Rätt för folktandvården att utföra viss barn- och ungdomstandvård mot avgift
Tandvårdslagen anger att folktandvården skall svara för
regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar
och att denna vård skall vara avgiftsfri för patienten.
Tandvårdslagen har ändrats för att öka konkurrensen och
skapa lika villkor för privata och offentliga
tandvårdsproducenter. Numera är det möjligt för landstingen
att även anlita annan vårdgivare än den egna folktandvården
för att utföra barn- och ungdomstandvård. Det är angeläget
att även andra skillnader när det gäller villkoren för privat
och offentlig barn- och ungdomstandvård utjämnas.
Någon tydlig beskrivning av innebörden i begreppet
''regelbunden och fullständig tandvård'' finns inte. Det anges
dock i förarbetena till tandvårdslagen, att med regelbunden
behandling avses att tandvård skall ges så ofta att en god
tandhälsa kan upprätthållas. Med fullständig behandling
anges att både allmäntandvård och specialisttandvård skall
erbjudas samt att det också skall erbjudas tandvård för akuta
tandbesvär.
När det gäller specialistvård är folktandvårdens ansvar inte
absolut i den meningen att en patient i varje särskilt fall skall
få den tandvård som önskas. Liksom all annan vård beror
vårdansvarets omfattning på de vårdresurser som kan ställas
till förfogande och vad som är rimligt med hänsyn till
utvecklingen på området inom landet.
I bestämmelserna till tandvårdsförsäkringen för vuxna
föreskrivs att tandvårdsersättning endast lämnas för
behandling som är nödvändig för att uppnå ett funktionellt
och utseendemässigt godtagbart resultat. All tandvård ersätts
således inte.
Det är uppenbart att det vårdbehov inom såväl barn- och
ungdomstandvården som inom vuxentandvården, som enligt
statsmakternas mening bör tillgodoses och bekostas av
allmänna medel, är mindre än vad som odontologiskt och
tekniskt går att tillgodose.
Inom vuxentandvården finns genom
tandvårdsförsäkringens utformning dock en möjlighet för
patienten att -- under förutsättning att tandläkaren är villig
att utföra den -- på egen bekostnad få utförd sådan vård, som
inte är av så stort behov att den ersätts inom
tandvårdsförsäkringen.
Inom barn- och ungdomstandvården finns inte
motsvarande möjligheter för patienterna att inom
folktandvården få vård utöver vad som egentligen behövs för
att nå ett godtagbart resultat, även om så önskas.
Tandvårdslagen hindrar folktandvården att ens mot full
betalning utföra sådan vård. Hos privatpraktiserande
tandläkare kan emellertid patienten mot ersättning få all vård
som önskas, även om det objektiva behovet inte är så stort.
Detta gör att konkurrensen snedvrids.
Ett exempel då föräldrar kan önska få ett objektivt sett lågt
vårdbehov tillgodosett finns inom den specialiserade
tandregleringsvården. Endast de tandställningsfel, som
medför risk för funktionsstörningar eller skador på tänder
och omgivande vävnader, behandlas inom folktandvården.
Mer än en fjärdedel av alla barn och ungdomar får på detta
sätt avgiftsfri tandreglering. Trots detta önskar många
föräldrar till barn med mindre tandställningsfel att dessa får
vård. Inom folktandvården får då inte denna vård erbjudas
och utföras ens mot betalning. Patienterna måste hänvisas till
privata specialister, som är oförhindrade att mot betalning
utföra vården. Detta ligger då helt utanför den barn- och
ungdomstandvård som landstingen finansierar och anlitar
privata tandläkare för att utföra.
Ett annat exempel är när föräldrarna önskar
hälsokontroller oftare än vad som enligt tandläkarens
bedömning behövs och som landstingen anser bör bekostas
med skattemedel. Folktandvården är då förhindrad att mot
betalning erbjuda tätare hälsokontroller medan sådana utan
hinder kan erbjudas inom privattandvården.
I motion 1993/94:So433 har jag tidigare framfört detta
förslag om rätt för folktandvården att mot avgift få utföra
viss barn- och ungdomstandvård på samma sätt som medges
för privattandvården. I socialutskottets betänkande
1993/94:SoU21 avstyrktes yrkandet utan att den egentliga
sakfrågan diskuterades. Utskottet hänvisade i stället till
betydelsen av att skilja på offentlig kontroll och finansiering
å den ena sidan och produktionen hos offentliga och privata
vårdgivare å den andra sidan. Vidare hänvisades till vikten av
att valfriheten för den enskilde måste öka inom den offentligt
finansierade vården.
Vad som i motionen anfördes gällde emellertid inte detta
utan möjligheten att få valfrihet även för sådan vård som
inte finansieras av allmänna medel därför att den går
utanför den standard, som anses rimlig att tillgodose med
sådana.
Genom en möjlighet för landstingen att mot bakgrund av
vetenskap och beprövad erfarenhet definiera vilken standard
som skall gälla för ett funktionellt och utseendemässigt
godtagbart resultat och en möjlighet att för ytterligare och
dyrare vård hänvisa till avgiftsfinansiering hos
folktandvården eller andra vårdgivare, bör landstingens
kostnader för barn- och ungdomstandvården också kunna
minska.
Tandvårdslagen bör ändras så att det blir tillåtet för
landstingens folktandvård att mot betalning utföra sådan
barn- och ungdomstandvård som ligger utanför vad som
behövs för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt
godtagbart resultat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheter att inom folktandvården
mot avgift utföra viss barn- och ungdomstandvård.