Den svenska narkotikapolitiken är fast förankrad i
riksdagen och har sällan kritiserats för att vara för
konservativ och hård. Snarare har den kritik som väckts
syftat till att på olika sätt föra en stramare narkotikapolitik
med fler insatser och aktivare åtgärder.
Ändå finns det anledning att ifrågasätta huruvida denna
narkotikapolitik ses som naturlig och självklar även för alla
svenska ungdomar. I och med internationaliseringen och de
allt starkare banden till Europa, genom bland annat
tågluffning och de nya möjligheterna att lättare välja
studieort eller arbetsplats utomlands, kommer många
ungdomar i kontakt med en annan narkotikatradition än den
svenska.
I den av många ungdomar uppskattade satellittevekanalen
MTV har förts en ingående diskussion om hur länge det
skulle dröja innan narkotikan, och kanske främst marijuanan,
blev legal att köpa. Tittarna fick ringa in och delge sin syn.
De flesta tyckte att åtminstone cannabisen skulle kunna
släppas fri, eftersom den inte upplevdes som lika farlig.
Andra vanliga synpunkter var att staten inte skulle
intervenera i människors privatliv och att alkohol är farligare.
Programledaren avslutade med att säga att det är olyckligt
att det inte förs en seriös diskussion i England och Frankrike
om liberalisering av narkotika, när erfarenheterna från
Holland varit så goda. Av de som ringde in och svarade på
frågan om de rökt cannabis, svarade 83 procent av
ungdomarna ja.
Det är sannolikt att liknande diskussioner påverkar
svenska ungdomar. Ungdomar som träffar vänner från andra
länder, som har en helt annan inställning till narkotikan, kan
förr eller senare komma att underkänna den svenska
narkotikapolitiken.
En diskussion om legalisering av narkotikan förs nu i hela
Europa. Inget land har officiellt tagit ställning för en
liberalisering, men drygt 15 europeiska storstäder har ställt
sig bakom Frankfurtresolutionen. Resolutionen utgår ifrån
att drogproblemen är storstadproblem och därför något som
storstäder i Europa tillsammans måste ta itu med. Man
räknar således inte med att något parlament vågar ta ställning
för en liberalisering.
Det liberaliseringsförespråkarna för fram är ett
konstaterande att strävandena att eliminera tillgången och
efterfrågan av narkotika har misslyckats trots stora
satsningar. Narkotikan finns i samhället och kommer, enligt
Frankfurtresolutionen, alltid att finnas i samhället.
Det samhället kan göra är därför att ge upp kampen och i
stället stödja och hjälpa missbrukare. Fria sprutor, så kallade
''shooting galleries'' under överinseende av medicinskt
kunnig personal, utbildning av missbrukarna så att de
missbrukar rätt droger och rätt mängd samt en legalisering av
drogerna är de ståndpunkter som intellektuella och ledande
politiker från många länder nu för fram som ett program för
att få bukt med narkotikaproblemet.
Enligt legaliseringsförespråkarna är drogberoendet ett
socialt fenomen. Det kan ej utplånas genom politiska
åtgärder eller aktivt motverkande. Dessa insatser kan
visserligen ha en viss effekt, men tvångsåtgärderna har
misslyckats. Drogproblemet består, enligt
Frankfurtresolutionen, i att innehav, konsumtion och handel
är illegalt. Kriminaliseringen gör drogerna dyra och av dålig
kvalitet. Olagligheten gör även att missbrukaren hamnar i
social misär.
Legaliseringsförespråkarna för på ett mycket sofistikerat
sätt ut sina ståndpunkter. Förutom att respekterade politiker,
vetenskapsmän, läkare och intellektuella för fram
synpunkterna på exempelvis seminarier under rubriker som
''Narkotikan avmystifierad'', skrivs det även böcker och
debattartiklar i ämnet. Man talar på socialhögskolor och
driver en aktiv lobbyverksamhet bland politiker.
Legaliseringsförespråkarna försöker även använda WHO
(Världshälsoorganisationen) för att få fotfäste för sina
synpunkter.
För några år sedan skulle liberaliseringstankarna ha ansetts
som oseriösa och inget att ta hänsyn till. Nu har dock alltfler
börjat ifrågasätta om det inte är rätt att avkriminalisera
narkotikan. Det visar kanske det faktum att
Europaparlamentet endast med en knapp majoritet för två år
sedan avvisade en legalisering.
Den metod man använder för att vinna fotfäste för sina
synpunkter är steg-för-steg-principen.
Legaliseringsförespråkarna säger officiellt att det knappast
är realistiskt att anta att en liberalisering av all narkotika
skulle vinna gehör i dagsläget. Därför riktar man in sig på en
kamp för att legalisera cannabis. Genom MTV, musikvideor,
T-shirts och annonskampanjer riktade till ungdomar sprids
en livsstil förknippad med cannabisemblem och ''ofarlig''
rökning.
I Sverige är motståndet mot en legalisering stort. Det är
bland annat här initiativet togs till en motorganisation till
Frankfurtresolutionen i form av sammanslutningen Cities
Against Drugs.
Den grupp som kommer att påverkas mest av
legaliseringsförespråkarnas åsikter är ungdomarna. Det är
inom denna grupp som resandet är som högst, som nya
musikstilar och trender med olika budskap snabbast vinner
gehör och som motståndet mot narkotika är som minst.
För att våra ungdomar ska kunna motstå det tryck de
utsätts för bl a genom TV och andra medier behövs
utbildning. Legaliseringsförespråkarna använder medierna
för att på ett mycket sofistikerat sätt föra ut sitt budskap och
påverka ungdomar. Ett utbildningsmoment i grundskolan
och på gymnasiet kan vara att lära ungdomar att genomskåda
detta.
En passivitet i Sverige i frågan om legalisering kanske inte
kommer att märkas om ett eller två år. Däremot finns risken
att kravet förr eller senare kommer att leda till en
uppluckring av den svenska narkotikapolitiken och dess
starka förankring hos medborgarna.
Frågan om aktiva insatser mot legalisering, både i Sverige
och utomlands, bör därför utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildningsmoment i grundskola
och gymnasium,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om aktiva insatser
mot legalisering av narkotika.
Stockholm den 25 januari 1995
Ingrid Näslund (kds)
Fanny Rizell (kds)