Alla människors lika värde är grunden för centerns politik.
Individens fri- och rättigheter får inskränkas endast av
hänsyn till andra människors lika fri- och rättigheter. För att
kunna tillfredsställa kraven på olika rättigheter och samtidigt
bevara största möjliga frihet, krävs en politik som skapar
välstånd. På detta välstånd kan sedan en långsiktig hållbar
välfärd byggas som omfattar alla medborgare.
Sverige har ett av världens mest omfattande
välfärdssystem. Det tryggar en standard som för människor
i andra delar av världen är otänkbar. Dock finns det mycket
som hotar vår välfärd eftersom våra nuvarande system har
visat sig oförmögna att ge grundtrygghet åt alla, den beskär
människors personliga ansvar och den skapar ekonomiska
obalanser. Välfärdens utbyggnad har ensidigt varit
koncentrerad till den offentliga verksamheten och har i allt
för stor utsträckning präglats av storskalighet, tröghet och
likriktning.
Kraven på rättigheter har blivit mer omfattande än vad
nationens samlade produktion av välstånd kan tillgodose.
Det är orimligt, och i längden ekonomiskt ohållbart, att låta
starka intressegruppers rättigheter inkräkta på möjligheten
att tillgodose svagare gruppers lika rättigheter. En fortsatt
utveckling i den riktningen medför minskat välstånd, inte
bara för oss utan också för kommande generationer.
Trots ambitionen att åstadkomma generell välfärd för alla
har många hamnat utanför välfärdsstatens trygghetssystem.
Från hittills genomförd forskning kan vi konstatera, att i de
socialförsäkringssystem som bygger på individens tidigare
arbetskvalifikationer har marginalgrupperna ökat de senaste
åren.
I det arbete som vi inom centern bedrivet för att utarbeta
modeller för ett reformerat välfärdssystem, har vi funnit att
det finns brister, både i produktionen av välståndet och i
utformningen av välfärden. Centern anser att det är endast
genom en genomgripande reformering av vårt sociala
välfärdssystem som vi kan klara av att ge också
morgondagens generationer trygghet. I arbetet med att
reformera vårt sociala trygghetssystem behöver vi ökad
kunskap och forskning dels om nuvarande förhållanden, och
dels om villkoren för den svenska välfärdspolitikens
utformning långt in på 2000-talet.
Frågor som vi framför allt behöver ytterligare kunskap och
forskning om, och som i hög grad påverkar välfärdsstaten,
är kring de sociala trygghetssystemen i välfärdsstaten,
arbetsmarknaden, familjesituationen och boendet.
Det är lätt att konstatera att inget hotar välfärdsstaten mera
än ett illa utformat trygghetssystem. Behovet av ökad
kunskap och forskning är därför stort om vi ska klara av att
konstruera ett nytt och i verklig mening generellt
trygghetssystem inför 2000-talet.
Utan att i allt för hög grad styra forskningen, anser vi det
viktigt att vi ger tydliga signaler om vad vi vill att
forskningen ska ge för underlag till politiska beslut. När det
gäller forskning kring välfärden och dess fördelning anser
centern att forskningen ska utgå även från olika
grundtrygghetsperspektiv, eftersom vi anser att det är genom
ett socialt grundtrygghetssystem som vi kan fördela
välfärden rättvist.
Inkomstrelaterade trygghetssystem ökar klyftorna
Våra nuvarande olika socialförsäkringssystem är
inkomstrelaterade och likartade i sin konstruktion. Många
som har en sårbar position i något trygghetssystem har i regel
också det i de andra socialförsäkringssystemen. Denna
''likartade'' rättvisa kan medverka till tendenser mot en
polarisering i det svenska samhället: å ena sidan finns det en
stor grupp som är väletablerad på såväl arbetsmarknaden
som inom välfärdssystemen och å andra sidan en grupp som
saknar en bestående och tillräckligt meriterande relation till
arbetsmarknaden och de samhälleliga trygghetssystemen.
För dem som har trygga anställningsförhållanden,
tillräckliga ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen
och fördelaktigt boende har deras ställning i samhället
stärkts och deras ekonomi konsoliderats. Medan hushållen i
samhällets mellanskikt har fått det bättre, har andra grupper
med ofördelaktig situation i något eller oftast i flera av
försörjningssystemen fått en ökad ekonomisk och social
sårbarhet.
Fler grupper hänvisas till socialbidrag
Regeringens budgetproposition kommer att tillföra de
ekonomiskt svaga i samhället ytterligare en grupp, nämligen
de ungdomar i åldern 18--20 år som kommer att bli utan
arbetslöshetsförsäkring. Bland de yngsta under 20 år saknar
redan idag mer än 80 procent rätt till ersättning. Två
tredjedelar av ungdomarna i
ungdomsutbildningsprogrammen saknade l992 rätt till
arbetslöshetsersättning. Det är därför förvånande att
regeringen nu föreslår att villkoren skall försämras
ytterligare för dessa grupper.
Det finns ett klart samband mellan den ensamma
personens ålder och stödet från olika socialförsäkringar. I
den stora gruppen ensamma personer under 30 år ökar
socialförsäkringskvoten med åldern. Det är i främsta hand
arbetslöshetsersättningar och sjukpenning som döljer sig
bakom dessa siffror. Ju yngre personerna är desto sämre
skydd har de vid arbetslöshet och sjukdom. Anledningen till
att så många ungdomar redan idag tar emot socialbidrag
hänger samman med bristande socialförsäkringar,
framförallt vid arbetslöshet. De har helt enkelt inte hunnit
kvalificera sig för de prestationsbaserade trygghetssystemen.
Solidaritet med kommande generationer
Välfärdens brister kräver genomgripande förändringar. De
nuvarande sociala trygghetssystemen har lovat mera än vad
de kan hålla. Genom att under många årtionden ta hög
tillväxt för given har beräknade ökningar av välståndet
tecknats in i olika reformer. När dessa ökningar sedan inte
blev av har obalanser uppstått. ATP-systemet och de samlade
socialförsäkringarna har på det sättet ökat sina utgifter i en
snabbare takt än inkomsterna. Resultatet har blivit stora
underskott, som medverkar till en växande statsskuld.
Välfärd som dessutom betalas med lån blir osäker. Välfärd
som bidrar till att ekonomin vacklar blir i längden otrygg.
För att nå verklig trygghet måste medborgarna kunna lita på
att välfärden håller vad den lovar, och den måste utformas så
att ekonomin håller långsiktigt.
Konsekvenserna av att statens finanser under lång tid går
med underskott blir att nuvarande generationer skjuter över
sina skulder och problem på kommande generationer. Det
innebär att de som inte fått ta del av välfärden än får betala.
I det perspektivet är det nödvändigt att förändra förmånerna.
Den svåra kombinationen att minska förmånerna och
samtidigt värna dem med störst behov, kan enligt centern
uppnås genom ett grundtrygghetssystem.
I ett läge när en tredjedel av statens utgifter är
ofinansierade är det ofrånkomligt att välfärdsstaten behöver
förändras i grunden och kostnaderna minskas mer än vad
som varit aktuellt förut. För centern är det självklart att
förändringarna måste ske i socialt accepterade former. En
förnyelse av välfärden som siktar till att ge medborgarna ett
ökat personligt ansvar måste kombineras med att alla --
också de mest utsatta -- garanteras grundtrygghet.
Det finns en stor risk att ungdomar och andra som av olika
anledningar inte förmår att etablera sig på arbetsmarknaden,
och som därmed utestängs från den inkomstrelaterade
välfärdens trygghet, känner sig ovälkomna och överflödiga
i samhället. Om en allt starkare känsla av utanförskap byggs
upp och som ständigt bekräftas av att enda sättet att försörja
sig är genom socialbidrag efter samtal som vänder ut och in
på livet skapas inte bara hopplöshet. Det ökar också risken
för ett allt större avståndstagande mot det omgivande
samhället. Med förakt mot demokrati och allt större
utanförskap som följd.
Behovet av välfärdsanalyser, studier och forskning
Omfattningen av socialvetenskaplig forskning med
anknytning till de ekonomiska trygghetssystemen är
fortfarande relativt begränsad med hänsyn tagen till
socialförsäkringens stora betydelse för individens välfärd
och för samhällsekonomin. Betydande behov finns
fortfarande av mer forskningsbaserad kunskap om bl a de
faktorer och samband som ligger bakom de stora
förändringarna i sjukfrånvaro och förtidspensionering under
senare år, liksom samspelet mellan socialförsäkringen och
arbetsmarknaden.
Riksförsäkringsverket har nyligen fått i uppdrag att
granska hela socialförsäkringssystemet för att dels se var det
går att spara, dels försöka utröna om de olika bidragen
uppfyller de politiska målen, och dels granska enskilda
bidragsformer. Analyser av den offentliga sektorn får
emellertid inte enbart begränsas till effektivitetsperspektivet,
de måste också innefatta nya studier av metoder för förnyelse
av politiken och den offentliga sektorn.
Hur mäter vi välfärden?
Inom forskningen om välfärd och fattigdom har teorier
som utgår från människors bestämda tillhörigheter i termer
av klass, kultur etc bidragit med förståelse av hur samhällen
i stort kan förstås. Mätningar av levnadsförhållanden, och
studier av befolkningens inkomster, som förekommer mer
eller mindre regelbundet, är också viktiga kunskapskällor
inför socialpolitiska beslut.
Vi behöver mera forskning, inriktad på att fånga den
mångfald av livshistoriska förlopp som avslöjas i ett
mikroperspektiv. När klassmönster bryts och nya
levnadsmönster uppstår i skärningspunkten mellan olika
kulturer och ökad internationalisering, gäller kanske inte
längre teorierna om människors bestämda klasstillhörighet
längre. Genom att anlägga ett livs- eller familjecykelmönster
i studiet av hushållens försörjningsfrågor och i synnerhet
försörjningsproblematik av skilda slag kan kritiska skeden
och händelseförlopp upptäckas. Detta ger oss värdefull
kunskap i reformeringen av välfärdssystemen.
Trots att vi använder begreppet fattigdom flitigt, i såväl
den politiska debatten som i vetenskapliga sammanhang, är
begreppet inte entydigt. Det finns heller ingen enighet om
hur ''fattigdom'' ska definieras. Inte heller råder det enighet
om hur fattigdomen ska studeras eller mätas. Oftast mäts
fattigdomsbegreppet i relativa definitioner, och då blir
förhållandet till andra med högre inkomster eller mer
materiella resurser avgörande. Den direkta definitionen utgår
från vad individen eller hushållet verkligen äger eller
konsumerar. Gemensamt för absoluta definitioner är dock att
man preciserar en verklig nivå under vilken ett kvalitativt
sämre tillstånd inträder. Socialbidragsbeslut, d v s sociala
selektiva stödåtgärder, fattas oftast efter begreppen om
''skälig standard'', socialbidragsnorm, existensminimum
etc.
Det uppväxande släktet har säkert andra preferenser än vad
vi har och vi behöver kunskaper genom framtidsstudier om
dessa. Nya preferenser ställer självklart också nya krav på
hur välfärdspolitiken ska utformas, både vad gäller
verksamheter och finansiering av dessa. Denna
framtidsstudie bör även ifrågasätta om det inte är lämpligt
att skapa en klar gräns mellan vad som i framtiden ska vara
skattefinansierad socialpolitik och ett försäkringsmässigt
uppbyggt system som fördelar individens inkomst mellan
olika tidsperioder.
Socialbidragens omfattning
Det saknas idag en teoretisk koppling mellan
välfärdssystemens generella och selektiva arrangemang. Ju
fler som inte är kvalificerade för arbetsmarknadsrelaterade
trygghetsförmåner desto fler behöver och kommer att behöva
selektiva stödåtgärder. Forskningen kring socialbidraget
behöver knytas och förankras i en bredare teoretisk
diskussion kring välfärdspolitiska frågeställningar och till
välfärdspolitikens utformning.
Undersökningar visar att socialbidrag tas emot av hushåll
som antingen helt saknar arbetsinkomster eller som endast
har sporadiska och begränsade inkomster via eget
förvärvsarbete. Det är ungdomar och ensamma medelålders
personer som helt saknar arbetsinkomster eller barnfamiljer
med knappa arbetsinkomster. Dessutom är de flesta
socialbidragstagare som är arbetslösa också utan både a-
kassa och KAS. Uppskattningsvis erhåller endast var tionde
av de arbetslösa socialbidragstagarna någon
arbetslöshetsersättning.
Socionomen och fil dr i socialt arbete Tapio Salonen vid
Lunds universitet har forskat kring socialbidragen. Hans
doktorsavhandling, ''Välfärdens marginaler'', skildrar den
svenska välfärdens utveckling sedan 1980 och de villkor som
gäller i dag för den som lever i välfärdens marginaler. Sedan
1980-talet har samtliga åldersgruppers socialbidragsandel
ökat årligen, med särskild tonvikt på de allra yngsta åldrarna.
Salonen anser sig ha stöd för antagandet att det är brister i de
välfärdsstatliga trygghetsförmånerna som ligger bakom ett
kontinuerligt bidragsbehov. Han konstaterar även att antalet
personer som har ett otillräckligt skydd vid sjukdom,
barnafödande och arbetslöshet har ökat i Sverige under de
senaste åren.
Ungdomar får socialbidrag i hög utsträckning som en följd
av att de inte är berättigade till någon form av
arbetslöshetsskydd. Barnfamiljer med nyfödda barn klarar
inte försörjningen med föräldraförsäkringens låga
garantinivå. Personer med hälsoproblem tvingas söka
socialbidrag på grund av att de är nollklassade i
sjukförsäkringen eller att ersättningsnivån ligger under
socialbidragsnormen. Därutöver har två speciella
försörjningsbrister identifierats som hänger samman med
socialförsäkringssystemets uppbyggnad. Personer som är
föremål för utredning om förtidspension, och som har låg
sjukpenning, får kontinuerligt klara sin försörjning genom
socialbidrag. Likaså får utländska personer i pensionsåldern
leva på socialbidrag därför att de ännu inte är berättigade till
svensk pension. Därtill kan alla flyktinghushåll räknas in
som under en övergångsfas försörjs via socialbidrag.
Inkomstskyddet som huvudprincip i den statliga
välfärdspolitiken medför att staten ger olika mycket
trygghet; mest till dem som redan har mest och inget till dem
som inte kunnat eller hunnit kvalificera sig. Att utestänga
stora grupper från den generella tryggheten är djupt orättvist.
Det är ganska lätt att konstatera att vårt generella
välfärdssystem har en dubbel struktur. Å ena sidan står de
grupper som har en stabil situation på arbetsmarknaden och
å andra sidan de som har en svag eller obefintlig position
inom arbetslivet.
Arbetsmarknaden
Vi har fått en försämrad arbetsmarknad och en dramatisk
ökning av arbetslösheten under de senaste åren.
Långtidsarbetslösheten är högre än någonsin och särskilt
utsatta grupper på arbetsmarknaden är ungdomar, kvinnor
och invandrare. Vi kan även notera en fortsatt hög permanent
utslagning från arbetsmarknaden i arbetsför ålder.
Den växande arbetslösheten har blivit Sveriges idag största
sociala och ekonomiska problem. Den ger upphov till
mänskligt lidande och personliga ekonomiska uppoffringar.
Det är då svårt att förstå hur vi kan fortsätta att via våra
sociala trygghetssystem betala mest till dem som redan har
mest. Slutsatsen av detta bör bli att våra inkomstrelaterade
trygghetssystem inte längre är fördelningspolitiskt
motiverade.
Det finns för närvarande inte någon omfattande svensk
forskning om arbetslöshetens ekonomiska konsekvenser för
individen, vilket är förvånande med tanke på den starka
koppling som finns mellan arbete, försörjningsmöjligheter
och våra inkomstrelaterade sociala trygghetssystem.
Den nuvarande arbetslösheten är så omfattande att tidigare
svensk forskning, som bedrivits under en relativt låg
arbetslöshet, helt enkelt inte är tilllämpbar på dagens
situation. Utländska studier är heller inte tillämpbara eller
relevanta för svenska förhållanden. Den svenska forskningen
har i huvudsak koncentrerat sig på arbetslöshetens
konsekvenser för individen, särskilt för den arbetslöses
hälsa.
Det finns anledning att särskilt uppmärksamma
arbetslösheten i relation till socialbidraget och andra
inkomstrelaterade sociala trygghetsförsäkringar utifrån
följande aspekter:Långtidsarbetslösheten, eftersom denna i
högre grad kan förväntas påverka behovet av socialbidrag.
Olika former av pensionering i arbetsför ålder; förändringar
i sjuk- och förtidspensioneringssystemen har direkta
återverkningar på socialbidragens betydelse som
försörjningskälla.Arbetslöshetens ojämlika fördelning i
befolkningen. Är det i princip samma befolkningsgrupper
som återfinns i socialbidragssammanhang?Relationen
mellan ersättningsskydden vid arbetslöshet och behovet av
socialbidrag.
Det är också angeläget att särskilt belysa frågan: Hur
kommer vår starka koppling mellan kvalifikationskrav på
tidigare deltagande i arbetslivet att fungera när full
sysselsättning jämväl är ett mål, men inte under en längre tid
fullt ut kan upprätthållas?
Familjen är inte som förut
Dagens system för stöd till barnfamiljerna är omfattande
och innehåller dessutom flera oacceptabla orättvisor.
Höginkomsttagare får upp till tio gånger högre ersättning per
dag för omsorgen för sina barn med nuvarande
föräldraförsäkring, jämfört med vad låginkomsttagaren får.
Detta trots att barnen är lika mycket värda och föräldrarnas
insatser är lika viktiga.
Trots våra riktade statliga stöd till barnfamiljerna har vi
inte lyckats nedbringa andelen ensamförsörjande
barnfamiljer från det behovsprövade socialbidraget. Även
om transfereringar av olika slag har stor betydelse för de
barnfamiljer som har de lägsta inkomsterna, så tyder
skillnader i disponibel inkomst och ekonomiska resurser i
övrigt på att det stöd som ges till barn och barnfamiljer
endast delvis lättar den ekonomiska bördan.
Den ökade familjesplittringen och ensamboende samt
förändringar i befolkningssammansättningen, med fler barn
och fler äldre personer, ställer stora krav på vårt kommande
sociala trygghetssystem.
Vi behöver beteendeforskning för att få kännedom om i
vilken grad våra sociala trygghetssystem påverkar
familjernas planering. Vi behöver kunskap om huruvida
tendenserna till ökad familjesplittring är konsekvenser av hur
de familjepolitiska stöden, social- och bostadsbidragen
utformats.
Det vi vet från undersökningar och forskning är att upp till
500.000 barn växer upp i familjer med knappa ekonomiska
resurser. C:a 200.000 barn i åldrarna 0--15 år, totalt 13
procent, levde 1990--91 i en familj, vars disponibla
inkomster inte täckte beräknade levnadsomkostnader för den
aktuella hushållstorleken. För vart femte barn med
ensamstående förälder låg familjens inkomster under denna
gräns. Klyftorna mellan barn med ensamstående förälder och
barn med sammanboende föräldrar ökar, och vi vet väldigt
lite om konsekvenserna av detta.
En sjättedel av Sveriges befolkning (1,6 milj) är under 16
år. Det finns mycket få rikstäckande undersökningar som
riktar sig speciellt till barn med syfte att beskriva barnens
levnadsvillkor. När frågor kring barn som växer upp
tillsammans med en förälder har aktualiserats, har det oftast
skett i debatten om missbruk och ungdomsvåld. Denna
negativa ungdomsdebatt måste, i högre grad än tidigare,
mera grundas på faktiska förhållanden än lösa antaganden.
Centern anser att vi har stort behov av fördjupad forskning
kring våra barns och ungdomars levnadsvillkor.
De ensamförsörjande kvinnorna och deras dubbla roller
blir i tider av ökad arbetslöshet än mera utsatt. Den s k
underhållsbidragskommitténs slutbetänkande, som lades
fram 1990 (SOU 1990:48), konstaterar svårigheter att finna
lämpliga former för att stödja de ensamboende föräldrarna
med låga inkomster. Ännu har inga konkreta förändringar av
stödet till ensamförsörjande låginkomsthushåll föreslagits.
Det saknas även studier av ensamförsörjande kvinnors
levnadsvillkor. Vad som framgått av vissa studier är att unga
kvinnors etableringssvårigheter och de äldre kvinnornas
hälsoproblem och marginella positioner i de generella
trygghetssystemen framträder som distinkta riskpositioner
för de ensamförsörjande kvinnorna. Ensamförsörjande
kvinnor har hög risk att hamna i ett långvarigt
socialbidragsmottagande.
Boendets sociala betydelse
Den bostadssociala debatten domineras idag av frågan om
ekonomi, såväl landets som hushållens. Boendeekonomi --
kostnader, hyror, subventioner och bidrag -- debatteras.
Offentliga subventioner har möjliggjort en hög och relativt
jämn bostadsstandard för olika typer av hushåll. De senaste
årens utveckling på bostadsmarknaden samt den höga
arbetslösheten och dess återverkningar på hushållens
ekonomi kan dock på sikt förändra bilden av befolkningens
boendestandard i negativ riktning.
Även inom bostadsmarknaden kan en negativ
fördelningspolitik skönjas, genom generösa
räntesubventioner till dem som haft pengar att bygga stort
och dyrt. De enskilda hushållens oro inför framtiden gäller
nu främst möjligheten att vid kraftigt fördyrade
bostadskostnader behålla sin boendestandard. Selektiva
stödåtgärder, som ökade bostadsbidrag och socialbidrag för
hjälp till hyran för framförallt barnfamiljerna, har ökat och
kan förväntas öka ytterligare.
De senaste decenniernas förändring på bostadsmarknaden
har således gynnat de etablerade och stärkt deras ställning
på bostadsmarknaden. En ökande boendesegregation är en
tänkbar följd av förändringar som rör själva
bostadsmarknaden, som den ökande arbetslösheten,
hushållens tilltagande ekonomiska knapphet,
flyktinginvandringen osv.
Kraftigt höjda bostadskostnader får en allt större betydelse
för hushållsekonomin och vi går mot en allt mer segmenterad
bostadsmarknad. Ökade boendekostnader minskar
marginalerna ytterligare för många hushåll. Detta slår
oproportionellt hårt mot ensamma hushåll och
ensamförsörjande som inte i samma utsträckning som andra
kan kompensera ökade utgifter med ökade
förvärvsinkomster.
Bostadslösa
Människor som saknar pengar riskerar att få svagare
ställning på bostadsmarknaden än andra, resursstarkare
grupper. Pengar, kunskap, allmän förmåga att orientera sig
i samhället samt personliga kontakter har stor betydelse för
möjligheterna att etablera sig på bostadsmarknaden. Hushåll
som har socialtjänsten som hyresvärd saknar ofta helt
besittningsskydd för sin bostad. Denna svaga position på
bostadsmarknaden kan vara av tillfällig natur och gälla under
kortare eller längre perioder. Den kan också leda till att
människor ytterst förlorar sin bostad.
Bostadslöshet/hemlöshet blir den yttersta konsekvensen, där
den bostadslöse tvingas söka mer eller mindre tillfälliga
lösningar för sitt problem och i extrema fall förlita sig på
övernattningsmöjligheter som härbärgen eller rentav sova
ute. I denna grupp har personerna i regel ett antal andra
sociala problem som missbruk, ensamhet, utstötthet,
sjukdom etc.
Studier av bostadssegregationen
Vi saknar idag en aktuell och samlad bild av
boendesegregationen. Studier av bostadssegregationen bör
därför vidgas från att omfatta endast egenskaper hos
människor i olika boendeområden till egenskaper hos olika
boendemiljöer och områdenas geografiska fördelning.
Frågan är också i vilken grad den ökade invandringen och de
flyktingar vi tagit emot har påverkat våra olika
bostadsområden. De klassiska bostadssociala problemen --
trångboddhet och omoderna bostäder -- kan antas ha lämnat
plats för andra problem som istället handlar om människors
miljö i bostadens omedelbara närhet.
När möjliga framtida förlopp ska penetreras ur ett
segregationsperspektiv, och med tanke på vad som kan göras
för att motverka icke önskade förlopp, är det viktigt att vara
uppmärksam på vilka resurser som kan finnas i den
existerande boendemiljön. I många stora bostadsområden
finns kvaliteter -- kollektiva kommunikationer, infrastruktur
för offentlig och privat service, grönområden, goda
möjligheter för energihushållning, miljöansvar -- som man
idag borde bygga vidare på och finna nya former för
utveckling av.
Sammanfattning
Centern anser att det endast är genom en genomgripande
reformering av nuvarande sociala välfärdssystem som vi kan
klara av att ge också morgondagens generationer välfärd och
trygghet. I arbetet med att reformera vårt sociala
trygghetssystem behöver vi ökad kunskap och forskning dels
om nuvarande förhållanden och dels om villkoren för den
svenska välfärdspolitikens utformning långt in på 2000-talet.
Frågor som vi framför allt behöver ytterligare kunskap och
forskning kring, och som i hög grad påverkar utformningen
av välfärdsstaten, är de sociala trygghetssystemen,
arbetsmarknaden, familjesituationen och boendet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av forskning kring 2000-
talets villkor för den svenska välfärdspolitikens utformning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att forskningen också bör omfatta
nya studier av metoder för förnyelse av vårt sociala
trygghetssystem och den offentliga sektorn, utifrån ett
grundtrygghetssystem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av framtidsstudier för att
fånga mångfalden av de preferenser nuvarande
ungdomsgeneration kan komma att ha till 2000-talets
välfärdssystem,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att öka kunskap om
långtidsarbetslöshetens ekonomiska konsekvenser för
individen och långtidsarbetslöshetens konsekvenser för våra
inkomstrelaterade trygghetsförsäkringar,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ytterligare forskning
kring socialbidragen och andra selektiva stödåtgärders
betydelse i den generella välfärden, samt samspelet mellan
socialförsäkringen och arbetsmarknaden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av mer forskningsbaserad
kunskap om bakomliggande orsaker och samband till de
senaste årens stora förändringar i sjukfrånvaron och
förtidspensioneringen,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av beteendeforskning
kring nuvarande sociala trygghetssystem och huruvida olika
selektiva stöd och åtgärder påverkat familjebilden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kunskap om barnens
levnadsförhållanden och villkor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kunskap om
ensamförsörjande kvinnors levnadsförhållanden och villkor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en aktuell och samlad
bild av bostadssegregationen.3
Stockholm den 23 januari 1995
Rune Backlund (c)
Roland Larsson (c)
Andreas Carlgren (c)
Rolf Kenneryd (c)
Kerstin Warnerbring (c)
Rigmor Ahlstedt (c)
1 Yrkande 4 hänvisat till AU.
2 Yrkande 6 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 10 hänvisat till BoU.