Det gemensamma och solidariska ansvaret för att ge våra
äldre god omsorg och vård är en självklarhet. Den omsorg
och vård ett land ger sina äldre är ett mått på dess välfärd. I
all huvudsak har Sverige en äldreomsorg som fungerar
tillfredsställande. Ädelreformen, som varit i kraft sedan
1992, har utvecklats till att fungera relativt väl. Men
äldreomsorgen har krympt, i absoluta och relativa tal. Med
hänsyn till detta vill vi särskilt peka på följande frågor som
prioriterade.
Olika boendeformer
Det finns en gräns där det egna boendet upplevs som
ensamt och utsatt. Sviktar grundläggande livsfunktioner
klarar man inte av att fråga efter och köpa enskilda tjänster
utan man behöver en mer samlad vård och omsorg.
Det måste också finnas flera boendealternativ.
Ålderdomshemmen har den ansvarsform som uppskattas av
många äldre. Ålderdomshemmen sattes på undantag av
soicaldemokraterna och åtskilliga ålderdomshem lades ner
under 80-talet. Men tack vare centerns envisa kamp gav
socialdemokraterna upp sitt istadiga motstånd mot en
förnyelse av ålderdomshemmen.
Den medicinska kompetensen i särskilda boendeformer
Ädelreformen har i en del fall resulterat i ett byte av
vårdkultur. Tidigare var huvudmannaskapet tydligare på så
sätt att landstingen hade ansvaret för vården och
kommunerna skötte omsorgen. Exempelvis var det så på
sjukhemmen att läkarna följde hälsotillståndet, uppfattade
sjukdomssignaler och kunde ombesörja vård. Idag är det i
huvudsak omsorgspersonal tillsammans med den äldre själv
som ska avgöra om medicinsk behandling behövs.
Den minskade medicinska kompetensen i särskilda
boendeformer bör ses över. Vi anser det angeläget med
regelbunden läkartillsyn av äldre i särskilda boendeformer.
Vi föreslår därför att en översyn görs av kommunernas
vårdorganisation. Detta bör ges regeringen till känna.
Anhöriginsatser
Den alltmer utbredda ensamheten bland äldre kan inte
avskaffas genom beslut uppifrån. Ensamheten motverkas
bäst genom att anhöriga, grannar, föreningsmedlemmar och
tidigare arbetskamrater motiveras att ta medmänskligt
ansvar. Frivilliga organisationer och föreningar gör här stora
insatser. Detta frivilligarbete måste i högre utsträckning
struktureras och prioriteras.
Den ''tysta omsorgen'' som de anhöriga står för, har stor
betydelse för de äldres sociala välbefinnande och
livskvalitet. Det är bra att även en socialdemokratisk
regering numera inser att anhöriginsatserna är
betydelsefulla. Dessvärre är regeringen inte mer konkret än
att den ''vill lyfta fram anhöriginsatserna''. Centern vill gå
längre. I Socialtjänstkommitténs betänkande (SOU
1994:139) står vi bakom ett förslag till en ny lagbestämmelse
som ska ge kommunerna ett tydligare ansvar för stöd till
anhöriga. Vi utgår från att regeringen inom kort presenterar
ett sådant lagförslag. Detta bör ges regeringen till känna.
Valfrihet i hemtjänsten
Alltfler äldre lämnar snabbare än tidigare sjukhusen som
medicinskt färdigbehandlade för att leva i sina egna hem
eller i särskilt boende. En naturlig följd är att behovet av
hemtjänst ökar. Utvecklingen är den motsatta, d v s
omfattningen av hemtjänsten har minskat. Under de senaste
3--6 åren har hemtjänsten därför tvingats att prioritera de
mest hjälpbehövande. Denna utveckling har också lett till
återhållsamhet med sådan hjälp som går utöver den
personliga omvårdnaden.
Vi anser att de äldres egna behov och önskemål ska vara
vägledande. För många betyder innehållet i -- snarare än
omfattningen av -- hjälpen mest. Valfrihet är vad många
efterfrågar. De äldres möjligheter att själva ha inflytande
över vilket stöd man prioriterar bör öka.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den medicinska kompetensen i
särskilda boendeformer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till anhöriga.
Stockholm den 25 januari 1995
Roland Larsson (c)
Rune Backlund (c)