Ordet segregation används flitigt av människor som i
princip uteslutande har goda avsikter med att ta upp
diskussionen kring ett utav vår tids största och mest
komplexa problem -- sektoriseringen av människor.
Ofta diskuteras segregationsproblematik och
bostadspolitik i ett sammanhang. Ibland kan man få en
känsla av att det är själva miljonprogrammet som är
segregationen. Inte minst ibland moderata politiker är denna
uppfattning vanlig.
Detta är ett felaktigt synsätt. På något sätt har det blivit
modernt att använda ordet segregation i diverse olika
sammanhang utan att klart definiera innebörden av det --
kanske just därför att det är så svårt.
Det är oerhört viktigt att inte förenkla saker och ting. Det
vi måste börja med är att sluta sätta likhetstecken mellan
bostad och segregation, mellan utbildning och segregation
eller mellan något annat särområde och segregation.
Boendet, utbildningen och alla andra viktiga delar av
livsrummet är var och en byggstenar i tillvaron och har på
olika sätt alla lika stor betydelse i helhetssammanhanget. För
att förtydliga bilden kan nämnas några andra exempel:
tillgången till arbete, kulturella erfarenheter -- bakgrund och
möjligheter att ta åt sig nya intryck, hälsotillstånd, ett
fungerande socialt liv, språkförståelse och kunskap kring hur
vårt komplicerade språk (som lika mycket är en
begreppsvärld) fungerar osv.
Vi anser därför inte att det är tillräckligt att tillsätta en
bostadspolitisk utredning för att finna lösningar på de
problem som här skisseras. Inte heller är det tillräckligt med
andra ''översynskommittéer'' som enbart tar upp en del utav
det som sagt så komplexa problemet om inte resultatet
kompletteras och används för att skapa den helhetssyn som
är nödvändig.
Vad som skulle behövas är en sektorsövergripande
segregationskommission, där alla problem belystes på en
gång.
Ett relativt nytt fenomen som uppstått som en direkt följd
utav sektoriseringen av människor är de s.k. hemmabarnen.
(Det finns också s.k. omsorgsbarn och s.k. deltidsbarn -- allt
beskrivet av en i skolvärlden bevandrad person.)
Hemmabarnen är födda här i Sverige utav invandrade
föräldrar. De har inte gått på dagis. De har ofta uppfostrats
utav mor- eller farföräldrar. Dessa äldre släktingar kan inte
tala svenska. De lever enligt traditioner och regler som är
deras sedan lång tid -- alltså inte våra svenska. Gamlingarna
lever i föreställningen att de skall återvända till sitt hemland.
Barnets föräldrar arbetar hårt. Oftast inte i det yrke som de
är utbildade till -- utan ibland andra invandrare. Har man haft
sådan tur att man åtminstone kan tjäna sitt eget uppehälle och
försörja sin familj, får språkutbildningen stå tillbaka. Detta
trots att de flesta vet att de aldrig skall återvända till sitt
hemland, även om de säger att de skall det, därför att de vill
det.
Barnet, som kan tio olika ord för en havande get, men inte
förstår våra svenska begrepp kan inte ens leka med kamrater
från andra kulturer då de helt enkelt inte har det
gemensamma att leka kring.
Hemmabarnen kan inte ett ord svenska när de börjar
skolan. De ligger långt efter redan från början. Deras
trygghet finns bland gelikar. Här har vi början till
gängbildningen. Det är de mot resten.
Detta är naturligtvis väldigt komplicerat och här mycket
förenklat men med detta som utgångsläge skall dessa barn
och ungdomar klara sig på samma villkor som andra barn
och ungdomar i det svenska samhället.
Regionalpolitiska diskussioner kan inte gälla enbart norr
mot söder eller glesbygd mot storstad. Detta är ett förlegat
resonemang. Storstockholmsområdet för att ta det som
exempel är inte en homogen rik region där vi klarar av att
lösa våra egna problem, lika lite som den norrländska
glesbygden gör det. Därmed inte sagt att
segregationsproblematiken enbart är ett storstadsproblem,
även om det är än tydligare där på grund av de stora
proportionerna.
Vad skall då göras åt segregationsproblemen? Ja, det är
precis detta som skall diskuteras. Vi kan inte fortsätta att
konstatera att segregationen finns, det vet vi.
Den generation som är uppvuxen efter miljonprogrammets
tillkomst, och som nu hunnit etablera sig i samhället, måste
delta i debatten kring kommande generationers framtid. Vi
finns även bland riksdagens ledamöter och har en skyldighet
att föra fram våra tankar kring detta.
Vi kan fortfarande välja väg mot framtiden men det börjar
bli bråttom.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillsätta en sektorsövergripande
segregationskommission.