Här bor 1,9 miljoner människor eller ca 20 % av Sveriges
befolkning. Stockholms län är den mest tätbefolkade
regionen, samtidigt som tiotusentals människor bor i vad
som kan liknas vid glesbygd. Levnadsvillkoren i regionen
skiljer sig med andra ord från kommun till kommun.
Här finns nedsmutsad natur och allvarlig miljöförstörelse,
men även jungfruliga marker och orörd natur. Ingen annan
huvudstad i Europa har så goda förutsättningar för friluftsliv.
Här finns de rikaste och resursstarkaste människorna, men
även de fattigaste och sköraste, de bästa boendemiljöerna
men också de mest slitna.
Här finns det största utbudet arbetstillfällen, men även den
socialt mest brutala arbetslösheten.
Här finns bra och dåliga levnadsvillkor, möjligheter och
problem, sida vid sida. Storstockholm är onekligen
kontrasternas och ojämlikheternas region.
Utvecklingen mot allt mer ojämlika levnadsvillkor för
människor i storstaden är väl känd. Den ekonomiska krisen
och de senaste årens nyliberalt inriktade politik har förvärrat
situationen. Effekterna har blivit mer synliga och tar sig
många olika uttryck. I dess mest extrema form handlar det
om våld och kriminalitet. Men det handlar också om effekter
som inte är lika omskrivna, att barn far illa, att ungdomars
framtidsutsikter kullkastas och att familjers levnadsvillkor
förändras dramatiskt. Mitt i storstaden finns också mer av
ensamhet och isolering än på andra håll.
Segregationen är ett växande problem i hela det svenska
samhället, men den drabbar främst storstadsregionerna.
Omfattande målinriktade åtgärder måste vidtagas för att
vända utvecklingen. Det krävs därvid en samverkan mellan
kommuner, landsting och stat.
Storstaden kan erbjuda många positiva sidor. Människor
vill bo här för att tillgången på intressanta jobb är stor och
kulturutbudet omfattande. Staden har alltid haft en stark
attraktionskraft på människor, men den har också en baksida.
De krafter som vill bryta isär, dela upp människor är som
starkast här.
Det är en rad olika faktorer som samverkar av såväl
ekonomisk som kulturell och social karaktär. Storstadens
problem kan beskrivas som en blandning av etniska
konflikter, stora inkomstskillnader, droger, arbetslöshet,
försämrad samhällsservice och ett minimalt
bostadsbyggande som snart leder till akut brist.
Klyftorna i samhället ökar snabbt och i
Stockholmsområdet är de i dag mycket tydliga. De som har
väletablerade jobb och har inflytande, hög lön osv. har också
stora förutsättningar att få det ännu bättre. De som saknar
arbete och utbildning slås ut. Mellan dessa grupper finns en
stor del av befolkningen som hela tiden lever i oro och ''på
marginalen''. De saknar tryggheten i ett fast jobb. Deras
anställning är ofta tillfällig eller på kontrakt. De är lätta att
ersätta och därför har de också svårt att hävda sig när det
gäller arbetsmiljö och löneutveckling.
För några år sedan kunde vi med stolthet säga att det i
Stockholm inte fanns några uteliggare. I dag vet vi, att denna
grupp blir allt större. Bostadsbristen är snart ett faktum och
hyresnivån i Stockholmsområdet så hög att många inte har
råd att bo här. S.k. ''bagladies'' är en växande skara och är
idag en vanlig syn i Stockholmsmiljön. I Sverige finns ca
10 000 hemlösa. En tredjedel av dem finns i Stockholm.
Närmare 50 % av de hemlösa har missbruksproblem.
Socialbidrag och pension är den försörjningsform som
dominerar inom denna grupp. Ytterst få har inkomst av
sjukpenning eller a-kassa vilket tyder på att de stått utanför
arbetsmarknaden under lång tid.
Antalet ensamhushåll i regionen är också betydligt högre
än i landet i övrigt med risk för ensamhet och isolering som
följd.
Våldet har brett ut sig. Ingen är oberörd av den
händelseutveckling som har sin grund i en allt hårdare
mentalitet. Skjutvapen, knivar, överfall, rån har blivit en del
av vår vardag. Det kan vi aldrig acceptera.
Det har tagits många goda initiativ för att motverka våld
och användning av droger. Non Fighting generation,
Fryshuset och Alby-jouren är bara några exempel. Föräldrar
har gått samman i bostadsområden för att markera sin
närvaro på gatan. Det är utmärkta initiativ som förebygger
problem och som förtjänar uppmuntran.
Den nya lagen om mottagandet av asylsökande (LMA)
innebär att asylsökande får bosätta sig där de vill i avvaktan
på tillstånd. De som får stanna blir nästan undantagslöst kvar
i den kommun de bott i under prövningstiden. Lagen gäller
sedan den 1 juli 1994 och har inneburit ett kraftigt ökat tryck
på storstäderna, dit de flesta flyktingar söker sig under
prövningstiden. Den tidigare möjligheten att styra flyktingar
till kommuner i hela landet (den s.k. hela Sverige-strategin)
är i stort sett borta i och med LMA.
Den höga arbetslösheten bland flyktingar och invandrare
är ett allvarligt problem. De har i de flesta fall avsevärt
mycket svårare än andra att få jobb. Gruppen
socialbidragstagare bland medborgare med utländsk
härkomst är därför oerhört hög i framför allt Stockholm, men
även i kranskommuner som Botkyrka och Huddinge m.fl. är
arbetslösheten alarmerande.
I Stockholms kommun är socialbidragskostnaden tre
gånger så hög som i genomsnittskommunen i landet.
Den sociala isoleringen bland de äldre är betydligt större i
storstadsregionerna än på landsbygden. 10 % av de äldre i
Stockholm beräknas vara socialt isolerade. Antalet äldre
innevånare ökar inom vissa områden, framför allt i
Stockholms innerstad. Det medför ett större krav på vård,
omsorg och annan service i boendet.
Stockholm har med sina många institutioner för utbildning
och rehabilitering under årens lopp erhållit ett större antal
människor med funktionshinder i yngre ålder än landet i
genomsnitt. Det ställer också speciella krav på service och
tillgänglighet.
Stress och hård konkurrens bidrar i hög grad till psykisk
instabilitet. Samhall har t.ex. i sin sammansättning en större
andel psykiskt störda än vad som är genomsnitt i landet i
övrigt.
Folkhälsotalen i regionen varierar kraftigt vilket i hög grad
är konsekvenserna av att vissa befolkningsområden drabbats
speciellt hårt av arbetslöshet och invandrartäthet.
Styrkan i ett samhälle och graden av civilisation kan mätas
i hur väl man klarar att skapa bra levnadsvillkor för alla.
Särskilt utslagsgivande är hur man värnar de utsatta
grupperna i samhället -- alla har rätt att bli delaktiga i
gemenskapen.
Kommunerna och landstingen har ett stort ansvar för att
förebygga att människor faller utanför tryggheten. De bär
också det största ansvaret för att barn och unga i riskzonen
upptäcks och får det stöd och den behandling som är
nödvändig.
Även staten har givetvis ett ansvar för den sociala
utvecklingen i landet. De generella statliga
trygghetssystemen och de statliga bidragen måste utformas
så att de stöder kommunerna i deras ansträngningar att skapa
goda sociala förhållanden för sin befolkning. Det krävs
också initiativ från staten för att bland annat koordinera
insatser inom bostads-, arbetsmarknads-, kriminal- och
flykting- och invandringspolitiken.
Det finns inom Stockholmsregionen goda möjligheter att
bryta den negativa utvecklingen. Storstaden har stora
resurser och många positiva sidor att erbjuda. För att frigöra
dessa krafter behövs emellertid speciella insatser i
huvudstaden och dess region. Staten måste därvid spela en
aktiv roll.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om levnadsvillkoren i
Stockholmsregionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koordinerade insatser för
Stockholmsregionen.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Lindqvist (s)
Dag Ericson (s)
Eva Arvidsson (s)
Anders Ygeman (s)
Kristina Nordström (s)
Christina Axelsson (s)
Åsa Stenberg (s)
Anita Johansson (s)
Sören Lekberg (s)
Eva Johansson (s)
Björn Ericson (s)