Den 1 juli 1991 infördes nya bestämmelser om ledningsansvaret i hälso- och sjukvården. Ett samlat ledningsansvar ålades en chefsöverläkare.
I samband med antagandet av den nya lagstiftningen uttalade socialutskottet att det inom psykiatrin kan finnas enheter som inte nödvändigtvis behöver ha en läkare som ledningsansvarig för verksamheten. Utskottet uttalade vidare att andra personalkategorier, t.ex. sjuksköterskor och psykologer borde kunna komma ifråga för ledningsansvaret.
Moderata samlingspartiet reserverade sig mot beslutet om ett samlat ledningsansvar och ansåg att den som var bäst lämpad som administrativ ledare borde ges ledningsansvaret.
Som påtalats i tidigare motioner fanns redan inför förändringarna i HSL farhågor för att det skulle bli en ökad betoning av den medicinsk/biologiska kompetensen genom att enbart läkare gavs det samlade ledningsansvaret. Dessa farhågor har besannats. De relativt få men fungerande självständiga ledarskap som tidigare utövades av t.ex. psykologer har nu övertagits av läkare. Socialutskottets förhoppning om en breddning av kompetensurvalet för ett samlat ledningsansvar kan för psykiatrins del klart sägas ha kommit på skam.
Riksdagens socialutskott har vid flera tillfällen -- senast i betänkandet 1993/94:SoU4 -- uttalat att det är angeläget att noga följa tillämpningen av bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret, att en utvärdering bör ske snarast samt att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen i frågan.
En utvärdering av chefsöverläkarfunktionen pågår hos Socialstyrelsen. Hittillsvarande resultat -- liksom en kartläggning som genomförts av Sveriges psykologförbund -- bekräftar ytterligare tidigare farhågor om en insnävning av ledningsansvaret -- och därmed av behandlingsinriktningen. Chefsöverläkare har utsetts som samlat ledningsansvariga för så gott som all barn- och vuxenpsykiatrisk verksamhet i landet.
Vuxen- respektive barn- och ungdomspsykiatrin vilar främst på två vetenskaps- och kunskapsområden, det medicinsk/biologiska respektive det psykologiska -- inklusive socialpsykologin.
Den utveckling som nu skett med en betoning av den medicinsk/biologiska kompetensen innebär en risk att den på psykologisk vetenskap grundade behandlingen kommer till korta med åtföljande risk såväl för sämre behandlingsresultat som för patientsäkerheten.
En förändring vad gäller ledningsfunktionen -- trots uttalanden från socialutskottet -- förutsätter sannolikt en författningsförändring i HSL.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ledningsansvaret inom barn- och vuxenpsykiatrin.
Stockholm den 16 januari 1995 Gullan Lindblad (m) Liselotte Wågö (m)