Barn som av samhället placeras på familjehem istället för
att leva tillsammans med sina biologiska föräldrar, blir
familjehemsplacerade av många olika skäl, under skiftande
förhållanden och under olika lång tid. De kan inte behandlas
som en enhetlig grupp.
Tre grupper
Man kan grovt dela in de familjehemsplacerade barnen i
tre grupper:
(1) De långtidsplacerade barnen, barn som vistats längre
än tre år i sitt familjehem. För många av dessa barn är
placeringen i familjehem inte en begränsad åtgärd eller
behandling, utan snarare en placering i en alternativ
uppväxtmiljö.
(2) Barn som saknar en fast och trygg plats såväl i
familjehem som i sitt biologiska hem. De är barn vars liv
präglas av omflyttningar mellan föräldrahemmet och
familjehem eller institutioner.
(3) Barn som vid något eller flera tillfällen och under en
viss, begränsad tid vistas i familjehem, och sedan relativt
snabbt återvänder hem.
I den officiella statistiken är det svårt att få fram en entydig
bild av hur många barn som ryms inom dessa tre kategorier.
I ett pågående avhandlingsarbete vid Institutionen för socialt
arbete i Stockholm visar doktorand Håkan Nordin att om
man utesluter den sjättedel av barnen som inte fått någon
vård utom föräldrahemmet kan man grovt uppskatta
gruppernas storlek till (1) långtidsplacerade (56 %),
(2) ''flyttare'' (25 %)
och (3) korttidsplacerade (19 %).
De
långtidsplacerade barnen
I motionen lyfts särskilt de långtidsplacerade barnens
situation fram. De utgör den största gruppen av de
familjehemsplacerade. Det rör sig om mellan sextusen och
sjutusen barn.
Dessa barn uppfattar i större eller mindre utsträckning
familjehemmet som sitt hem. Undersökningar visar att de
barn mellan 0 och 2 år som placeras oftast identifierar sig
som barn till fosterföräldrarna. Liknande
identifikationsmönster finns även hos barn mellan 2 och 7
års ålder. Detta behöver inte betyda att barn som placerats
senare har sämre anknytning i familjehemmet, utan enbart
att den primära identifikationen inte har utvecklats i
förhållande till fosterföräldrarna. I alla åldersgrupper finns
exempel på barn som har sin primära anknytning till de
biologiska föräldrarna även om de av olika skäl inte kan
flytta hem.
Barnets bästa
Lagstiftningen, socialtjänstlagen och lagen om vård av
unga, lyfter fram två principer som i vissa fall står mot
varandra: principen om återförening och principen om
barnets bästa. Det kan vara fråga om en biologisk mor
som efter flera års missbruk, som föranledde
familjehemsplacering när hennes barn var litet, senare bryter
med sitt missbruk och vill återfå sitt barn.
I det ovan nämnda avhandlingsarbetet visar Nordin att
domstolarna i samtliga undersökta fall (30 st), när barnets
bästa och återförening kommit på kollisionskurs, uttryckt att
barnen skall flytta till sin biologiska förälder. Även om
domstolarna i hälften av fallen angett att hemflyttningen inte
skall ske omedelbart, har det principiella domslutet varit att
barnen skall hem, och skall förberedas på en hemflyttning.
Den starka föräldrarätten innebär att den biologiske
föräldern i princip alltid får rätt att ta hem sitt barn, även om
barnet vistats i familjehemmet sedan det var nyfött fram till
12 års ålder. I praktiken flyttas dock inte så gamla barn mot
sin vilja, därför att lagstiftningen säger att också en tid före
12 års ålder ska hänsyn tas till barnets vilja. De verkliga
problemen ligger snarare i 6--8 års ålder då barnets bästa och
dess viljeyttring inte tillmäts betydelse gentemot den
biologiske förälderns krav att återfå sitt barn.
I avvägningen mellan principerna om barnets bästa och
den önskvärda återföreningen tillvaratar inte svensk
lagstiftning i tillräcklig utsträckning de långtidsplacerade
barnens intresse. Det är omänskligt att mot barnens vilja
bryta upp dem ur deras familjehem där de levt hela sitt
medvetna liv i kanske 6 eller 8 år.
I England, för att göra en internationell jämförelse,
värderas barnets bästa så högt att enligt Permanent Principle
sker en överflyttning av vårdnaden redan efter 3 år till
familjehemsföräldrarna och efter 5 år har dessa rätt att
adoptera barnet. I USA är tidsgränserna ännu kortare. Det
vore ur dessa barns synvinkel önskvärt att skyndsamt utreda
konsekvenserna av en svensk lagändring.
Det finns ingen forskning eller erfarenhet som pekat på att
en lagstiftning som i huvudsak fäster vikt vid barnets bästa
får en negativ konsekvens för barnen eller deras föräldrar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kartläggning av effekterna av
nuvarande principer beträffande vårdnadsöverflyttning och
adoption,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att utreda konsekvenserna
av en lagändring i motionens riktning.