Då en person önskar ta emot ett barn för adoption fordras ett medgivande från socialnämnden jml 25 § socialtjänstlagen.
Det förekommer att familjer, som av olika skäl inte får medgivande att ta emot barn, ändå hämtar barn till sig. Barnets vårdnadshavare är sällan känd eller anträffbar. Socialnämnden har i sådana fall inte möjlighet att ingripa och ta hand om barnet, om inte sådana förhållanden föreligger som avses i LVU, dvs. att det föreligger en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling.
Även om det är klart att barnets vistelse i familjen inte är lämplig, saknas laglig grund för ett ingripande utöver LVU. Den enda som i det läget kan ta barnet från hemmet är den legala vårdnadshavaren. Det förekommer att domstol trots att barnet kommer att växa upp i mindre goda förhållanden beslutar om adoption med hänvisning till att barnet ändå är här och får det sämre om det återvänder till hemlandet.
Utskottet har i samband med tidigare motioner omkring detta dels konstaterat att det inte är aktuellt att utvidga LVU, dels noterat att det finns möjligheter att utdöma böter i de fall en familj utan medgivande tar hit ett barn för adoption.
Avsikten är inte att LVU skall utvidgas, utan att en särskild bestämmelse skall införas rörande barn som utan medgivande finns i en familj som har för avsikt att adoptera. En sanktion i form av böter är inte heller tillräckligt och ger inte barnet det önskade skyddet.
Socialnämnden bör få legala möjligheter att omedelbart flytta ett barn från ett sådant familjehem, så länge inte en svensk adoption föreligger.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av regler för flyttning av barn.
Stockholm den 24 januari 1995 Ann-Marie Fagerström (s)