I en delrapport till projektet Uppföljning av § 12-vården i Stockholms län, som mig veterligen är den enda uppföljnings- och utvärderingsstudie om särskilda ungdomshem som hittills genomförts, sägs följande: ''De ungas situation är turbulent. Många begår nya brott, återfaller i missbruk och får andra problem. Det stora problemet för socialtjänsten tycks vara att finna en fungerande behandlingsform. (...) Bilden av de undersökta ungdomarnas situation efter det att de skrivits ut från de undersökta institutionerna tycks alltså vara fortsatt mörk. Samhället tycks i stor utsträckning sakna möjligheter att bereda dem en fungerande vård.''
Kriminologen Jerzy Sarnecki pekar framför allt på två problem man uppmärksammat. Dels bristen på stabilitet i den fortsatta behandlingen av ungdomar som vistats på ungdomshemmens akut- och utredningsavdelningar, dels att den behandlingsplan man gjort upp under utredningstiden följs dåligt.
Detta är mycket oroande läsning. Ungdomar med allvarliga problem av den typ som det här gäller har stort behov av kontinuitet och fasthet av vuxna som orkar bry sig om och som finns kvar trots att ungdomarna sviker. Ungdomarnas behandling inleds vanligtvis med en vistelse på ungdomshem för utredning och uppläggning av behandlingsplan. Däremot är det alltså inte säkert att behandlingen sedan kommer att bedrivas på ungdomshemmet eller att samma behandlingsform behålls under den planerade behandlingsperioden. Vad detta får för följder kan ingen svara på idag. Kunskaperna om effekten av behandling i § 12-hem och andra behandlingsformer är mycket begränsad. Inte heller kriminalstatistikens beskrivning av återfall i brottsligt beteende ger tillräcklig information om vårdverksamhetens värde.
Det här berör en ganska liten grupp ungdomar med svåra sociala problem, som ofta har sin grund i att de på olika sätt blivit svikna av de vuxna under sin uppväxttid. När det gått så långt att de tas om hand för tvångsvård är det nödvändigt att den vården verkligen kan tillgodose högt ställda krav på stabilitet, kontinuitet och goda behandlingsresultat. I första hand för ungdomarnas egen skull men också för att vård av detta slag är mycket kostnadskrävande. Det är mycket märkligt att det inte tidigare gjorts någon omfattande uppföljning och utvärdering av hur det gått för ungdomar som vistats i denna vårdform. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av uppföljning och utvärdering av vården vid § 12-hem samt den vård som följer efter en sådan vistelse.
Stockholm den 25 januari 1995 Inger Davidson (kds)