med anledning av prop. 1994/95:194 Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård
Sammanfattning
I propositionen föreslår regeringen vissa lagändringar i den
nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård som började
gälla den 1 januari 1992. Lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersattes då av
två andra lagar, nämligen lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård (LRV).
Regeringen föreslår bl.a. att chefsöverläkaren skall ansöka
hos länsrätten om medgivande för att kunna ge tillstånd till
s.k. frigång för en patient som ges rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning. Dessutom aviserar
regeringen att en parlamentarisk kommitté skall tillsättas för
att analysera och utvärdera nuvarande regler och
tillämpningen av dessa med avseende på samhällsskyddet. I
detta sammanhang skall tillämpningen av reglerna i LRV vid
utskrivning, permission och s.k. frigång studeras.
Vi instämmer i stort med regeringens förslag. När det
gäller regeringens förslag att tillkalla en parlamentarisk
kommitté för att utvärdera lagstiftningen om psykiatrisk vård
m.m. vill vi dock redan nu framhålla att regeringen även bör
uppmärksamma hur användningen av den rättspsykiatriska
tvångsvården i framtiden skall kunna begränsas ytterligare
och i stället ersättas av straff.
Vår inställning
Många av de allra farligaste brottslingarna finns bland dem
som överlämnas till psykiatrisk vård. Om en psykiskt störd
brottsling återfaller rör det sig i många fall om mycket
allvarliga brott. Eftersom det är mycket svårt att bedöma om
en psykiskt störd brottsling kommer att återfalla i brott --
beslut om särskild utskrivningsprövning i de fall det här är
fråga om har många gånger framstått som grundade på mer
eller mindre kvalificerade gissningar -- anser vi att den
nuvarande ordningen måste stramas upp för att bättre
tillgodose allmänhetens berättigade krav på rättstrygghet.
Den i propositionen föreslagna ordningen om att tillstånd
till s.k. frigång skall föregås av prövning och medgivande av
länsrätten är således ett viktigt steg i rätt riktning.
Enligt regeringens förslag bör också en parlamentarisk
kommitté tillsättas för att utvärdera lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård m.m.
Med hänsyn till framför allt medborgarnas skyddsintresse
bör i detta sammanhang behovet av restriktivitet när det
gäller möjligheten att i framtiden döma till överlämnande till
rättspsykiatrisk vård särskilt lyftas fram. Enligt vår mening
bör det endast i de fåtal fall där gärningsmannen är så
allvarligt störd att han inte är medveten om vad han gör sig
skyldig till vara berättigat att straffriförklara och inte utdöma
fängelsestraff. Vid straffriförklaring måste dock vården ges
under sådana former att allmänhetens skyddsintresse
tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar, dvs. det stora flertalet,
bör i stället dömas till straff. De psykiskt störda som döms
till straff och är i behov av vård bör i enlighet med
Fängelseutredningens förslag kunna avtjäna en del eller hela
straffet på psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens
ansvar. När vårdbehovet inte längre föreligger skall den
dömde övergå till att avtjäna eventuell resterande del av
straffet i vanligt fängelse.
Vad som av medborgarna upplevs som det mest
upprörande med dagens system är att psykiskt störda
brottslingar inte sällan försätts på fri fot efter betydligt
kortare tid än de fängelsedömda. Enligt vår bestämda
uppfattning undergräver det nuvarande systemet
allmänhetens tilltro till rättssystemet och -- vad värre är --
det sätter medborgarnas krav på rättstrygghet i andra rum.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rättspsykiatrisk vård.
Stockholm den 18 april 1995
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jeppe Johnsson (m)
Göran R Hedberg (m)
Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)
Birgit Henriksson (m)