Hälso- och sjukvårdens utveckling
Hälso- och sjukvården har förändrats över tiden. Arbetsinsatser som förr betraktades som nödvändiga att utföra på sjukhus utförs idag rutinmässigt inom primärvården. Inom den slutna vården har metoder utvecklats som möjliggör tidig hemgång. Dagkirurgi används i allt större utsträckning både i Sverige och internationellt. Nu finns även praktiska förutsättningar för att få kvalificerad sjukvård i hemmet.
Inom den högspecialiserade vården sker alltmer komplicerade ingrepp på en allt äldre befolkning. Sjukdomar som inte tidigare varit behandlingsbara har blivit en ny medicinsk uppgift och reser därmed anspråk på resurser. Antalet äldre och då även äldre äldre, dvs människor över 85 år, ökar markant framöver. Vården för dessa grupper behöver därför lyftas fram. Allmänhetens behov av sjukvård har således ökat samtidigt som resurserna har minskat genom bland annat statliga indragningar i vårdsektorn. Detta leder oundvikligen till diskussioner av prioriteringskaraktär med etiska dimensioner.
Hälso- och sjukvårdens organisation, finansiering och dess prioriteringar är inte ett lokalt problem utan nationellt och även internationellt. Både i USA och i Europa diskuteras stora sjukvårdsreformer. Kristdemokraterna har varit initiativtagare till en nationell översyn av den svenska hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering, HSU 2000, och till den så kallade prioriteringsutredningen.
Hälso- och sjukvårdens andel av bruttonationalprodukten har sjunkit i Sverige och ligger nu kring 7 procent, vilket är lägre än i de flesta andra jämförbara länder. Ett kristdemokratiskt krav är att försvara vårdsektorn från ytterligare resursinskränkningar.
Alternativa driftsformer
Sjukvårdshuvudmännen ska även i framtiden sträva efter ökad mångfald av vårdgivare och ökade valmöjligheter för patienterna. Fristående vårdgivare som kooperativa och privata alternativ är stimulerande och utvecklande för vården och bör därför ges förutsättningar att utvecklas. Detta gäller även rörelsedrivna och ideella organisationer som med sitt engagemang och sina idéer kan tillföra vården andra dimensioner. Kraven på insyn och kvalitetsuppföljning från sjukvårdshuvudmannen ska vara desamma för privat verksamhet som för den offentliga.
Alternativa driftsformer som bygger på initiativ från personalen ska främjas. När landstingen konkurrensutsätter verksamhet är det viktigt att personalen får nödvändigt stöd och hjälp för att kunna lägga anbud på verksamheten. Eftersom kvinnor är i majoritet bland landstingens personal behövs stöd till kvinnligt entreprenörskap. Små självstyrande enheter med lokalt ansvar förstärker arbetsgemenskapen och arbetsglädjen och kan ge ökad effektivitet och minskade kostnader.
Privatisering av olika verksamheter är inte något självändamål utan ska ske när det medför fördelar av ekonomisk eller annan karaktär. Landstingsdriven verksamhet bör få rimlig möjlighet att anpassa sig till nya förutsättningar före konkurrensutsättning.
Samverkan med frivilligorganisationer
Människors naturliga solidaritet med varandra ska på olika sätt stärkas och frivilliginsatser tas tillvara och uppmuntras genom en utökad samverkan med frivilligorganisationer. De frivilliga insatserna är ett komplement inom vården men ska självklart inte ersätta den professionella vården.
Ekonomi i balans
Landstingens tidigare relativt goda ekonomi har möjliggjort omfattande expansion. Det har under många år varit möjligt att genom skattehöjningar och ökande skatteunderlag finansiera utbyggnaden.
På senare tid har dock många landsting hamnat i ekonomisk obalans. Man har tvingats till såväl stora besparingar som ökad lånefinansiering. En av orsakerna är att skatteunderlaget har minskat markant under lågkonjunkturen. Dessutom har staten gjort indragningar från landsting och kommuner. Det kärva ekonomiska läget har medfört stora bekymmer men också krav på nytänkande. Landstingen har dock kommit till den smärtgräns där ytterligare indragningar från staten skulle innebära stor risk att vårdens kvalitet och omfattning blir otillfredsställande. Det är därför tveksamt om något utrymme för sänkningar av landstingsskatterna finns under de närmaste åren.
Landstingens omfattande verksamhet har under de senaste åren omprövats och effektiviserats. Detta måste även ske fortsättningsvis, dock utan att avkall på kvalitet får ges. Det finns naturligtvis även områden där nya satsningar måste göras och verksamhet utökas.
Det är nödvändigt med en helhetssyn för att uppnå reella besparingar. Så kallad suboptimering kan innebära att minskade kostnader på en resultatenhet dyker upp som en kostnad på ett annat ställe, exempelvis för att man inte förmår följa upp alla konsekvenser.
Inom hälso- och sjukvården ska inte omvårdnaden, den mjuka kvaliteten, rationaliseras bort utan rationaliseringar ska inrikta sig på att se över vårdkedjor, arbetsfördelning, ge vård på rätt vårdnivå, finna samarbetsfördelar och minska administrativ överbyggnad. ''Osthyvelmetoden'' som utgår ifrån att alla enheter har samma rationaliseringsmöjligheter bör undvikas.
Landstingen en biståndsresurs
Landsting och kommuner har efter en ändring i kommunallagen 1994 fått möjlighet att arbeta med tjänsteexport och biståndsinsatser. Det är en välkommen utveckling.
Samordning av resurser
Bristande resurser och ett felaktigt utnyttjande av resurser har gjort att många patienter ibland tvingas gå sjukskrivna under långa tider i väntan på rehabilitering, utredning, operation eller annan behandling. En omfördelning av resurser från försäkringskassan till vården är nödvändig för att snabbare, och på så vis även billigare, kunna hjälpa patienterna. De försök som görs på det här området bör följas upp.
Skador som uppkommer på grund av alkohol och andra droger kostar sjukvården stora belopp. Beräkningar finns som uppskattar samhällets kostnader för vård, produktionsbortfall, skadegörelse m m orsakade av alkohol till 100 miljarder årligen. Det kan därför finnas skäl att undersöka om, och i så fall hur, det förebyggande alkohol- och tobaksarbetet skulle kunna få del av statens intäkter från alkohol- och tobaksskatterna.
Dagens modell för högkostnadsskyddet som maximerar den enskilde patientens sjukvårdsavgifter fungerar många gånger otillfredsställande och bör därför ses över. Detta har vi utvecklat i en särskild motion.
HSU 2000
Fyrpartiregeringen tillsatte under förra mandatperioden en kommission för vården, HSU 2000. Utredningens uppgift var att lösa de långsiktiga problemen när det gäller att få resurserna att räcka till vården och omsorgen. Den förra regeringen tillsatte även prioriteringsutredningen. Den har resulterat i att frågor om prioriteringar inom sjukvården, vad som är rätt och vad som är fel, äntligen har börjat diskuteras öppet. Utredningens slutbetänkande kommer att presenteras i mars.
HSU 2000 hade till uppgift dels att analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels att överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och organiseras på den övergripande samhällsnivån.
HSU 2000 skulle även beakta hur man bäst utjämnar skillnaderna i sjuklighet och dödlighet mellan olika åldrar, mellan könen, mellan olika sociala grupper, mellan svenska och utländska medborgare och mellan människor i olika delar av landet.
Kristdemokraterna såg det som mycket olyckligt att socialdemokraterna valde att inte vara med och slutföra arbetet. Regeringen har nu insett vikten av utredningen och givit den tilläggsdirektiv.
Kvalitetsarbete är viktigt
Sverige har genom en överenskommelse med WHO inlett ett arbete med att ta fram ett effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och sjukvården. Kds anser att detta arbete bör påskyndas och konkretiseras eftersom de senaste årens utveckling mot mångfald, konkurrens och ekonomistyrning inom sjukvården ställer helt nya krav på kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring. Vid organisationsförändringar är det viktigt att ha kontroll över att vården är av samma höga kvalitet och att den ges på lika villkor.
Patientens ställning måste stärkas i svensk sjukvård och valfriheten ges en reell innebörd. För att detta ska kunna ske måste både patienten själv och förtroendevalda patientföreträdare kunna få information om kvaliteten hos olika vårdgivare.
Kristdemokraterna vill arbeta för att ett ackrediteringssystem införs på nationell eller regional nivå. Detta finns i flera länder idag. Ett ackrediteringssystem innebär att en vårdproducent, privat eller offentlig, måste vara godkänd kvalitetsmässigt för att få tillstånd att verka för landstingets pengar. En kvalitetsgaranti i form av en ''godkänd-stämpel'' skulle fungera som en form av konsumentupplysning till patienterna och visa att sjukhuset/vårdcentralen eller motsvarande uppfyller de höga krav som måste ställas. Kvaliteten ska sedan följas upp i verksamheten med regelbundenhet.
För att utveckla kvalitetsarbetet bör vidare särskilda kvalitetsrevisorer utbildas som kan granska vårdens medicinska och omvårdnadsmässiga kvalitet.
Kvalitetssäkringsarbetet inom sjukvården bör bedrivas kontinuerligt och hänsyn till patienters åsikter om vården bör tas till vara. I landstingens kvalitetsarbete bör även etikfrågor och prioriteringsdiskussioner vara ett viktigt inslag.
Tidigare motioner i samma och liknande ärenden har avslagits. Utskottet har motiverat sin uppfattning med att arbete är förestående eller pågår. Senast hänvisades till den pågående utredningen HSU 2000. Vi ser det dock som ytterst angeläget att riksdagen ger regeringen till känna att ett beslut om ett kvalitetskontroll- och kvalitetssäkringssystem som tillämpas allmänt i vården brådskar. Särskilt bör pekas på behovet av tillgänglighetsanalyser och kvalitetsgranskning av befolkningsansvarsmodell. Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret för utfärdande av riktlinjer och för utvärdering.
Förebyggande hälsovård
Vi behöver en ny mjukare livsstil. I samhället måste vi värna om varandra och kämpa för varje människas lika värde oavsett prestationsförmåga, ålder eller kön. En förutsättning för ett framgångsrikt förebyggande hälsovårdsarbete är att det finns kunskap om de nära sambanden mellan samhällsklimat, livsstil och ohälsa.
När resurserna till den gemensamma sektorn krymper och problem som familjesplittring ökar kan det leda till en otrygghet i samhället. Detta kan i sin tur orsaka en ny typ av sjukdomar, så kallade tillitsjukdomar. Tilliten och gemenskapen i samhället måste återställas därför att dessa faktorer på ett avgörande sätt påverkar hälsa och välbefinnande.
Missbruk och hälsorisker
Alkoholen är Sveriges största sociala och medicinska problem. Det finns bland annat tydliga samband mellan förändringar i ett samhälles alkoholkonsumtion och självmordstalen. Landstingen måste arbeta aktivt för att få ned alkoholkonsumtionen och därmed även alkoholskadorna.
Det är viktigt att personal inom landstingets vårdverksamhet känner till de tidiga symtom som en person med missbruksproblem visar för att snabbt kunna sätta in rätt åtgärd. I husläkarsystemet är det viktigt att husläkarna får utbildning i missbruksfrågor för att tidigt upptäcka och förebygga beroendetillstånd av olika slag.
De kliniker som arbetar med rådgivning eller avgiftning ska arbeta i nära samarbete med andra myndigheter, exempelvis socialtjänsten och polisen. Vidare kan kommunerna, länen och landstingen gemensamt arbeta med upplysning och attitydförändringar. Nykterhetsorganisationerna är en resurs i detta långsiktiga arbete och bör ges stöd.
Landstingen måste ha en klar målsättning för de vårdenheter som bedriver verksamhet för att stävja ett missbruk på ett så tidigt stadium som möjligt, vare sig det gäller alkohol, narkotika eller tablettberoende. Specialiserade kliniker bör finnas för avgiftning och behandling av dessa missbruk.
Tobaksrökning är den främsta enskilda orsaken till sjukdom och för tidig död. Det finns tyvärr en tendens att rökning och snusning åter ökar bland barn och ungdomar. En intensiv information är viktig för att minska såväl tobaksrökningen som snusningen. Informationen bör kombineras med hjälp till avvänjning. En åldersgräns på 18 år för inköp av tobak bör införas. Detta utvecklas närmare i en annan motion.
Matmissbruk i form av anorexi -- självsvält -- och bulimi -- hetsätning -- är problem som ökar i vårt samhälle. Orealistiska ideal, pressen att i alla avseenden vara perfekt, leder lätt till en känsla av otillräcklighet som kan vara grogrund för bland annat matmissbruk. Barn till föräldrar med matstörningar ärver lätt föräldrarnas beteende och behöver därför särskilt stöd. Förutom bra behandlande enheter behövs fortfarande stora forskningsinsatser på området som därför bör prioriteras. Det är viktigt att husläkare och framför allt ungdomsmottagningar lär sig att tidigt upptäcka symtom på matmissbruk. Detsamma gäller anabola steroider. Missbruket av anabola steroider ökar och resulterar i biverkningar i form av leverskador, sterilitet, aggressivitet och depression.
Kristdemokraterna har lyft fram vissa av folkhälsofrågorna i ytterligare en motion.
De stora folksjukdomarna
Till folksjukdomarna räknas bland annat psykisk ohälsa, rörelseorganens sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, olycksfallsskador, allergier och överkänslighet samt diabetes. Eftersom dessa sjukdomar påverkar livskvaliteten för ett mycket stort antal människor är det viktigt att resurser satsas på förebyggande arbete, bättre behandlingsmetoder, forskning och effektivt omhändertagande.
För alla folksjukdomar gäller att de i stor utsträckning är geografiskt och socialt ojämnt fördelade. Barns möjligheter att växa upp med god hälsa påverkas fortfarande av var de föds och växer upp. Exempelvis har bristande socialt nätverk och dåligt socialt stöd en allt större betydelse för utveckling av hjärtinfarkt, som sedan 20-talet är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Sjukdomsmönstret tar sig också olika uttryck för män och kvinnor vilket också bör beaktas.
Belastningsskador är ofta uttryck för stereotypa, enformiga arbetsrutiner och stressig arbetsmiljö. De arbetsmiljöer som skapar sådana hälsorisker måste kraftfullt motverkas. Landstingen bör vara föregångare genom att åtgärda sådana arbetsmiljöer inom de egna verksamheterna.
Det inträffar fler fall av cancer än tidigare. Även människor i yngre åldrar drabbas. Överlevnaden har dock ökat på grund av bättre behandlingsresultat och framför allt p g a tidigare upptäckt av cancer. Cancerforskning och cancer- sjukvård ska ges hög prioritet och speciellt ska omvårdnadsfaktorer beaktas.
Risken för barn att få diabetes ökar. Många bakomliggande faktorers betydelse är till stor del okända, inte minst de sociala faktorerna. Det är därför viktigt med forskning och utveckling i dessa frågor. En mycket stor andel av befolkningen besväras av någon form av allergi eller överkänslighet. Bland annat blir luftvägsallergier allt vanligare. Förebyggande insatser är viktiga och kan åstadkomma minskat lidande.
Kds har i en särskild motion föreslagit åtgärder för att förebygga astma och allergi.
Även migrän är en stor folksjukdom för vilken resurser bör avsättas. Var femte kvinna och var tionde man lider av migrän. En särskild migränmottagning för utredning och behandling av patienter bör finnas i varje landsting.
Förebyggande av oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar
Glädjande nog har aborterna minskat på flera håll i landet de senaste åren. Det är dock oroande att det är stor spridning i aborttalen mellan olika områden, vilket kan tyda på sociala skillnader. Detta bör undersökas och åtgärdas. Sjukvården bör aktivt stödja och uppmuntra olika abortförebyggande åtgärder. Arbetet med förebyggande av oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar måste utgå ifrån en helhetssyn. Det finns inga enkla lösningar utan det handlar om ett långsiktigt arbete som tar sikte på att ändra värderingar och attityder. Mannens ansvar bör i större utsträckning lyftas fram. Stödsamtal skall vara praxis både före och efter abort.
Ungdomsmottagningar och preventivmedelsrådgivningar ska vara lättillgängliga och ha hög kvalitet. Samtal och upplysning kan kombineras med subventionerade preventivmedel. Utdelning av gratis kondomer ska fortsätta. Förebyggande satsningar bör riktas till olika åldersgrupper och till båda könen. Det bör finnas en policy för ungdomsmottagningarna där en klar målsättning att minska antalet aborter och antalet unga som får sexuellt överförbara sjukdomar ingår.
Landstingen ska arbeta aktivt för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar. Förutom hiv/aids är det speciellt oroande att klamydia och kondylom ökar bland de unga. Hiv/aids är till stor del ett storstadsproblem, och därför har storstadsområdenas sjukvårdshuvudmän ett särskilt stort ansvar att förebygga smittspridning. Förutom landstingets egen verksamhet utgör de ideella organisationerna ett viktigt inslag både när det gäller informationsinsatser och stöd till smittade och sjuka.
Sjukvårdens organisation
När sjukvården organiseras är det viktigt att alltid utgå från patienternas perspektiv och inte i första hand från ekonomin. Det finns i dag gränser mellan primärvård, sjukhusvård, hem- och socialtjänst som saknar förankring i patientens verklighet och som därför skapar bekymmer för den enskilde. Det är därför viktigt att ett nära och naturligt samarbete med patienten i centrum byggs upp mellan vårdens olika nivåer och medansvariga huvudmän. Ett nära samarbete är till exempel nödvändigt mellan sjukvården och den kommunala socialtjänsten, när det gäller rehabilitering, vård i livets slutskede och vid utskrivning av patienter från sjukhusen till eget boende, ålderdomshem eller sjukhem.
Förnyelse i primärvården
Den utbyggda primärvården med husläkare/familjeläkare och hemsjukvård nära människorna ska tillgodose basbehovet av hälso- och sjukvård. Samarbetet mellan primärvården och akutsjukvården måste öka för att skapa förutsättningar för en sammanhållen vårdkedja och för att rätt vård ska ges på rätt vårdnivå. Primärvården har naturligtvis också ett stort ansvar i det förebyggande arbetet.
Husläkarsystemet -- mer än bara husläkaren
Husläkarsystemet bygger på kontinuitet och tillgänglighet och på att patienterna själva väljer sin husläkare. Man ska inte varje gång behöva upprepa sitt livs sjukdomshistoria för läkaren. En fast läkarkontakt ger trygghet för grundläggande sjukvårdsbehov.
Husläkare ska tillhandahålla hembesök. Öppen mottagning utan tidsbeställning ska finnas där man snabbt kan ta emot patienter som inte kräver akutsjukvårdens resurser. Husläkaren bör fungera som patientens lots i sjukvården men patientens möjlighet att själv välja vårdgivare ska inte begränsas. Det är viktigt att vidareutveckla teamarbetet i primärvården och även stödja gruppmottagningar för husläkare.
Distriktssköterskorna ska enligt vår mening också i framtiden arbeta utifrån ett geografiskt områdesansvar. På detta sätt kan vi bäst skapa trygghet i den sektorn av sjukvården.
Det är viktigt att bibehålla den roll och den kompetens som distriktssköterskorna har. Vi tror på en samverkan mellan distriktssköterskor och familjeläkare.
Distriktssköterskan har en viktig funktion i primärvården både på mottagningen, i hemsjukvården och i det förebyggande arbetet. Distriktssköterskan ska bibehålla och utveckla sin roll och kompetens samt sin fristående ställning och samtidigt ha ett nära samarbete med husläkaren. Distriktssköterskor ska ha möjlighet att bilda egna resultatenheter eller entreprenader.
Hemsjukvårdens insatser är ovärderliga, framför allt för långtidssjuka. Möjligheten att med hjälp av hemsjukvårdspersonal vårdas i hemmet, även vid svår sjukdom, är viktig att slå vakt om. Denna form av öppenvård bör även utvecklas så att den i framtiden blir ett fullvärdigt alternativ till institutionsvård för den som så önskar.
Barn- och mödravårdscentraler ska finnas kvar i framtiden och bibehålla sin höga kompetens. Barnläkarkompetens ska finnas på barnavårdscentralerna och gynekolog är önskvärt på mödravårdscentralerna. Föräldrautbildning ska erbjudas och en strävan bör finnas att papporna ska ta ett större ansvar.
Vi vill slå vakt om den decentraliserade primärvården med distriktssköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och barnmorskor.
I husläkarsystemet ska finnas en flexibilitet så att lokala förutsättningar kan vara vägledande i uppläggning och organisation. Det bör finnas särskilt stöd för socialt belastade områden och glesbygd. Det är viktigt att husläkarsystemet i vid bemärkelse följs upp och kontinuerligt utvecklas.
Det bör finnas speciella husläkare för nya, stora flyktinggrupper. Många invandrare har ett uppdämt sjukvårdsbehov. En husläkare kan innebära en speciell trygghet och ge en god orientering i sjukvården. Det är viktigt att invandrare har möjlighet att få skriftlig information på sitt eget språk och kompetent tolk i kontakterna med sjukvården.
Akutsjukvård
Landstingens målsättning är att snabbt kunna erbjuda kvalificerad sjukvård. Vårdgarantin behöver därför utökas och omfatta allt fler diagnoser. Om inte vård kan erbjudas inom landstingens ram ger garantin patienten rätt att få vård av annan vårdgivare. Ett ökat samarbete med omkringliggande län ska eftersträvas för att på sikt kunna erbjuda innevånarna ''gränslös sjukvård''.
Barnsjukvård
Barn är inte små vuxna utan barn är barn. Barn behöver därför särskilt utbildad personal och vård i en barnvänlig miljö. Föräldrarna har en betydelsefull roll och ska ges möjlighet att tillbringa en stor del av tiden hos sina barn under en sjukhusvistelse.
Ambulanssjukvård
Ambulanssjukvården är en viktig del av akutvården. Vid svåra olyckor är det viktigt med snabbt och kvalificerat omhändertagande direkt vid olycksplatsen. Därför eftersträvas ambulanspersonal med hög kompetens, akutbilar med utbildad anestesipersonal och läkarbemannade ambulanshelikoptrar. Akutmottagningarna bör även ha specialistläkare i första ledet.
Särskilda team med uppgift att omhänderta offer och anhöriga vid svåra olyckor och katastrofer ska finnas i en landstingsövergripande organisation. Kristeam, där sjukhuskyrkan har en given plats, bör även finnas på våra stora akutsjukhus.
De små sjukhusens roll
De medicinska framstegen har ställt oss inför nödvändiga förändringar av sjukhusstrukturen. Men åtgärderna får inte styras av tillfälliga trender utan reell ekonomisk och medicinsk grund. Strukturåtgärder har ofta handlat om att lägga ned delar av eller hela sjukhus. Under perioden 1985 till 1991 har 18 procent av vårdplatserna lagts ned. Samtidigt som detta skett har antalet intagningar ökat med cirka 10 procent. Vi känner oro för att den processen har gått för snabbt och för långt. Medelvårdtider har på många håll blivit för korta. Sjuka i uppenbart behov av sjukhusvård kan inte beredas plats på grund av överbeläggningar.
Det finns ingen struktur som är rätt, objektivt sett. Därför är det värderingar som styr besluten om framtidens sjukvård. Att koncentrera sjukvården kan rimligtvis inte vara den enda lösningen i framtiden. I vissa situationer kan störst säkerhet och kvalitet uppnås genom att behålla ett nät av mindre sjukhus.
Det framstår som naturligt att låta de mindre sjukhusen vara basen för den medborgarnära sjukvården. Detta är viktigt i ett land som Sverige som är geografiskt stort, men relativt glest befolkat. I många fall är de små sjukhusen en nödvändig resurs för att garantera hela befolkningen tillgänglighet och en grundläggande hälso- och sjukvård på lika villkor. Det är däremot inte nödvändigt att alla sjukhus behåller alla sina specialiserade kliniker och aktiviteter.
När det gäller att avgöra hur många sjukhus vi ska ha i framtiden ska vi beakta att inget annat land ägnar sig åt sådana sjukhuscentraliseringar som Sverige är på väg att genomföra.
Vården av äldre
De flesta äldre är vid god hälsa, lever ett aktivt liv och har inga större vård- eller hjälpbehov. En stor andel av sjukvårdsresurserna används dock till vård av våra äldre och vård under det sista levnadsåret. Människor över 85 år, så kallade äldre äldre, är en grupp i samhället som ökar och kommer att fortsätta öka framöver. Äldre har ofta långvariga eller tätt återkommande sjukvårdsbehov vilket kräver en väl fungerande vårdkedja. Samarbetet mellan primärvård, akutsjukvård och kommunernas boendeformer och hemtjänst är därför mycket viktigt.
I och med ädelreformen 1992 har primärkommunen det samlade ansvaret för långvarig service och vård till de äldre medan landstingen ansvarar för den medicinska insatsen. Det är viktigt att sjukhemmen och andra boendeformer har kontinuerlig och god läkarservice, gärna med geriatrisk kompetens, så att de äldre får en medicinsk vård av god kvalitet och inte i onödan behöver uppsöka sjukhus.
Äldre ska ha rätt till akutsjukvård som är anpassad till den äldres individuella förutsättningar för utredning och behandling. Vid behov av rehabilitering eller längre tids behandling och konvalescens efter akut sjukdom ska geriatriska kliniker, eller motsvarande, vara tillräckligt dimensionerade för att kunna ge adekvat vård. Utvecklingen mot en utökad samverkan mellan internmedicin och geriatriken bör fortsätta.
Kristdemokraterna har särskilt motionerat om vården och omsorgen av de äldre.
Vård i hemmet
Kvalificerad sjukvård i hemmet är ett utmärkt alternativ till vård på sjukhus. Den fungerar som ett alternativ till slutenvården och kan närmast betraktas som en sjukhusvård i patientens hem.
Kvalificerad hemsjukvård innebär bland annat rätt till kontinuerlig tillsyn av ett begränsat antal personer och medicinska insatser med kort varsel, där avancerad smärtlindring ofta är ett viktigt inslag. För den som vårdas i hemmet ska det finnas nära kontakt med och möjlighet till växelvård på sjukhus.
Anhöriga och andra närstående har stor betydelse i hemsjukvården och de bör erbjudas stöd och utbildning. Hemsjukvården ger på ett särskilt sätt möjlighet att ha nära och kära omkring sig under den sista tiden.
Den kvalificerade hemsjukvården är idag ojämnt utbyggd trots att den kommer att få allt större betydelse i framtiden. Kristdemokraterna arbetar för att alla som vill ska ska ha möjlighet att välja denna vårdform.
Värdig vård i livets slutskede
Människor kan befinna sig i livets slutskede oavsett ålder. Cancer, aids m fl sjukdomar drabbar även yngre människor. Både yngre och äldre ska ges förutsättningar för ett värdigt slut när döden nalkas och ingen ska behöva dö i ensamhet. Den som så önskar ska även få andligt stöd. Patientens önskan om var han eller hon vill tillbringa den sista tiden ska respekteras. För den som vill sluta sina dagar i det egna hemmet ska en trygg vårdplats byggas upp där.
Hospicevården är en vårdform i livets slutskede där patientens egna önskemål står i centrum. Hospice arbetar på ett särskilt sätt utifrån en helhetssyn på människan och dennes sjukdom. För livskvaliteten i livets slutskede är det viktigt att alla sjukdomssymtom blir bemötta. Det innebär ofta kvalificerad smärtlindring, insatser från sjukgymnaster, arbetsterapeuter, tandhygienister med flera. En bra omvårdnad och hjälp att hantera oro och ångest utgör också viktiga inslag. Även andliga behov ska kunna mötas av kompetent personal. Anhöriga har en betydelsefull uppgift även i denna vårdform.
Åtgärder för att säkra en värdig vård i livets slutskede lyfts fram i en särskild motion.
Den psykiatriska vården
Utvecklingen av psykiatrin från i huvudsak sluten vård på institutioner till öppna och halvöppna vårdformer har för många varit positiv. Det är dock viktigt att påpeka att det även behövs olika vårdnivåer. Utvecklingen mot öppenvård måste dock hela tiden balanseras mot individens behov av trygghet och omvårdnad.
Psykosocialt synsätt
I det fortsatta förändringsarbetet är det nödvändigt att ett psykosocialt synsätt får ett allt starkare genomslag. En helhetssyn på människan ska tillämpas där man i behandlingsarbetet tar tillvara såväl medicinsk som psykologisk och social kompetens.
De psykoterapeutiska behandlingsformerna behöver uppvärderas i förhållande till medicinsk behandling och resurserna förstärkas. Behovet av psykoterapi är stort. Bild-, musik- och dansterapi är behandlingsformer som bör få möjlighet att utvecklas.
En fungerande vårdkedja bör erbjudas med öppenvård, slutenvård, mellanvårdsformer som t ex gruppboende och nära samarbete med kommunens socialtjänst. Behandling och rehabilitering ska i största möjliga utsträckning kunna ske nära hemorten.
Stöd till anhöriga är ofta av stort värde för patienter med psykiska sjukdomar. Landstingen ska sträva efter gott samarbete med klientorganisationerna, då de representerar en grupp svaga patienter som själva har svårt att hävda sina rättigheter.
Barnpsykiatri
Den öppna psykiska barn- och ungdomsvården och den slutna barnpsykiatriska vården behöver utveckla sitt samarbete.
Gränsdragningen mellan barn- och vuxenpsykiatrisk vård bör vara flexibel. Det är också angeläget att barn som växer upp i en familj där det finns psykisk sjukdom ges ett särskilt stöd.
Incestvård
Incest och andra övergrepp är en djup kränkning av människan. Att som barn förnedras av vuxna, som man har tillit till, innebär att man får svåra emotionella skador. Vi vet bl a genom utredningar att många vuxna får sjukdomar och/eller andra psykiska problem, som ibland kan härledas till en tidigare incest.
För att ge barn och ungdomar en chans till ett värdigt liv verkar Kristdemokraterna för att speciella centra inrättas i likhet med vad som gjorts i Stockholms läns landsting. Dessa centra ska erbjuda gruppterapi till barn/ungdomar och vuxna. Metoden har visat sig vara framgångsrik, då problemet för den utsatte också är att han/hon upplever sig fullständigt ensam om sin skam och skuld. Denna verksamhet är ett bra komplement till andra psykmottagningar. Den ska dessutom vara en resurs för socialtjänst och polis.
Flyktingars särskilda behov
Flyktingars behov av psykiatrisk vård efter tortyr och förföljelse måste särskilt beaktas. Den psykiatriska vården för invandrare och flyktingar är ofta komplicerad bl a genom att man tvingas använda tolk. För att möta detta problem bör psykiatrin arbeta för att anställa även personal som kan invandrarspråk. Resurserna för akut krisbearbetning bör förstärkas.
Tandvård
Tandhälsovården ska satsa på utåtriktad verksamhet beträffande möjligheterna att förebygga karies och tandlossning. Det är viktigt att den positiva attityd som uppnåtts beträffande förebyggande tandvård fortsätter. Den tendens av ökad karies på små barn som man kan skönja är inte bra. Samarbetet med folktandvården och BVC bör därför fortsätta.
Den uppsökande verksamheten för gamla och handikappade samt andra eftersatta grupper bör byggas ut genom samarbete mellan landstingen och primärkommunerna. Uppsökande verksamhet bör även finnas till vissa grupper av invandrare. Information om tandhälsa bör i mån av behov ges till invandrare på deras hemspråk.
Inom all vårdutbildning måste undervisning om tandhälsans betydelse gentemot andra sjukdomar uppmärksammas.
Personalpolitik för arbetstillfredsställelse och medinflytande
Landstingens personal har rätt till arbetstillfredsställelse och medinflytande. Om de anställda känner att de är viktiga, har inflytande över sin situation och en bra arbetsmiljö finns också förutsättningar för ett bra vårdresultat. Varje enskild enhet bör därför i så stor utsträckning som möjligt få eget budget- och resultatansvar. Det är även angeläget att landstingen skapar en god arbets- miljö för att skydda de anställda mot ohälsa och yrkesskador.
Landstingen ska sträva efter en god psykosocial arbetsmiljö. Alla ska kunna trivas på landstingens arbetsplatser. Varje arbetsplats bör ha en plan för den psykosociala arbetsmiljön som behandlar frågor som arbetsinnehåll, medinflytande, åtgärder vid konflikter och vid så kallad vuxen-mobbing.
Förändringsarbete är alltid krävande för personalen. Det är viktigt att personalen i god tid får information om förändringar som kommer att påverka deras arbetssituation. Det är nödvändigt att arbetsledningen får stöd och har kunskap om psykosociala frågor och hur förändringssituationer hanteras.
Personalpolitik
Vårdpersonalens kompetens ska tas till vara och utvecklas och det bör finnas en bra sammansättning av olika åldrar och erfarenheter. Personalen måste få möjlighet att ta hand om hela människan och inte bara de medicinska behoven. Personalens språkkunskaper och kulturella bakgrund ska ses som en resurs.
Landstingen bör föregå med gott exempel bl a då det gäller att anställa människor med funktionshinder, äldre arbetskraft och personer som är i behov av rehabilitering.
Personal inom sjukvården som ej vill utföra eller delta i mandat som strider mot vederbörandes samvete ska kunna tilldelas andra arbetsuppgifter.
Landstinget ska aktivt verka för att utjämna löneskillnader mellan könen så att principen om lika lön för likavärdigt arbete uppnås. En jämnare fördelning mellan män och kvinnor inom olika yrkeskategorier ska också eftersträvas. På sikt är det nödvändigt att landstinget värdesäkrar personalens pensioner.
Landstingen ska så långt möjligt tillgodose den enskildes önskemål om fortbildning, behov av deltidsarbete eller personliga scheman. Småbarnsföräldrar ska ha möjlighet till hel tjänstledighet tills barnet är tre år samt partiell tjänstledighet tills barnet är tolv år. Personal ska ha möjlighet till tjänstledighet för vård av anhörig.
Forskning, utveckling och utbildning
Utbildning och forskning har en stor betydelse för utvecklingen av ett land eller en region. Som folkvalt regionalt organ har landstinget ett särskilt ansvar för länets framtida utveckling.
Forskning och utveckling har avgörande betydelse för hälso- och sjukvårdens kvalitet, effektivitet och utvecklingsmöjligheter. Finansieringsansvaret delas av staten och landstinget men fonder och stiftelser är också viktiga finansiärer.
Forskning och utveckling ska inte enbart inrikta sig på medicinska framsteg utan forskning inom omvårdnad och kvalitetsarbete måste få ett allt större utrymme. Det är viktigt att ny kunskap förmedlas så att hela sjukvårdsorganisationen kan tillgodogöra sig den.
Forskning inom den alternativa medicinen bör uppmuntras så att värdefull kunskap kan tas tillvara och utvecklas. Som skydd för den enskilde vid alternativ behandling bör utövare åläggas att registrera och föra journal över patienter och behandlingsåtgärder.
All forskning som innefattar etiska ställningstaganden ska underställas forskningsetisk prövning utifrån såväl medicinska, filosofiska som teologiska aspekter.
Landstingens högskolor svarar tillsammans med den statliga högskolan för kvalificerad utbildning och forskning som ger värdefull och helt nödvändig kunskap. De båda huvudmännens högskolor ska samarbeta för att nå detta mål. Landstingen har en väl utbyggd utbildningsorganisation framför allt inom vårdområdet. Därmed har man även goda förutsättningar för att svara för gymnasieutbildning inom vård- och omsorgsområdet. Eleverna ska ha möjlighet att själv välja skola vilket också ger ett större utrymme för skolorna att profilera sig.
Kultur i vården
Ett varierande utbud inom kultursektorn tillgodoses bäst genom att ideella organisationers och folkrörelsers erfarenheter och idéer tillvaratas. Folkrörelsernas insatser inom kulturområdet är en väsentlig del av kulturutbudet. Landstingens bidragsverksamhet ska medverka till mångfald i kulturutbudet. Konstnärlig utveckling och förnyelse bör främjas. De andliga behoven bör i dessa sammanhang också uppmärksammas. Sjukhuskyrkan är där en resurs.
Kulturell verksamhet är nödvändig och kan även fungera som förebyggande hälsovård. God kultur utvecklar, ger stimulans och skapar positiva förändringar och motverkar sådant som verkar nedbrytande och passiviserande i samhället. Kultur kan bidra till rehabilitering och aktivering.
Konstutställningar, konserter, sång- och musikprogram på länets långvårdsavdelningar och institutioner ska stödjas. Biblioteksverksamheten är ett viktigt inslag i vården och satsningar bör göras för bl a barn och invandrare. Landstingen bör i samarbete med primärkommunerna verka för decentraliserade kulturella aktiviteter där även invandrares bakgrund och miljö tillvaratas.
Miljö i vården
Landstingen har ett stort ansvar för att bedriva sin verksamhet så att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Dels på grund av att de ofta är länets största arbetsgivare och därför har ett stort moraliskt ansvar, dels därför att det ligger i landstingets verksamhetsidé att förebygga ohälsa och bota sjukdomar. Många sjukdomar är miljöbetingade. Vi behöver en ny livsstil som bättre tar hänsyn till människans och naturens gränser.
Miljöfrågorna ska ses som en naturlig del av kvalitetssäkringsarbetet. Arbetet med att spara energi och vatten måste intensifieras. Det måste finnas ekonomiska styrmedel som gör det intressant för varje enskild enhet att minimera sin förbrukning.
Källsortering måste utvecklas också inom landstingens verksamhet. Återanvändning och materialåtervinning ska eftersträvas. Idag är många landsting på god väg att bli helt fria från kvicksilver. Apparater och utrustning som innehåller miljöfarliga ämnen ska på sikt bytas ut. Den så kallade utbytesregeln ska gälla. Den innebär att användaren är skyldig att köpa in en miljövänlig produkt om den fungerar lika bra som den gamla miljöskadliga. Detta är aktuellt främst inom kemikalieområdet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ackrediteringssystem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den förebyggande hälsovården,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fast läkarkontakt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett geografiskt områdesansvar för distriktssköterskorna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utökning av vårdgarantin,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ambulanspersonal med hög kompetens,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de små sjukhusens betydelse,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vården för äldre,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdig vård i livets slutskede.
Stockholm den 19 januari 1995 Chatrine Pålsson (kds) Rose-Marie Frebran (kds) Inger Davidson (kds) Fanny Rizell (kds) Tuve Skånberg (kds)