I debatten om resurser till sjukvården dyker ofta frågan om
sjukhusstrukturer upp. De medicinska framstegen har varit
stora under de senaste decennierna och för de mindre
sjukhusen har det inneburit avsevärda förändringar.
Kompetens och kunskaper har kunnat flyttas ut från
regionsjukhusen och mycket av den verksamhet som tidigare
var förbehållen läns- och regionsjukhus kan i dag även ske
på länsdelssjukhusen. Omvänt fyller regionsjukhusen och
länssjukhusen en länsdelsfunktion för sitt närområde. Därför
är det svårt att ''renodla'' verksamheten på de olika nivåerna.
Historik
Serafimerlasarettet var Sveriges första egentliga
akutsjukhus och invigdes 1752.
Ungefär hundra år senare kom nästa fas av
lasarettsutvecklingen. I takt med den framväxande
industrialiseringen med nya tätorter grundades flertalet av
våra cirka 55 länsdelssjukhus.
Till att börja med hade länsdelssjukhusen endast en
specialistläkare, en kirurg, som stod för all diagnostik,
operativ och medicinsk behandling och eftervård dag som
natt. Cirka 40 år senare kom de första invärtesmedicinska
läkarna och länsdelssjukhusen delades upp i en kirurg- och
en medicinklinik. De olika servicedelarna t.ex. röntgen och
intensivvård har tillkommit successivt. Under de senaste 20
åren har utvecklingen gått mot en alltmer ökad specialisering
också inom länsdelssjukvården.
Hoten mot mindre sjukhus
På senare tid har dock länsdelssjukhusens verksamhet och
framtid varit föremål för debatt. Hot om nedläggning eller
krav på att de mindre sjukhusens struktur ändras så att man
får en ökad kostnadseffektivitet och en högre kvalitet har
framförts.
Olika nivåer i sjukhusstrukturen
En av anledningarna till hoten mot de mindre
akutsjukhusen är att vi sedan mitten av 1950-talet haft en
organisation med indelning i nivåer inom sjukvården. Det är
den mest specialiserade vården på riks- eller regionsjukhus,
nästa nivå är länssjukhus och därefter länsdelssjukhus.
Principen ha varit att det ska finnas ett länssjukhus i varje
län. Utav det skälet var det endast den mest elementära
sjukvården som sköttes på länsdelssjukhusen. Den mer
kvalificerade vården gavs på länssjukhuset.
Nu har utvecklingen gått i den riktningen att
länsdelssjukhusen har specialister inom i stort sett alla
områden i verksamheten. På så sätt har man blivit
självförsörjande i den ''basala sjukvården''. När man sedan
behövt specialisthjälp har man direktkontakt med
regionsjukhuset. Det har varit till stor fördel för patienten
och det har förkortat handläggningstiden och därmed
väntetiden. Samtidigt är det också ekonomiskt gynnsamt.
En annan konsekvens av den nu gällande
sjukhusstrukturen är att efter det att länsdelssjukhusen blivit
allt mer självförsörjande så har länssjukhusen byggts upp till
ett ''litet regionsjukhus'' i det egna länet. Detta kan på sikt
hota även regionvården. Vissa behandlingsformer är så
sällsynta att det krävs ett större befolkningsunderlag än vad
ett län utgör. Denna verksamhet bör bl.a. därför skötas inom
regionsjukhusen.
Fördelar med ett nät av mindre sjukhus
Med den kristdemokratiska grundsynen är det naturligt att
låta de små vårdenheterna, de små länsdelssjukhusen, vara
basen för den medborgarnära sjukvården. Det handlar om
tillgänglighet och trygghet i ett patientperspektiv. Med tanke
på det ökade antalet äldre i vårt land är länsdelssjukhusen
en nödvändig resurs för att garantera alla en grundläggande
hälso- och sjukvård på lika villkor.
Framtidsperspektiv
Det är sjukvårdens mest angelägna uppgift att finna en
vårdstruktur som håller för högt ställda medicinska
kvalitetskrav och som samtidigt är kostnadseffektiv och
praktisk. Det kan troligen bäst ske genom att man bygger
vidare på samverkan mellan primärvård, länsdelssjukvård
och regionvård.
För att pröva denna och andra modeller föreslås att en
särskild utredning tillsätts för att se över sjukhusstrukturen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stärka länsdelssjukhusens roll,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att göra en översyn av sjukhusstrukturen.
Stockholm den 19 januari 1995
Chatrine Pålsson (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)