte minst i livets slutskede och effektiv smärtlindring
säkerställs.
Satsningen på att främja kvinnors hälsa utvecklas till ett
mer långsiktigt arbete.
Finansierings- och kostnadsansvaret för all
läkemedelsanvändning överförs till landstingen och kopplas
till en fortlöpande medicinsk revision av förskrivningen.
Staten har ett huvudansvar för forsknings- och
utvecklingsarbetet i sjukvården. I detta arbete bör
landstingen medverka. Den epidemiologiska och
hälsoekonomiska forskningen intensifieras liksom
omvårdnadsforskningen.
Befolkningens hälsoläge
I stort sett är hälsoläget i den svenska befolkningen gott.
Enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport 1994 har
medellivslängden för män ökat med 1,9 år under perioden
1983 -- 1993 och med 1,2 år för kvinnor under samma tid.
År 1993 var den 75,5 år för män och 80,8 för kvinnor.
Ökningen har främst berott på en minskning bland äldre och
medelålders samt män 25 -- 44 år. De år som lagts till livet
var huvudsakligen friska år enligt de longitudinella
undersökningar som gjorts av 70-åringar i Göteborg.
Statistiken får dock inte tas som ett bevis för att befolkningen
generellt blivit friskare. Sjukdomar i rörelseorganen, psykisk
ohälsa och allergier kan t.ex. öka i förekomst utan att
medellivslängden påverkas.
Dödsfall i hjärt-kärlsjukdom och olycksfallsskador har
minskat under senare år. Under de senaste decennierna har
antalet cancerfall ökat med i genomsnitt 1,7 procent per år,
huvudsakligen beroende på att vi fått en ökande andel gamla
i befolkningen och att en stor del av cancerfallen inträffar i
de högre åldrarna. Oroande är ökningen av lungcancer bland
kvinnor -- bland män har den avstannat. Detta beror
sannolikt på att mäns och kvinnors rökvanor utvecklats
olika.
När det gäller antal år med full hälsa så kan man konstatera
att det är i gruppen yngre kvinnor och män som man under
de allra senaste åren ser en försämring, mer uttalad för
kvinnor än för män och mer bland lågutbildade än
högutbildade.
Socialstyrelsen spår i sin rapport att hälsoläget i
befokningen kommer att kännetecknas av:
En mer polariserad hälsosituation som utvecklas mot
större ojämlikheter i hälsa. Många människor får allt bättre
hälsa samtidigt som allt fler får allt sämre.
Fortsatt förbättring av det allmänna hälsotillståndet hos
dem som har ett hälsosamt arbete och är socialt och
ekonomiskt etablerade.
En allt större andel människor blir allt äldre och friskare
även upp i höga åldrar.
En ökad andel människor med såväl sociala och
ekonomiska som hälsomässiga problem med koncentration
till kvinnor i arbetarklass och lägre medelklass.
Mer skador till följd av ökad alkoholkonsumtion och
möjligen även som följd av narkotikamissbruk.
Hälso- och sjukvård i förändring
Hälso- och sjukvården har under de senaste decennierna
varit stadd i en snabb förändring. Allt talar för att så blir fallet
även i framtiden. Den medicinsk-tekniska utvecklingen går
snabbt och nya behandlingsmetoder utvecklas. Till skillnad
mot tidigare har under de senaste åren förändringarna fått
genomföras utan att nya resurser tillförts sektorn. Kraven på
ett effektivt utnyttjande av resurserna har därför förstärkts.
Dessa förutsättningar föreligger även de närmaste åren
framöver till dess statsfinanserna kommit i balans. Studier
från bl.a. ESO visar att stora kvalitetsförbättringar skett i
vården och att produktiviteten ökat de senaste åren.
Patienterna är av allt att döma generellt sett nöjda med
vården. Samtidigt oroar de sig för de förändringar och
neddragningar som kan bli aktuella.
De utländska experter som på uppdrag av HSU 2000
granskat det svenska sjukvårdssystemet har konstaterat att
det på det hela taget är välfungerande, och ingen förordar en
övergång t.ex. till en försäkringslösning.
Trots att hälsoläget i Sverige generellt sätt är gott talar
mycket för att efterfrågan på hälso- och sjukvård kommer
att fortsätta att öka. Vikten av insatser för att förebygga t.ex.
tobaksbruk, alkohol- och narkotikamissbruk, skador och
allergier är uppenbar. Med fler och effektivare
behandlingsmetoder, förändringar i det sociala mönstret
samt i människors attityder och kunskapsnivåer ökar också
efterfrågan på vård. Det finns risk för att ett gap uppkommer
mellan vad som människor efterfrågar och vad som är
möjligt att gemensamt finansiera. Detta ställer krav på
tydliga prioriteringar och en dialog i samhället om
sjukvårdens ansvar och begränsningar.
En medmänsklig hälso- och sjukvård
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård
på lika villkor för befolkningen. Det betyder att vi
gemensamt skall finansiera vården och att utgångspunkten
för de prioriteringar som görs skall vara patientens behov.
Det är viktigt att resurserna används på bästa sätt. Interna
marknader och användning av alternativa vårdgivare kan
vara ett sätt att öka effektiviteten.
Det är viktigt att vården kännetecknas av medmänsklighet
och att den kan ge patienten trygghet i en utsatt situation. En
förutsättning härför är att patienten har tillgång till en
husläkare som hon har förtroende för och som kan hjälpa
patienten till den eventuella sjukhusvård som kan vara
nödvändig.
Patienten måste ges rätt att välja både husläkare och
sjukhus. Gamla och långtidssjuka skall om de så önskar ges
möjlighet att vårdas hemma så länge som möjligt.
Distriktssköterskans viktiga roll i vården av dessa
patientgrupper och i primärvården i dess helhet är
oomtvistlig. Det är ofta hon som självständigt ansvarar för
en stor del av primärvården. Det är därför väsentligt att i den
framtida utvecklingen av primärvården skapa goda
förutsättningar för samarbete mellan husläkaren och
distriktssköterskan liksom med övrig primärvårdspersonal
och kommunens vårdbiträden, vilka också spelar en viktig
roll i vårdarbetet.
Rätt till eget rum skall finnas för dem som behöver vistas
på sjukhem. Den medicinska kvaliteten på sjukhemmen skall
vara god. Här finns enligt Socialstyrelsens utvärdering av
Ädel-reformen en del förbättringar att göra.
Läkarkontinuiteten behöver förbättras liksom
läkemedelsbehandlingen.
Patienten skall ha tydliga rättigheter i vården och dessa
skall samlas i en särskild lag. Det gäller t.ex. rätten att få en
viss operation inom tre månader -- den s.k. vårdgarantin.
De förebyggande insatserna behöver förstärkas. Det gäller
t.ex. rökvanor och ätstörningar främst hos kvinnor, det gäller
ökade psykosociala problem bland barn och ungdomar
särskilt i storstädernas förortsområden, det gäller skador av
alkoholmissbruk och det gäller den snabba ökningen av
allergier och annan överkänslighet.
Viktiga steg har tagits
Under den senaste treårsperioden har viktiga steg tagits för
att förbättra hälso- och sjukvården.
Folkhälsoinstitutet har startat sin verksamhet och tillförts
resurser för att tillsammans med samarbetspartner runt om i
landet angripa viktiga folkhälsoproblem.
Riksdagen har antagit en tobakslag som bl.a. garanterar
rätten till rökfri miljö.
Socialstyrelsen har byggt ut sin regionala tillsynsfunktion
och genom sin aktiva uppföljning bidragit till angelägna
förändringar i vården.
En vårdgaranti infördes för ett tiotal operationer och
behandlingar, varefter väntetiderna till dessa kraftigt
minskat.
Riksdagen lagfäste våren 1993 rätten för envar att välja sin
egen husläkare. Samtidigt fick distriktssköterskorna
förskrivningsrätt för vissa läkemedel. 77 procent av
befolkningen har nu egen husläkare. Av en undersökning
från SCB framgår att reformen upplevts som positiv. Endast
1 -- 2 procent har aktivt avstått från att välja en egen doktor.
Genom riksdagsbeslut våren och hösten 1994 och aviserade
regeringsförslag äventyras nu rätten till en egen husläkare.
Den psykiatriska vården förändras genom
psykiatrireformen som riksdagen antog våren 1994 (prop
1993/94:218 Psykiskt stördas villkor). Patientens
möjligheter till eget boende med nödvändigt stöd förbättras
genom att kommunernas ansvar tydliggörs i lagstiftningen.
Betydande medel har anvisats för reformens genomförande.
Många psykiskt sjuka har också rätt till bl.a. personlig
assistans enligt lagen om stöd och service åt
funktionshindrade (prop 1992/93:159).
Produktiviteten och -- av allt att döma -- effektiviteten har
ökat i den svenska sjukvården. Detta har skett bl.a. genom
nya styrformer med ökade inslag av konkurrens. Detta
reformarbete hotar nu att stanna upp.
HSU 2000 -- den statliga utredningen om hälso- och
sjukvårdens framtida organisation och finansiering -- har
tagit fram en rad rapporter, genomfört seminarier och
debatter som underlag för beslut från statsmakterna om den
framtida sjukvården. Genom avhopp i utredningen från
socialdemokraterna och vänsterpartiet och omskrivning av
direktiv har arbetet försenats och värdefull tid gått förlorad.
Det är nu angeläget att arbetet tar ny fart.
Samarbetet mellan landstingen och försäkringskassan har
utvecklats genom försök med finansiell samordning och
genom att försäkringskassorna getts ökade möjligheter att
köpa tjänster för medicinsk rehabilitering.
Patientens rättigheter
Det är angeläget att frågor som rör patientens rättigheter
ges större utrymme i det sjukvårdspolitiska reformarbetet.
En intention bakom den nuvarande hälso- och
sjukvårdslagen (HSL) var att öka patienternas inflytande
över beslut som gäller vården och behandlingen. Detta
inflytande är fortfarande begränsat. Enligt den statliga
maktutredningen upplever allmänheten sitt inflytande över
sjukvården som litet.
Under den föregående mandatperioden har dock flera
förbättringar vidtagits. De viktigaste reformerna på detta
område är vårdgarantins regler om rätt att slippa långa
väntetider och husläkarlagens regler om rätt till en egen
läkare -- till en husläkare. Därutöver har de nya
etableringsreglerna för privata husläkare, privata
specialistläkare och privata sjukgymnaster ökat
konkurrensen och därmed valfriheten för allmänheten.
Enligt vår uppfattning bör som nämnts patientens
rättigheter förstärkas. I detta sammanhang bör man
sammanföra gamla och nya regler till en plats i
lagstiftningen, antingen i en särskild lag eller som ett särskilt
avsnitt i HSL. Detta för att öka möjligheterna för
allmänheten att ta del av dessa regler.
I en sådan lag eller särskilt avsnitt bör prövas att föra in
vårdgarantins och husläkarlagens reglerrätt till information
om olika behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar
samt betydande möjligheter att välja mellan alternativen
rätt att ta del av behandlingsresultat på sjukhusnivårätt att
få ta del av mer än en läkares bedömning, s.k. second
opinionrätt till rehabiliteringsplan och planering för hela
vårdkedjanrätt till adekvat smärtlindringgaranti för att
kvalitetssäkring tillämpas på vårdinrättningenrätt till
specialistvård i annat landsting om opartiskt organ så
tillstyrkerrätt till vård i hemmet i livets slutskede om inte
medicinska skäl emot föreligger.
Förslag till en sådan lag eller del av lag bör utformas
snarast och föras ut till en bred allmän debatt.
Vårdgarantin
Den s.k. vårdgarantin har blivit en stor framgång. Tidigare
fanns på många håll halvårs- och årslånga väntetider för t.ex.
operation för grå starr eller höftledsplastik. Rätten att få
behandling inom tre månader för tiotalet vanliga
sjukdomstillstånd behöver byggas ut till att omfatta fler
diagnoser.
Rätten till husläkare
Genom husläkarreformen har en ökad satsning skett på
primärvården. Bristen på allmänläkare har åtgärdats.
Patienterna har fått bättre tillgänglighet och kontinuitet.
Valfriheten har stärkt patientens ställning. Enligt SCB:s
undersökning ''Allmänheten och husläkarreformen --
resultat från en intervjuundersökning'' publicerad oktober
1994 är merparten av de tillfrågade positiva till reformen och
har positiva erfarenheter av den. De totala resurserna har
kunnat utnyttjas på ett effektivare sätt genom den kontinuitet
och den konkurrens som finns i systemet.
Distriktssköterskorna har efter den genomförda
försöksverksamheten i Jämtland för första gången fått
förskrivningsrätt för vissa läkemedel och erhållit utbildning
härför.
Det är mot bakgrund av gjorda svenska erfarenheter men
också erfarenheter från länder som Danmark, Holland och
England där man i många år haft husläkarsystem ett
självklart krav från Folkpartiet liberalerna att de
försämringar i husläkarlagen som riksdagen fattade beslut
om hösten 1994 tas bort. Riksdagen bör därför med ändring
av sitt tidigare beslut, besluta att husläkarlagen skall få sin
tidigare lydelse.
Primärvården basen i hälso- och sjukvården
Alla skall ha rätt att välja en egen husläkare som är basen
i den primära vården tillsammans med distriktssköterskor,
mödra- och barnhälsovård. Primärvården erbjuder trygghet
och närhet i vården och hjälper patienten till specialistvård
om sådan behövs. I ett läge där ekonomin gör det nödvändigt
att specialistvården och sjukhusens vårdplatser endast
används av de svårt sjuka som kräver dessa insatser måste
primärvården ha tillräcklig kapacitet.
Primärvården har också en viktig roll när det gäller att
samverka med försäkringskassa och företagshälsovård för att
rehabilitera patienter för återgång till arbetet. När det gäller
vården av gamla i den egna bostaden eller på sjukhem har
primärvården ett ansvar för att medverka till att den
medicinska vården blir av god kvalitet. Den snabba
medicinska utvecklingen kommer att leda till att allt fler
behandlingsinsatser kan göras i primärvården och föras ut
från sjukhusens specialistmottagningar. Kompetens- och
resursutvecklingen i primärvården underlättas av att
primärvården har landstingen som huvudman. Samverkan
behöver ske med kommunernas olika organ t.ex. beträffande
vården av missbrukare, folkhälsoarbete och insatser för
psykiskt sjuka barn och ungdomar med psykosociala
problem. Detta kan ske med primärvården kvar i
landstingens organisation.
Förebyggande insatser
Som redan framgått återstår mycket att göra både inom
hälso- och sjukvården och i samhället i stort för att skapa
förutsättningar för en bättre folkhälsa. Här behöver
kommuner, landsting, olika statliga organ och enskilda
organisationer samt arbetsgivare samarbeta och lokala
handlingsprogram utformas. Barnens situation i samhället
måste uppmärksammas, och barnhälsovården har en viktig
roll. Invandrarbarnens situation måste särskilt beaktas.
Åtgärder behövs för att stoppa ökningen av de psykosociala
problemen och allergierna. Det är viktigt att arbeta aktivt
med att begränsa rökningen och minska missbruket av
alkohol och narkotika.
Skolhälsovården
Förändringar inom skolan under senare år har lett till att
ANT-undervisning och undervisning om andra hälsofrågor
har kommit på undantag på många håll. Detta är allvarligt
därför att det är i ungdomen som de flesta människors
levnadsvanor grundas. Folkpartiet liberalerna anser därför att
undervisning i folkhälsofrågor måste bli en obligatorisk del
av skolschemat samt att skolhälsovården tar en aktiv del i
denna undervisning.
Företagshälsovården
I Sverige finns en mångårig tradition av förebyggande
hälsovård. Införandet av företagshälsovård är ett resultat av
denna insikt. Sedan statsbidraget togs bort för
företagshälsovård har denna försämrats, främst i små och
medelstora företag. Folkpartiet liberalerna anser att de
anställdas behov av företagshälsovård måste tillgodoses. Om
detta inte kan ske genom överenskommelser mellan parterna
på arbetsmarknaden bör regeringen vidta åtgärder för att
säkerställa detta.
Tandhälsovård
Den svenska tandhälsan är mycket god. Under de senaste
två årtiondena har såväl den offentliga som privata
tandvården gjort stora insatser för att ge allmänheten en allt
bättre tandvård. Mycket värdefulla är de förebyggande
insatserna. Dock finns det oroväckande signaler om att
tandhälsan hos vissa barn skulle försämras och att dessa barn
skulle ha mycket karies. Mycket talar enligt vår mening för
att ytterligare förbättringar skulle kunna uppnås.
Det är förstås viktigt att finansieringen av tandvården får
en sådan utformning att förebyggande insatser premieras och
att tandvården blir så effektiv som möjligt. Det förslag av den
föregående regeringen som i juni ifjol stoppades av en allians
mellan socialdemokrater, vänsterpartister och nydemokrater
hade just dessa syften. Det är förvånande men naturligtvis
också glädjande att den socialdemokratiska regeringen nu
aviserar att den föregående regeringens reformarbete skall
fullföljas.
Vi ser fram emot en sådant förslag och avser för vår del att
pröva det mot våra strävanden efter bättre tandhälsa,
kostnadseffektivitet, patientinflytande och
konkurrensneutralitet.
Egenvård
Satsningarna på förebyggande hälsovård ledde till att man
i mitten av 1970-talet också insåg vikten av att förmedla
kunskap till allmänheten om hur man själv kan behandla
enklare sjukdomstillstånd. Landstingen har i samarbete med
apoteken utarbetat s.k. egenvårdsböcker som används i
sammanhanget. Samtidigt har ett ökat antalet läkemedel som
kan användas för egenvård blivit receptfria. Med ökad
kunskap om vad man kan klara själv och när man behöver
söka hälso- och sjukvården ökar patientens trygghet och
självkänsla. Detta är en utveckling som måste stödjas och
vidareutvecklas.
De folkvalda landstingens roll
Vi kan framför oss se en utveckling där allt större krav
kommer att ställas på prioriteringar i vården och på beslut
om förändringar i sjukvårdsstrukturen. Inför dessa krävs en
debatt i samhället och i demokratisk ordning fattade beslut.
De folkvalda landstingen är de organ som är bäst lämpade
att ha detta ansvar.
Socialstyrelsens tillsynsroll
Socialstyrelsen har tillsynen över hälso- och sjukvården.
Den regionala organisation som funnits några år har visat sig
vara en riktig satsning. Dess verksamhet bör vidareutvecklas
inte minst med tanke på att den avreglering, decentralisering
och delegering som nu genomförs i samhället förutsätter en
aktiv kontrollverksamhet från statsmakternas sida så att
patienternas rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor
tillgodoses. Socialstyrelsens tillsynsarbete bör innefatta
utveckling av egenkontrollprogram som kan användas av
vårdcentraler, kliniker etc. som hjälp för garanti av hög nivå
på vårdens kvalitet. Det bör också innefatta erfarenheter från
ansvarsnämnden i sådan form att samma missgrepp inte görs
flera gånger.
Den högspecialiserade vården kräver samverkan mellan
landstingen för att säkerställa god kvalitet i vården och ett
effektivt resursutnyttjande. Socialstyrelsen har här en viktig
uppgift när det gäller att få detta samarbete att fungera.
Sällsynta sjukdomstillstånd
Socialstyrelsen ger regelbundet ut Vårdkatalogen över
riksverksamheter. Den bygger på underlag från berörda
sjukhus om var patienter med sällsynta sjukdomar kan
behandlas. Katalogen är emellertid inte komplett eftersom
den inte bygger på en behovsanalys utan på vad landstingen
rapporterar till socialstyrelsen att de behandlar. Det finns
grupper av patienter med sjukdomar som av olika skäl inte
uppmärksammats tillräckligt. Det kan röra sig om tidigare
okända hälsoproblem eller sådana som vården har
otillräckliga kunskaper om.
Vi anser att socialstyrelsen bör göra en kartläggning av
vilka otillfredsställda vårdbehov som finns, ange hur
behoven kan tillgodoses och vilka som kan anses som
riksverksamheter.
Vi lämnar här exempel på sjukdomstillstånd där
vårdbehoven i dag inte är tillgodosedda på ett
tillfredsställande sätt.
Lymfödem
Lymfödem är ett tillstånd som leder till att lymfan
ansamlas i t.ex. en arm eller ett ben som därvid svullnar och
leder till rörelsehandikapp. Orsaken är i en del fall okänd, i
andra fall kan en bröstcanceroperation ligga bakom. Antalet
patienter med armödem är ca 1 000 per år, patienter med
benödem lika många, men eftersom de registreras under
olika diagnoser är det svårt att ange exakt antal. Allt fler små
barn drabbas också av lymfödem.
Patienter med lymfödem kan få hjälp med speciell
massage, s.k. lymfdränage och kompressionsterapi.
Sjukgymnaster med denna specialutbildning är alltför få och
finns i huvudsak på sjukhusens onkologkliniker. Kunskapen
om lymfödem är dock bristfällig bland vårdpersonalen och
inte sällan får patienten fel diagnos eller får vänta alltför
länge på rätt diagnos och behandling.
Fibromyalgi
Fibromyalgi är en sjukdom som tidigt uppmärksammades
av folkpartiet och där riksdagen så småningom beslöt om
insatser. Även om mycket gjorts på senare år för att förbättra
dessa patienters -- främst kvinnors -- situation så finns
mycket kvar av gamla fördomar och bristande kunskap i
vården och om var sjukdomen bäst kan behandlas.
Läkemedelsberoende
Läkemedelsberoende är ett hälsoproblem som
uppmärksammats alltmer under de senaste 20 åren. Det är
främst beroende av bensodiazepiner (Valium, Librium m.fl.)
som varit aktuellt. Behandlingen skiljer sig i vissa avseenden
från behandling av andra beroendetillstånd. På S:t Görans
sjukhus har man utvecklat effektiva behandlingsmetoder
som fått en viss men otillräcklig spridning ut i landet.
Spelberoende
Spelberoende är ett annat beroendeproblem som
uppmärksammats först på senare år. Försök har gjorts för att
uppskatta dess omfattning men siffrorna präglas av stor
osäkerhet. Det kan röra sig om ett par tusen individer eller
ca 10 procent av den grupp man brukar kalla storspelare. Det
karakteriseras av att spelaren ägnar mer och mer tid åt
spelandet och föredrar det framför andra verksamheter.
Insatserna måste ökas för att täcka förlusterna och så
småningom raseras såväl spelarens hälsa som familjeliv. I
Sverige finns enligt uppgift endast två vårdplatser för
behandling av spelberoende, och kunskapen i vården om hur
man skall behandla spelberoende är i princip obefintlig.
Psykiska problem efter deltagande i s.k. destruktiva
rörelser
Inom vården möter man ibland patienter med psykiska
problem efter det att de lämnat en s.k. destruktiv rörelse eller
sekt. Svensk psykiatrisk förening har uppmärksammat att vi
varken vet omfattningen av dessa psykiska problem eller hur
de bäst skall behandlas. Föreningen har därför föreslagit att
man skall inrätta en behandlingsenhet med
forskningsresurser för behandling och rehabilitering.
Kvinnors hälsa
I hälso- och sjukvårdslagen fastslås det att alla har rätt till
hälso- och sjukvård på lika villkor. Kvinnor och män skall
vara jämställda inom vården. Hälsoproblem som är typiska
för kvinnor har dock inte alltid fått den uppmärksamhet inom
sjukvård och forskning som motsvarande mer manliga
sjukdomar.
Folkpartiet liberalerna har tidigare uppmärksammat detta
problem i olika sammanhang. Vi kan till vår tillfredsställelse
konstatera att Socialstyrelsen i sin Folkhälsorapport 94 och
Folkhälsoinstitutet i sitt program Kvinnors hälsa tagit upp
kvinnors hälsoproblem. Folkhälsoinstitutet genomför under
1994/95 ett program med målsättningen att lägga grunden
för och etablera ett kvinnoperspektiv i folkhälsoarbetet,
genom kunskapsutveckling, kunskapsförmedling och stöd åt
försöksverksamhet och utvecklingsarbete. Inom programmet
samverkar man med andra aktörer på många olika arenor,
både på lokal, regional och statlig nivå.
Vi anser att denna satsning inte bara får begränsas till
innevarande år utan måste utvecklas till ett mer långsiktigt
program.
Nya styrsystem i hälso- och sjukvården
Den generella välfärdspolitiken innebär på
sjukvårdsområdet att alla oavsett inkomst, samhällsställning
och bostadsort skall ha rätt till en bra sjukvård. Däremot
innebär den inte att vård i praktiken bara skall kunna ges av
vårdpersonal som är anställda av landsting eller kommuner.
Inte heller att den ekonomiska styrningen måste ske på ett
sätt som står planekonomin nära.
På senare tid har glädjande nog många andra ''modeller''
prövats. Några av de mest kända är Bohusmodellen,
Stockholmsmodellen och Dalamodellen. Gemensamt för
dessa och flera andra modeller är att den gamla
anslagsbudgeteringen blivit mindre dominerande eller
nästan ersatts med betalning efter prestation, det som ibland
kallats ''köpa-sälja''. I många landsting har användningen av
system med ''fria nyttigheter'' minskat eller avskaffats.
Mycket talar för att dessa nya styrsystem lett till att
medborgarna fått mer valuta för skattepengarna. I flera fall
har rapporterats om ökningar av produktiviteten med mer än
10 procent på ett par år. Det finns därför goda skäl att
fortsätta att utveckla arbetet med dessa nya modeller och lära
av såväl goda som dåliga erfarenheter av utvecklingsarbetet.
Något skäl för statsmakterna att söka styra hur landstingen
väljer att uppnå ökad effektivitet inom den egna
verksamheten finns enligt vår mening inte. Däremot är av ett
mer allmänt intresse hur landstingen hanterar frågor som rör
konkurrensutsättning av den egna verksamheten.
Det finns anledning att pröva hur regler om en bättre
konkurrens mellan offentliga och privata vårdgivare skulle
kunna utformas. Vi anser att hälso- och
sjukvårdsutredningen (HSU 2000) bör få tilläggsdirektiv om
detta.
Primärvårdsstyrd vård
Primärvården har en central roll inte bara när det gäller
vårdinsatser som kan utföras på vårdcentralen utan också för
sjukhusvården. Det är angeläget att vården sker på rätt
vårdninvå och att patienten söker sig till sjukhuset först efter
kontakt med sin husläkare. Styrsystem som skapar större
förutsättningar för primärvården att påverka hur sjukhusens
resurser används bör prövas. En grupp husläkare skulle
successivt kunna överta budgetansvaret inte bara för de egna
insatserna utan också för de anslutna patienternas specialist-
och sjukhusvård. System av detta slag har med framgång
prövats i England.
Omvårdnadens roll
Under de senaste decennierna har omvårdnadens betydelse
i hälso- och sjukvården uppmärksammats alltmer. Till en del
beror det på att omvårdnaden inte hållit den kvalitet som
motsvarat patientens behov. Omvårdnaden och dess
betydelse för patienternas tillfrisknande får inte försummas
i det förändringsarbete som nu pågår inom hälso- och
sjukvården.
En uppföljning av högskolereformen (1993) kort efter det
att den trädde i kraft visar att det finns en del oklarheter i
avgränsning av omvårdnadsämnet gentemot andra ämnen. I
det sammanhanget vill vi därför understryka vikten av
utvecklingsarbete och omvårdnadsforskning som ett par av
de viktigaste medlen för att påverka omvårdnadsarbetet och
därmed hela hälso- och sjukvårdens inriktning och innehåll.
Utvecklingsarbete och forskning bör bedrivas såväl vid de
traditionella högskole/universitetsinstitutionerna som i den
kliniska hälso- och sjukvården på alla nivåer.
Läkemedlens roll
En stor del av de snabba förbättringarna av
behandlingsresultaten i vården kan tillskrivas införandet av
nya läkemedel. Behandlingen av magsår med nya mediciner
har drastiskt minskat antalet operationer. Nya narkosmetoder
har gjort det möjligt att övergå till mer dagkirurgi etc.
Läkemedlens roll i vården är oomtvistad. Deras andel av
de totala sjukvårdskostnaderna ligger på knappt 10 procent
och utgör därmed en väsentlig post i budgeten.
I dag finansieras läkemedlen i öppen vård via RFV och
sjukförsäkringen medan läkemedlen inom den slutna vården
bekostas av sjukvårdshuvudmännen. För att optimera
läkemedelsterapin och få en kontroll på
läkemedelskostnaderna inrättade sjukvårdshuvudmännen
redan under 1960-talet läkemedelskommittéer med uppgift
att lämna rekommendationer först till förskrivare i sluten
vård, senare också i öppen vård, om hur läkemedel bäst skall
användas. Effekten av rekommendationerna med medicinskt
och ekonomiskt sett bättre behandling har varit störst i sluten
vård. Det har dels berott på att sjukvårdshuvudmännen haft
det ekonomiska ansvaret för läkemedelskostnaderna i sluten
vård och därför känt ett större incitament att påverka
förskrivningen i positiv riktning, dels på att förskrivarna i
sluten vård regelbundet fått information om sitt
förskrivningsmönster och kostnaderna för det och därmed
fått möjlighet till egen medicinsk revision. Det har visat sig
att samma resultat kan erhållas i öppen vård om läkarna får
information om sitt förskrivningsmönster. I sydvästra
sjukvårdsområdet i Stockholm sjönk läkemedelskostnaderna
med 10 procent när ett sådant system infördes.
Folkpartiet liberalerna anser mot bakgrund av ovanstående
att läkemedel i öppen vård bör finansieras på samma sätt som
läkemedlen i sluten vård och att statens pengar för läkemedel
bör överföras till sjukvårdshuvudmännen. Samtidigt bör
system införas för återföring av läkemedelsförskrivningsdata
till läkarna i öppenvården som ett led i läkarnas och
distriktssköterskornas medicinska revision av sin egen
verksamhet.
Kvalitetssäkring
För att säkra kvaliteten i vården fordras att personalen har
aktuell utbildning, att journalföringen fungerar liksom andra
informationssystem och att patienterna får adekvat
information för att kunna sköta sin behandling.
Det åligger numera alla enheter som bedriver hälso- och
sjukvård att arbeta med kvalitetssäkring. Många landsting
har också egna program för att utveckla metoder för att mäta
resultaten och kvaliteten i vården. Ofta anlitas externa
experter för s.k. medicinsk revision. På nationell nivå bör
dessa insatser stödjas genom Socialstyrelsens tillsynsarbete.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik
(SBU) har en viktig funktion när det gäller bedömning av
nya och gamla metoder som används i vården. I den
bedömningen bör hänsyn tas till att kvinnor och män kan
behöva olika behandling för samma symtom/sjukdom.
Statistik tas fram som möjliggör för olika enheter att
jämföra sig med varandra. Ansvaret för olika dataregister
med statistik på nationell nivå inom olika specialiteter måste
läggas fast. Läkemedelsverkets roll för att åstadkomma en
optimal läkemedelsanvändning skall också understrykas.
Den medicinsk-tekniska utrustningen har blivit alltmer
komplicerad att handha, och svårigheten att utbilda all
personal har belysts. Det är en självklarhet att sjukvården
måste ta ansvar för att patienter inte skadas på grund av
bristande kunskaper om de medicinsk-tekniska produkternas
säkra hantering. Det måste åligga sjukvårdshuvudmannen att
vidta alla åtgärder som kan behövas för att göra hanteringen
säker. Det bör lagstadgas om ett utökat skydd för patienterna
genom att sjukvårdshuvudmannen åläggs ansvar för att
personalen har tillräcklig och adekvat utbildning beträffande
de medicinsk-tekniska produkterna och deras risker samt att
sjukvårdshuvudmannen tillser att tillräcklig medicinsk-
teknisk kompetens finns tillgänglig för att bedöma riskerna
med och behovet av att underhålla sådan utrustning samt
behovet av utbildning för att handha densamma.
Forsknings- och utvecklingsarbete
Svensk forskning på det medicinska området är mycket
framgångsrik och åtnjuter högt internationellt anseende. Det
nära samarbetet mellan universiteten och den sjukvårdande
verksamheten samt med läkemedelsindustrin och den
medicinsk-tekniska industrin har verksamt bidragit till detta.
Garantier måste skapas så att denna samverkan och höga
forskningsaktivitet kan fortsätta trots det trängda
ekonomiska läget.
Det är också viktigt att utrymme skapas för
epidemiologisk och hälsoekonomisk forskning som syftar
till att värdera effekterna av olika förebyggande,
behandlande, vårdande och rehabiliterande insatser i hälso-
och sjukvården, ändringar i styrsystem etc. Det är också
viktigt att riskforskningen utvecklas.
Folkpartiet liberalerna anser att det förslag som HSU 2000
lagt fram om att lagfästa det medansvar som
sjukvårdshuvudmännen har för FoU snarast bör genomföras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om patientens rättigheter och att dessa
lagfästs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vårdgarantin bör byggas ut till
fler diagnoser,
3. att riksdagen beslutar att lagen om husläkare (1993:588)
skall gälla i den lydelse den hade före den 1 januari 1995,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samverkan mellan landsting och
kommuner,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förebyggande insatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolhälsovården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tandhälsovården,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om egenvården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Socialstyrelsens tillsynsroll,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sällsynta sjukdomstillstånd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors hälsa,
12. att riksdagen hos regeringen begär att Hälso- och
sjukvårdsutredningen får tilläggsdirektiv för att studera nya
styrsystem i hälso- och sjukvården,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om primärvårdsstyrd vård,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omvårdnad och
omvårdnadsforskning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om läkemedlens finansiering och
återföring av läkemedelsförskrivningsdata till läkare och
distriktssköterskor,1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvalitetssäkring i vården,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forsknings- och
utvecklingsarbete.
Stockholm den 19 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)