Riksdagen behandlade vid förra riksmötet flera motioner
som tog upp barns och ungas uppväxtvillkor. Motionärerna
gav uttryck för den oro många känner över att barn och unga
i så stor utsträckning hamnar utanför samhällets gemenskap.
Det finns ingenting som tyder på att problemen blivit mindre.
Tvärtom har många tragiska händelser ytterligare fokuserat
behovet av att snabbt göra insatser för att dels förhindra att
fler unga råkar illa ut, dels ge sådant stöd att den som hamnat
utanför kan ta sig in igen.
De barn det handlar om är sannolikt inte många. Ändå
finns de. Barn som lever utanför samhället. Som inte har
någon familj att hämta trygghet hos. Som inte har något
''hemma hos mig''.
Vi har anledning att befara att antalet utslagna barn och
ungdomar ökar. Det sociala klimatet i framförallt våra stora
städer har successivt hårdnat de senaste åren. Den svenska
välfärden har urholkats och föräldrarnas arbetslöshet drabbar
också barnen. Vi vet inte mycket om hur dessa barn lever
och vilka effekterna blir på lång sikt för dem själva och för
samhället.
Kan deras utanförskap ersättas med trygghet och
gemenskap genom aktiva insatser i unga år? Är det möjligt
för den som slagits ut som barn att återupprätta kontakterna
med samhället i vuxen ålder? Kan vi förebygga att de hamnar
utanför? Eller är de här barnen för all framtid dömda till en
tillvaro utanför samhällsgemenskapen? Vi vet inte mycket
om det heller. Men vi kan gissa.
Vi kan också föreställa oss den rädsla och otrygghet som
präglar barnens liv. Det är inte svårt att förstå att de här
barnen lätt råkar in i kriminella miljöer med droger och våld
som vardag. Vuxna har svårt att ta sig ur sådana livsmönster.
Det är sannolikt inte lättare för barn att klara det av egen
kraft.
Styrkan i ett samhälle och halten av civilisation kan mätas
i hur man klarar att skapa bra levnadsvillkor för alla och hur
man värnar de svagas rätt att bli delaktiga i gemenskapen.
Kommunerna har ett stort ansvar för att förebygga att unga
människor faller utanför tryggheten. De bär också det största
ansvaret för att barn och unga i riskzonen upptäcks och får
det stöd och den behandling som är nödvändiga.
Men också staten har ett ansvar. Vi föreslår att ett
åtgärdsprogram tas fram som syftar till konkreta åtgärder
som förbättrar situationen. Programmet kan t.ex. innehålla
åtgärder som stärker barns och ungas ställning i samhället.
En försöksverksamhet i linje med det förslag
Barnombudsmannen lade i sitt remissyttrande över
Lokaldemokratiutredningen kan vara ett sätt att få mer
kunskaper och erfarenheter om hur det kan går till.program
för forskning om orsaker till tidig utslagning och om hur
dessa unga kan återfå förtroendet för vuxensamhället.
program för hur olika personalgruppers kunskaper om
utslagningens mekanismer kan ökas så att tidig utslagning
kan upptäckas tidigt och förebyggas.uppbyggnaden av ett
centrum för kunskap om barns och ungdomars uppväxt- och
livsvillkor där personal som arbetar med barn, föräldrar,
föreningsledare och andra kan hämta kunskaper och stöd när
det behövs. Ett sådant centrum kan med fördel knytas till
t.ex. Socialstyrelsen och Barnombudmannen som redan idag
besitter stora kunskaper om barns uppväxtvillkor. Ny teknik
bör göra det möjligt att sprida kunskapen till många även om
den samlas på ett ställe.en kartläggning av vilka åtgärder
som behövs för att underlätta för sociala myndigheter,
skolan, polisen och andra att samverka för att förebygga
utslagning och göra verkningsfulla insatser för de barn som
redan råkat illa ut.en bred studie av de långsiktiga
samhällsekonomiska konsekvenserna av barns och
ungdomars utanförskap, jämfört med förebyggande åtgärder.
Dessa punkter skall ses som exempel på vad ett
åtgärdsprogram kan innehålla. Det bör lämpligen kunna
utarbetas i samarbete mellan myndigheter och ideella
organisationer som t.ex. Bris, Unga Örnar, Rädda Barnen
och andra med kunskaper på området. Regeringen bör ta
initiativ i frågan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att motverka
barns och ungas utslagning ur samhällsgemenskapen.
Stockholm den 25 januari 1995
Eva Johansson (s)
Nalin Baksi (s)
Marianne Carlström (s)
Birthe Sörestedt (s)
Margareta Israelsson (s)