Handikapputredningen påvisade med sina kartläggningar,
vid ingången till 90-talet, att det återstod en hel del klyftor i
välfärden, trots den på många sätt positiva utvecklingen
under 1960-, 1970- och 1980-talen. Det handlar om stora
brister vad gäller tillgängligheten till t.ex. information och
media, transporter, bostäder, telekommunikation och
arbetslivet.
Att inte kunna delta i samhällsgemenskapen är ett mycket
diskriminerande ingrepp i enskildas livssituation. Med
dagens dystra utveckling vad gäller samhällsekonomin och
arbetsmarknaden vidgas nu de klyftor HU 89 fann vid sin
kartläggning.
Sedan ett år tillbaka finns den s.k. LSS-lagen, som ger
svårt funktionshindrade rätt till vissa former av stöd och
service i fråga om personlig assistans, anpassat boende m.m.
Detta är ett bra första steg för att skapa ett jämlikt och värdigt
liv för alla. Inrättandet av en Handikappombudsman har
stärkt de funktionshindrades ställning i samhället.
Nu är tid att ta nästa steg för att skapa ett ''Samhälle för
alla'', vilket är namnet på Handikapputredningens eniga
slutbetänkande. Här finns förslag till mer generella insatser
i syfte att göra samhällets olika sektorer tillgängliga för alla.
Handikapputredningens förslag bygger på att varje sektor
i samhället, privat som offentlig, får ansvar enligt lag för att
sektorns utbud av service och/eller tjänster blir tillgängligt
för funktionshindrade på ett likvärdigt sätt som för andra
invånare.
I dagens utveckling med mer av målstyrning, nödvändiga
effektiviseringar i offentlig verksamhet och
konkurrensutsatthet finns risk för att de funktionshindrades
livsvillkor hamnar i skymundan. Då förstärks klyftorna och
vi cementerar snabbt ett delat samhälle, som vi sedan får
mycket svårt att rasera.
Särlösningar för handikappade, t.ex. när det gäller
transporter, bostadsmiljön, sysselsättningen etc., blir dyrare
lösningar än om den generella tillgängligheten ökar.
Kostnaderna för detta ska finansieras på samma sätt som
tjänster/varor i övrigt inom sektorn, dvs. via pris eller
avgifter för alla som utnyttjar verksamheten och inte genom
statsbidrag.
Generella anpassningar av detta slag tillgodoser på ett
bättre sätt funktionshindrades behov inom ett EU, där det
annars kan bli svårt att skattevägen klara särlösningar för
exempelvis transporter och serviceutbud.
I Handikapputredningens slutbetänkande ''Ett samhälle
för alla'' finns förslag i denna riktning, som berör åtta stora
samhällsområden som samhällsinformation, bostäder och
miljö, kommuner för alla, kultur och media, resor, tele,
näringsverksamhet och arbetsliv. Den övergripande
skyldigheten regleras i de lagar som finns inom sektorn.
I botten behövs dock ett allmänt förbud mot diskriminering
av funktionshindrade i grundlag. Det skulle innebära att
funktionshindrade inte får missgynnas i lag eller annan
föreskrift.
Ansvaret för att ta fram dessa lagar ligger på olika
departement. Risken är uppenbar att frågorna ges olika hög
prioritet i departementen. Regeringen måste därför ta ett
helhetsgrepp och utarbeta en plan för genomförandet både
av lagförslagen och övriga förslag i handikapputredningens
slutbetänkande.
Handikappombudsmannens arbete bör fortlöpande
utvärderas för att se om ombudsmannens befogenheter
behöver utökas t.ex. när det gäller rätt att föra talan i domstol.
Samhällsstruktur
Koncentrationen av samhälleliga funktioner i kombination
med storskaligheten har lett till att sambandet mellan
boende, arbete och service har brutits och medfört ökad
segregation och isolering. Detta drabbar särskilt de
människor som av olika skäl är beroende av att dagligen leva
och vistas i omedelbar närhet till sin bostad: barn,
handikappade och äldre.
I många olika utredningar uttalas att både bostäder och
andra miljöer måste göras tillgängliga och användbara för
personer med funktionsnedsättningar. Inte minst de
allergiska personernas situation måste beaktas och bevakas.
Tillgänglighetsaspekterna måste få en ökad uppmärksamhet
i kommunernas planering. Beslutsfattare och tjänstemän på
det lokala planet måste öka sin kunskap om funktionshinder
och tillgänglighet.
Plan- och bygglagen måste bli tydligare och leda till en
bättre livsmiljö för alla, inte minst för människor med
funktionshinder. PBL kräver idag enbart att allmänna platser,
dvs torg, gator, parker m m, handikappanpassas i skälig
utsträckning, och någon närmare precisering lämnas inte i
förordning och tillämpnings- föreskrifter. Plan- och
bygglagutredningen föreslog ett tillägg i 3 kap 18 § PBL och
6 § plan- och byggförordningen i syfte att precisera vilka
krav som kan ställas på tillgänglighetsskapande åtgärder i
samband med nybyggnad och förändring av allmänna platser
m.m. Enligt vår uppfattning är ett sådant tillägg en viktig
åtgärd för att öka tillgängligheten i samhället. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag.
Traditionellt har handikappanpassning handlat om
tekniska och ekonomiska frågor. Perspektiven måste vidgas.
Även en perfekt teknisk tillgänglighet kan innebära en total
isolering. Ett socialt perspektiv i samhällsplaneringen
betyder att framför allt en god miljö i sig prioriteras, en miljö
där folk mår bra och är friska, där det finns mötesplatser och
människor kan känna trygghet. Samhällsplaneringen måste
ytterst handla om människors behov. Samhällsplanerarna
behöver en bättre utbildning i dessa frågor för att bättre svara
upp mot behoven.
Ett aktivt medborgarinflytande är en tillgång i
planeringsarbetet. Handikapporganisationernas medverkan
är helt nödvändig i detta arbete. Förtroendet för de
demokratiska institutionerna är avhängigt den lyhördhet man
visar för människors behov, tankar, känslor, varierande
värderingar, traditioner och levnadsmönster. I samband med
t ex kommunernas arbete med att upprätta lokala Agenda 21
kan en sådan förankring uppnås när det gäller för
handikappgrupperna viktiga miljö- och hälsofrågor.
Utbildning
De individuella behoven måste sättas i centrum vid
planering av utbildning för funktionshindrade.
Detta har också varit vägledande för samhällets
skolpolitiska målsättning under de senaste årtiondena.
Inriktningen har kännetecknats av att ge alla elever
undervisning inom samma skolform -- en skola för alla.
Elever med funktionshinder ska få sina behov tillgodosedda
genom särskilda stödåtgärder inom ramen för den vanliga
skolan och helst i vanlig klass.
Under de senaste åren har ansvaret för skolan flyttats från
staten till kommunerna. Beslut, mål och resultatstyrning är
nu en kommunal angelägenhet. Det är viktigt att
kommunernas skolplaner på det här området anger tydliga
mål som går att uppnå och utvärdera samt att en budget
kopplas till de olika åtgärderna. Kopplingen av resurser är
helt nödvändig för att skollagens målparagraf om en
likvärdig skola ska kunna uppnås. I annat fall måste en
''öronmärkning'' av resurser för barn med särskilda behov
införas och skollagen skärpas så att den garanterar elever
med funktionshinder likvärdig utbildning. Detta bör ges
regeringen till känna.
Ett viktigt led i den decentralisering samt mål- och
resultatstyrning som skett inom skolan är att tillsynen
fungerar. I rapporterna ''Tillsyn av skolan'' samt
''Skolverket--central myndighet i ny roll'' framförs kritik
mot Skolverket för att man saknar organisation för en
effektiv tillsyn. Det är därför viktigt att regeringen aktivt
följer hur tillsynen av skolan fungerar och hur de regionala
undervisningsrådens roll utformas och utvecklas.
När riksdagen behandlade propositionen Ansvaret för
skolan motsatte sig Centerpartiet att ett särskilt institut för
handikappfrågor inrättades på skolans område. Vi ansåg att
frågor rörande funktionshindrade elevers skolgång skulle
höra hemma under Skolverket. Nu gäller det att det skapas
en ändamålsenlig organisation med en väl fungerande
konsulentverksamhet inte minst för flerhandikappade elever
så att alla elever får en lämplig skolmiljö och en god
skolundervisning.
Vad här anförts om konsulentverksamheten inom SIH bör
ges regeringen till känna.
Läromedel/Studiematerial
För alla ungdomar gäller att de efter avslutad
grundskoleutbildning kan söka till gymnasieskolans
nationella program. Den som inte blir antagen till ett
nationellt program skall erbjudas ett specialutformat eller ett
individuellt program.
För svårt rörelsehindrade elever gäller därutöver att de har
rätt att söka och bli antagna till ett nationellt program vid en
gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning.
Det som gäller för gymnasieskolan i allmänhet, t.ex. att
man skall kunna erbjudas ett specialutformat eller
individuellt program, bör också gälla för den Rh-anpassade
utbildningen. Om det bedöms finnas ett sådant behov för
ungdomar i allmänhet finns naturligtvis behoven även hos
svårt rörelsehindrade ungdomar. Ett individuellt eller
specialutformat program ger möjligheter att anpassa
utbildningen i än högre grad vilket borde medföra en
kvalitativt bättre utbildning.
För särskoleelever gäller att de efter skolpliktens
upphörande har rätt att tas emot i den frivilliga särskolan
(gymnasiesärskolan). En av förutsättningarna för att de ska
få gå i frivilliga särskolan är att styrelsen för särskolan i
hemkommunen bedömt att de inte kan gå i gymnasieskolan
(skollagen 6 kap. 7 §).
De ungdomar som enligt ovanstående inte har rätt till
frivilliga särskolan skall av hemkommunen erbjudas
gymnasieutbildning på ett individuellt program. Det som
gäller särskoleelever i allmänhet bör också gälla inom den
Rh-anpassade utbildningen, dvs. att de skall kunna erbjudas
ett individuellt program. Detta bör ges regeringen till känna.
Nämnden för vårdartjänst erhåller medel från
Utbildningsdepartementet, anslagspost C 2, Bidrag till vissa
handikappåtgärder inom folkbildningen. Dessa medel
används bland annat till produktion av talböcker och böcker
med punktskrift. Denna verksamhet är mycket viktig och
måste bibehållas. Det är dock angeläget att även andra
grupper av handikappade, t.ex. de med utvecklingsstörning
och afasi, ges möjlighet att deltaga i utvecklande studier.
Verksamhet för dessa funktionshindrade kräver stora
extrainsatser i förhållande till övrig
folkbildningsverksamhet. Studiemetodiken måste helt
anpassas till de olika handikappgruppernas behov och
förutsättningar. Grupperna är oftast inte homogena utan
kräver dessutom anpassningar inom gruppen.
Ämnesområdena är smala och riktar sig till en begränsad,
men nog så viktig grupp. Produktionen sker därför i små
upplagor, något som leder till höga kostnader. Materialet
måste vara lättläst och kräver en speciell teknik vad gäller
både text och layout. Innehållet måste förtydligas och
illustreras och text behöver kompletteras med bilder.
Uppläggningen av detta studiematerial kräver också en väl
genomarbetad pedagogik och metodik.
Utvecklingsstörda och afatiker har precis som andra behov
av studier för sin personliga utveckling. Vi anser att de måste
ges samma möjligheter till ändamålsenligt studiematerial
som fysiskt handikappade har.
Ingen myndighet har något föreskrivet samlat ansvar för
anpassning av studiematerial för vuxna. Det finns emellertid
spridda öar av ansvar hos olika myndigheter och
organisationer.
Nämnden för vårdartjänst har föreslagit att hela frågan om
produktionen av läromedel/studiematerial för olika grupper
med funktionshinder bör utredas. Vi delar denna uppfattning.
Regeringen bör därför tillsätta den begärda utredningen.
Problem inom studiestödssystemet
Studiestödssystemet rymmer många problem för personer
med funktionshinder:ansökningsförfarandet varierar för
olika stödformer och ställer stora krav på den enskilde
många som har ett funktionshinder är inte etablerade på
arbetsmarknaden, de är sällan medlemmar i a-kassa (vilket
medför lägre bidragsbelopp)kunskapen om handikappades
villkor varierar i myndighetsorganisationerna. Olika
handläggare gör olika bedömningar, vilket leder till att
deltagare med lika förutsättningar studerar på olika
ekonomiska villkorhandikappgruppernas ekonomiska
situation är generellt sett svagare än andra gruppers. Man
klarar ofta inte att ta lån för att kunna genomföra studier
kravet att rehabiliteringen ska vara arbetslivsinriktad är
begränsande. Många behöver lång social träning för att klara
att gå tillbaka till eller gå ut i arbetslivet1-årsgränsen
riskerar att slå ut t.ex. dem som har hjärnskador. För dem
och många andra med stora funktionshinder tar den sociala
rehabiliteringen extra lång tidstudiestödssystemet är en del
av hela ''finansieringsmönstret'' och måste ses tillsammans
med övriga möjligheter att täcka kostnaderna i samband med
handikappades studierstudiestödssystemet är hopkopplat
med bedömningar på rehabiliteringsområdet.
Folkbildningen ses inte alltid som en del i
rehabiliteringskedjan. Utbildningens roll i rehabiliteringen
behöver lyftas fram och förtydligas.
En erfarenhet är också att systemet sätter inhumana
gränser: ''det är svårt att få igång rehabiliteringssystemet för
dem som redan har sjukbidrag'', ''arbetsförmedlingen är inte
alltid villig att arbeta för den som har förtidspension eller
sjukbidrag'', ''på många håll är man mycket snabb i att
planera in en yrkesutbildning för deltagare som skolan
bedömer behöver längre folkhögskolekurs''. ''En elev fick
beskedet att hon inte var någon att satsa på.'' ''Ibland möter
man ett kortsiktigt lönsamhetstänkande.''
Dagens system kräver någon form av samordning. I
praktiken sker den ofta vid folkhögskolorna. Arbetet bygger
på att skolan är beredd att bygga upp kompetensen på
området och sätta av resurser. Det går inte att förutsätta att
alla skolor ska göra detta.
Vid flera folkhögskolor har man inrättat administrativa
tjänster för att klara att hantera finansiering, statsbidrag,
studiestöd och andra sätt att täcka kostnaderna för de
enskilda deltagarna med funktionshinder.
Det behövs därför ett samlat studiestöd för
funktionshindrade. Detta bör ges regeringen till känna.
Högre utbildning för funktionshindrade
Ytterst få personer med funktionshinder studerar vidare
vid universitet och högskolor. Detta tyder på det faktum att
studier vid universitet och högskolor medför sådana problem
som är relaterade till funktionshindret att enskilda personer
oftast tvekar att påbörja studier.
Det är därför angeläget att det tillskapas en central instans
som bevakar, följer upp, utvärderar, ger råd och stöd och
driver handikappfrågor utifrån den enskildes perspektiv och
behov. En sådan instans måste bygga sitt arbete på gängse
handikappsyn. Det övergripande målet för den svenska
handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och
jämlikhet. Ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar hela
samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.
Nämnden för vårdartjänst
NV ansvarar genom vårdartjänst för det praktiska och det
personliga stöd en rörelsehindrad student behöver för att
kunna genomföra universitets- och högskolestudier.
Vårdartjänsten ska utgå från den studerandes behov och ge
den enskilde sådant innehåll och sådan kvalitet som är
nödvändig för att kunna genomföra studier på akademisk
nivå. För övriga stödinsatser som krävs för att
rörelsehindrade och studenter med andra funktionshinder
skall kunna studera administrerar varje universitet 0,15 % av
den totala budgeten för handikappåtgärder. Förutom dessa
medel fördelar Stockholms universitet 8,9 miljoner till
handikappåtgärder till universitet, när de egna medlen ej är
tillräckliga.
NV ansvarar vid folkhögskolor för vårdartjänst, personlig
praktisk hjälp åt rörelsehindrade i samband med studier och
boende på liknande sätt som vid universitet och högskolor.
NV ansvarar också för stödåtgärder till deltagare med olika
funktionshinder genom ett tilläggsbidrag till folkbildningens
allmänna statsbidrag. En viktig princip är att man först
använder det allmänna statsbidraget. Tilläggsbidragen kan
inte utgå för avskrivningar, driftkostnader osv. utan bidragen
är helt kopplade till folkhögskolor med deltagare som under
ansökningsåret deltar i utbildningen. NV disponerar för
dessa ändamål statsbidrag dels från Socialdepartementet,
dels från Utbildningsdepartementet. Tilläggsbidraget på
folkhögskolan möjliggör för NV att se till helheten, att föja
upp, utvärdera och utveckla studiesituationen för personer
med olika funktionshinder.
Stödåtgärder inom universitets- och högskoleområdet
skulle med fördel kunna organiseras efter likartade principer
inom ramen för en central myndighet med ett fastlagt ansvar
för handikappåtgärder. Det skulle innebära att varje
universitet och högskola har ett ansvar för att
studiesituationen skall fungera för alla studenter inkl. dem
med funktionshinder. Därutöver skulle en central myndighet
på motsvarande sätt ges ett övergripande ansvar för
handikappfrågorna och fördela statsbidrag till särskilt
kostnadskrävande insatser.
Arbete
Bland alla behov som behöver åtgärdas för
funktionshindrade är bristen på arbete och
sysselsättningsmöjligheter det största.
Handikapputredningen diskuterade utförligt vilka åtgärder
som krävs för att stärka dessa möjligheter för
funktionshindrade. Man valde enigt att bygga vidare på det
svenska systemet med lönebidrag till arbetsgivare som
anställer funktionshindrade och, för dem som ej kan få arbete
på detta sätt, Samhall. Utredningen menade att det krävs en
successiv utbyggnad av båda formerna. Även
Psykiatriutredningen anslöt sig till detta synsätt.
Alla människor ska ha rätt till ett arbete. Det är en
mänsklig tragedi att vilja arbeta, men inte kunna finna, få
eller behålla en anställning. Att öppna vägar till arbetslivet
för människor med funktionshinder är väsentligt för att nå
målen om full delaktighet och jämlikhet.
Med dagens unikt svåra arbetsmarknad, där nästan var
femte i arbetsför ålder står utan ett reguljärt arbete är det av
särskilt stor betydelse att Handikapputredningens förslag om
en ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för
funktionshindrade fullföljs. Detta bör ges regeringen till
känna.
Regeringens förslag i budgetpropositionen att minska
anslaget till Samhall med 300 milj. kr är ett kontraproduktivt
förslag. De arbetstillfällen som erbjuds inom ramen för
Samhall AB:s verksamhet är av stor vikt. För närvarande är
det så att Samhall inte kan erbjuda alla dem som önskar ett
arbete. Bland annat har Psykiatriutredningen visat på att ca
13.000 personer med psykiska funktionshinder är i behov av
arbete. Personer med psykiska funktionshinder är en av de
tre prioriterade grupper som enligt Samhalls mål ska
erbjudas arbete inom Samhall.
Behovet av arbetstillfällen är större än vad som ryms inom
Samhalls nuvarande ram för merkostnadsersättning. Med det
av regeringen framlagda förslaget om en minskning av
anslaget till Samhall blir kön av arbetssökande hos Samhall
ytterligare förlängd. Alternativet blir fortsatt pension eller
socialbidrag. Förutom att detta innebär en
samhällsekonomisk förlust är det också en mänsklig förlust
att människor som vill och kan arbeta inte får göra detta. Den
föreslagna besparingen bör därför inte genomföras. I
centerns arbetsmarknadspolitiska motion anvisas en
alternativ finansiering.
Lönebidrag
Regeringens förslag att sänka den högsta nivån för de
flexibla lönebidragen från 90 till 80 % kommer att verka på
samma sätt som minskningen av anslaget till Samhall.
Alternativkostnaden för samhället blir större i form av
arbetslöshetsersättning, förtidspension och socialbidrag.
Någon egentlig besparing uppnås inte med förslaget.
Regeringens förslag bör därför avslås.
Bilstöd
Bilstödet är ett bra instrument för att ge personer med
funktionshinder möjlighet till delaktighet i arbetslivet och en
bättre livskvalité.
De förslag till reformering av bilstödet som lagts fram i
betänkandet ''Rätten till ratten'' (SOU 1994:55) bör därför
genomföras snarast möjligt.
Förslag som underlättar försäkringskassornas
handläggning av bilstödsärenden bör behandlas och
föreläggas riksdagen med förtur.
Det gäller bl.a. att samma varaktighetsbegepp tillämpas för
bilstödet som LSS-lagen. Likaså bör man komma bort från
den diagnosgrundade bedömningen och i stället tillämpa en
helhetssyn vid bedömningen av vad som är ''väsentliga
förflyttningssvårigheter''.
Det bör också, som utredaren föreslår, ställas krav på dem
som anpassar bilar. Vägverket bör få i uppdrag att utforma
en kravspecifikation för verkstäder som får anpassa fordon
för funktionshindrade. Swedac, styrelsen för teknisk
ackreditering, bör få godkänna företag som får rätt att göra
bilanpassningar. Vad som här framförts när det gäller ett
reformerat bilstöd bör ges regeringen till känna.
Radio och TV
Regeringen har påbörjat arbetet med nya avtal med public
service-företagen. Mycket talar också för att ett nytt avtal
kommer att träffas även med TV 4. I dessa sammanhang är
det viktigt att funktionshindrades tillgång till
programutbudet i radio och television beaktas.
I slutbetänkandet av 1989 års handikapputredning ''Ett
samhälle för alla'' (SOU 1992:52) anförs bl.a. beträffande
public service-företagens verksamhet: ''Genom den tekniska
utvecklingen och övergången till digitala sändningar blir det
möjligt att sända handikappanpassade program eller
radiotidningar utan att inkräkta på andra sändningar.
Handikapputrednigen föreslår därför att det genom avtal
mellan programföretagen och staten reserveras
sändningsutrymme för denna typ av sändningar.''
Beträffande krav på andra marksända kanaler föreslår
handikapputredningen ''att man i framtida koncessionsavtal
mellan staten och fristående TV-företag i sändningstimmar
anger respektive företags åtagande. Enligt utredningens
mening bör samma krav på anpassning av utbudet ställas
som på de avgiftsfinansierade företagen.''
Enligt uppgift har man i England bedrivit ett EU-projekt
med syftet att göra televisionen tillgänglig för synskadade.
Såväl metoder som teknik har tagits fram. Verksamheten har
varit mycket uppskattad och rönt stort intresse även i andra
länder.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt att regeringen i
kommande avtal med såväl public service-företagen som
andra marksända kanaler beaktar vad som framförts av
Handikapputredningen, samt att Sveriges Television AB
åläggs uppgiften att göra sitt utbud tillgängligt även för
synskadade.
Kunskaper om funktionshinder
Många med mindre ''synliga'' funktionshinder eller
sjukdomar drabbas inte sällan av misstro och fördomar i sina
kontakter med myndigheter eller samhällets olika
serviceorgan. Det beror oftast på att personalen saknar mera
ingående kunskaper om olika handikapp och
funktionshinder. I vissa situationer leder de bristande
kunskaperna till felaktiga beslut för den enskilde. Personal
inom vård, socialtjänst, arbetsförmedling och
försäkringskassa är grupper med täta kontakter med
handikappade. Det är viktigt att dessa personalgrupper
fortlöpande får vidareutbildning om olika funktionshinder.
Staten bör inom sina verksamhetsområden prioritera sådan
personalutbildning. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett allmänt förbud i grundlag mot
diskriminering av funktionshindrade,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en genomförandeplan av
Handikapputredningens förslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillägg i plan- och
bygglagen,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om funktionshindrades deltagande i
samhälls- planeringen,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskoleelevers rätt till
undervisning på RH-gymnasier,3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas skolplaner och
Skolverkets tillsynsverksamhet,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsyns- och
konsulentverksamheten vid Statens institut för
handikappfrågor i skolan,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning om
produktionen av läromedel för funktionshindrade,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om funktionshindrades möjligheter
till studier och studiefinansiering,4
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Handikapputredningens förslag
till ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för
funktionshindrade,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om besparingar inom Samhall
AB,5
12. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om
sänkta lönebidrag för handikappade,5
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om genomförandet av
Bilstödsutredningens förslag ''Rätten till ratten'',
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att funktionshindrades tillgång till
programutbudet i radio och television skall beaktas i public
service-kanalernas sändningar,6
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att funktionshindrades tillgång till
programutbudet i radio och television skall beaktas i de
privata radio- och televisionskanalernas sändningar,1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande personalutbildning om
funktionshinder inom statliga verksamheter.5
Stockholm den 25 januari 1995
Rune Backlund (c)
Roland Larsson (c)
Andreas Carlgren (c)
Kerstin Warnerbring (c)
Rigmor Ahlstedt (c)
Rolf Kenneryd (c)
1 Yrkandena 1 och 15 hänvisade till KU.
2 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till BoU.
3 Yrkandena 5--8 hänvisade till UbU.
4 Yrkande 9 hänvisat till SfU.
5 Yrkandena 11, 12 och 16 hänvisade till AU.
6 Yrkande 14 hänvisat till KrU.