Med anhörigvårdare menas var och en som har huvudansvaret för vård av person som annars skulle vårdas genom samhällets försorg. Dessa svarar för två tredjedelar av äldreomsorgen enligt SIPRI och det motsvarar en kostnad för samhället på ca 20 miljarder kronor.
Det är ett uppoffrande arbete och många gånger är de uppbundna dygnets alla timmar. Ofta utförs dessutom detta arbete helt oavlönat. Den hemtjänst som erbjuds räcker ofta inte till. Avlastning är det ofta inte tal om.
Dessa insatser har tyvärr många gånger från samhällets sida inte fått den uppmärksamhet som de förtjänar. Det vore därför värdefullt med en kartläggning av anhörigvårdarnas arbetsförhållanden.
Vill man vårda sina anhöriga i hemmet ska man ges möjlighet att göra detta och känna att man har ett stöd från samhällets sida. Vidare krävs en skälig ersättning, kontinuerlig avlastning eller möjlighet till växelvård, anhörigträffar, vissa utbildningsinsatser samt åtgärder för yrkesarbetande att efter en period av anhörigvård kunna komma tillbaka till det ordinarie arbetslivet igen.
Nettokostnaden för kommunerna för ett s k SMHI-boende ligger på 20--30000 kronor per månad eller ca 800--1000 kronor per dygn.
I den takt som antalet vårdplatser minskar inom slutenvården överlämnas ansvaret för vården alltmer till anhöriga. Ska den utvecklingen fortsätta krävs att anhörigvårdarna får ett avsevärt bättre stöd, både moraliskt och genom bättre ekonomisk ersättning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kartlägga anhörigvårdarnas arbetssituation och behovet av riktlinjer för ersättning till anhörigvårdare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildning och kontinuerlig avlastning för anhörigvårdare, bl.a. genom växelvårdsmöjligheter.
Stockholm den 25 januari 1995 Ulf Björklund (kds)