Det finns en del oroande trender i folkhälsan. Många människor får allt sämre hälsa samtidigt som andra får allt bättre. Hälsoklyftorna ökar och risken är stor att vi går in i ett tvåtredjedelssamhälle.
Den ökande ojämlikheten i hälsan bestyrks i Socialstyrelsens Folkhälsorapport 1994, som betecknar läget som alarmerande. Den samlade bilden i rapporten är socioekonomiska skillnader i hälsa samt en ökad andel människor med såväl sociala och ekonomiska som hälsomässiga problem med koncentration till kvinnor i arbetarklass och lägre medelklass.
I en studie av sex riskfaktorer för ohälsa framkommer att var och en av riskfaktorerna är vanligare bland arbetare än bland tjänstemän. Därtill är det fem gånger så vanligt att personer med arbetaryrken samtidigt har 3--5 av riskfaktorerna som det är bland tjänstemän på högnivå och mellannivå.
Orsakerna är flera varför hälsan försämras för en viss del av befolkningen. Helt klart finns det ett samband mellan ohälsa och långvarig arbetslöshet, som tenderar att drabba redan svaga grupper hårdast. Att stängas ute från arbetslivet förorsakar i många fall psykiska problem, sjukdom, förtidspensionering och ekonomiska problem. Negativa hälsoeffekter kan också påvisas hos arbetslösas familjer. Relativt nyanlända invandrare, arbetshandikappade och ungdomar är bland dem som har svårast att få arbete.
De senaste årens förändringar i trygghetssystemen med sänkta ersättningar och höjda avgifter har inneburit att speciellt grupper med låga förmåner har hamnat i ekonomiska svårigheter, vilket påverkat deras levnadsförhållanden och möjligheter att efterfråga en god vård och service.
Även SoS-rapporten Vård på lika villkor pekar på att det finns jämlikhetsproblem inom hälsan och sjukvården. Det finns ett växande problem med ej tillgodosedda vårdbehov och att de sociala skillnaderna ökar. Arbetare uppger ej tillgodosedda vårdbehov i större grad än högutbildade.
Särskilt oroande är vissa idéer inom sjukvården att lägga lönsamhetsperspektiv på vården, t.ex. att använda fast åldersgräns som grund för behandling på specialistklinik.
En god hälsa är av stor vikt för enskilda individer och för samhället. En god hälsa beror bl.a. på människors möjligheter att känna delaktighet och gemenskap, medan dålig hälsa medför begränsningar och svårigheter att påverka sina liv. En god hälsa har således ett stort värde i sig.
Sociala och ekonomiska villkor, arbetsmiljö och levnadsvanor har stor betydelse för hälsoutvecklingen. Det är genom att påverka sådana förhållanden som folkhälsoarbetet kan främja även mindre gynnade gruppers hälsa.
Rapporten om de ökande hälsoklyftorna är djupt oroande och måste tas på stort allvar. Att allt fler får allt sämre hälsa är oacceptabelt i dagens samhälle.
Målet bör vara att skapa nya förutsättningar för välfärdens fördelning. Alla människor måste ges goda livsbetingelser. För att uppnå målen krävs ett brett arbete som griper in på samhällslivets alla områden.
Trots att vissa initiativ tidigare tagits på folkhälsoområdet kan vi konstatera att skillnaderna i hälsotillståndet mellan olika befolkningsgrupper fortsätter att öka. Det krävs därför förnyade ansträngningar i syfte att förbättra hälsoläget för hela befolkningen och att motverka klyftorna i samhället.
Man bör närmare undersöka hur samhällets resurser används och fördelas. I ett analysarbete bör man gå till botten med frågan och ta reda på varför vissa människor får allt sämre hälsa.
Genomgripande systemförändringar under senare år beträffande sjukförsäkringsreformen, ädelreformen, köp- och säljsystem, införande av husläkare etc. bör följas upp och utvärderas, liksom höjningarna av patientavgifter samt ökade läkemedels- och tandvårdskostnader.
Regeringen bör snarast tillsätta en grupp som utifrån ovannämnda mål tar fram en politisk strategi för det fortsatta folkhälsoarbetet, samt för att i ett bredare perspektiv angripa klyftorna i samhället.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strategi för att motverka de ökade hälsoklyftorna i samhället.
Stockholm den 25 januari 1995 Börje Nilsson (s)