Obduktion eller autopsi innebär undersökning av en död
kropp för klarläggande av skador eller sjukliga förändringar.
Vid obduktionen utförs dels likbesiktning, d.v.s. yttre
besiktning, dels liköppning, d.v.s. öppning av kroppshålan
och i vissa fall skallen för undersökning av de inre organen.
Så långt citeras i huvudsak Focus Uppslagsbok Band 3,
1963.
I hela Sverige har antalet obduktioner minskat mycket
kraftigt. På många håll obduceras mindre än en tredjedel av
dem som avlider, vilket innebär att obduktionsfrekvensen har
halverats om man jämför med 1970-talet.
Det är viktigt att obduktioner utförs av en rad skäl. En
noggrann obduktion är en viktig metod att avslöja
felbehandlingar och brister i diagnostiken. Obduktioner kan
således ses som en ur allmänsynpunkt viktig
kvalitetskontroll.
En hög obduktionsfrekvens är en nödvändig förutsättning
för en tillförlitlig hälso- och sjukvårdsstatistik. Det finns t.ex.
en nyligen redovisad undersökning som visar att obduktioner
i nästan 30 %
av samtliga fall avslöjar sjukdomar som haft avgörande
betydelse som dödsorsak men som inte diagnostiserats före
dödsfallet.
Både cancer och tuberkulos -- den senare en sjukdom som
är på väg tillbaka till sjukdomspanoramat i Sverige --
diagnostiseras t.ex. ofta vid obduktioner. Hjärtinfarktdiagnos
ställs inte sällan först vid obduktioner, och exemplen kan
mångfaldigas.
Det är lätt att inse vad detta betyder för tillförlitligheten i
vår hälso- och sjukvårdsstatistik. En nedgång i antalet
hjärtinfarkter eller cancerfall skulle lika gärna kunna bero på
att färre fall upptäcks som på att hälsotillståndet förbättras.
Även för de anhöriga är det ofta mycket betydelsefullt att
få reda på den verkliga dödsorsaken. Man talar ofta om att
de anhöriga är negativa till obduktioner, men stor erfarenhet
talar för att anhöriga ofta är positiva till obduktion, om de får
rimliga förklaringar. Det händer ofta att anhöriga är
tacksamma för att man tar reda på den verkliga dödsorsaken.
I många fall är det besparingsskäl som orsakar den
sjunkande obduktionsfrekvensen. Dessa skäl har en särskild
tyngd i en marknadsstyrd sjukvård, där det bedöms som
viktigt att skära ner kostnaderna för alla insatser som man
bedömer inte oundgängligen nödvändiga för att bedriva
vården.
Det rör sig emellertid om en missriktad sparsamhet som
äventyrar den medicinska kvaliteten och på sikt hotar den
medicinska säkerheten. Möjligheten att kartlägga sambandet
mellan sjukdom och miljöfaktorer eller att bevaka nya eller
uppflammande sjukdomar är starkt beroende av en
tillförlitlig dödsorsaksstatistik.
Man borde göra en bedömning av vad som kan vara en
önskvärd obduktionsfrekvens. En sådan bedömning bör ske i
samråd med epidemiologisk, patologisk, rättsmedicinsk och
klinisk expertis och självfallet bör i någon form
representanter för allmänheten och anhöriga få möjlighet att
komma till tals.
Sammanfattningsvis bör en rimligt hög
obduktionsfrekvens vara nödvändig av många skäl -- som
kontrollstation för den kliniska diagnostiken, för en
tillförlitlig registrering av dödsorsaker och cancerförekomst
och inte minst som hjälp till de anhöriga. Obduktionen kan
dessutom lämna viktiga bidrag till förståelsen av
sjukdomsprocessen och dess yttringar i kroppen. En fortsatt
minskning av antalet obduktioner vore därför olycklig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär att en utredning tillsätts som i samråd med
medicinska, juridiska och andra instanser låter fastställa
orsakerna till nedgången av den kliniska
obduktionsfrekvensens konsekvenser för forskning, statistik
och sjukvårdsplanering.
Stockholm den 16 januari 1995
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Hanna Zetterberg (v)
Alice Åström (v)