Narkotikamissbruket är ett växande problem i många av
länderna i Väst-, Central- och Östeuropa. Narkotikahandeln
omsätter miljarder kronor samtidigt som den sprider elände
och misär omkring sig. Den organiserade
narkotikabrottsligheten, de stora pengarna och den
drogrelaterade utslagningen innebär sammantaget en stor
utmaning för de europeiska demokratierna.
I Sverige är alla former av illegal hantering med narkotika
kriminaliserade. Riksdagen har steg för steg skärpt
lagstiftningen samtidigt som i sammanhanget viktiga
aktörer, polisen, socialtjänsten, tullen, kustbevakningen,
kriminalvården m.fl. utvecklat sitt praktiska arbete mycket
väl.
Sverige har som land erfarenheter av flera olika sorters
narkotikapolitik. Redan på 60-talet genomfördes försök med
s.k. legalförskrivning av narkotika, på 70-talet lämnades
regelbundet åtalseftergift för ''narkotikainnehav för eget
bruk'' samtidigt som den stora Socialutredningen på allvar
övervägde att avrusta myndigheternas möjligheter till
tvångsomhändertaganden av bl.a. missbrukare. Våra
erfarenheter är således gedigna av såväl den permissiva
politik som dominerar i flera av EU-länderna som den
restriktiva narkotikapolitik som dominerat i vårt land sedan
tidigt 80-tal.
Inom EU pågår försök med gemensamma åtgärder mot
narkotikahandel och s.k. pengatvätt. I EU-kommissionens
handlingsprogram för de kommande fyra åren uttalas stora
förväntningar på både Europolisen och på det Monitoring
Centre som nu etableras i Lissabon.
EU:s Monitoring Centre skall bl.a. försöka sammanställa
den omfattande forskning som bedrivs inom
narkotikaområdet. De utvärderingar som gjorts och görs
behöver också samlas och därmed göras tillgängliga för
jämförande forskning. Centret skall också ta initiativ till EU-
gemensam forskning i akt och mening att försöka hitta ett av
alla vedertaget sätt att utvärdera och bedöma resultat av
skilda länders narkotikapolicy.
Sverige har, inte minst mot bakgrund av våra rika och
skiftande erfarenheter, en viktig uppgift i detta sammanhang.
Vi har till exempel forskning som är unik i Europa och
behöver översättas och föras ut. Vi har många forskare och
experter som har mycket att tillföra i EU-arbetet. Vi behöver
delta i gemensamma forskningsprojekt för att på så sätt
använda de svenska erfarenheterna offensivt och utåtriktat.
Sverige borde därför etablera ett smärre
drogforskningsinstitut som skulle representera vårt land vid
forskningsuppdrag, utvärderingar, gemensamma symposier
och konferenser. Drogforskningsinstitutet borde också ha
som ett viktigt delmål att etablera kontakter och genomföra
utbildningsinsatser i de forna Sovjet-diktaturer, som förenar
stapplande steg mot demokrati med en lössläppt
narkotikabrottslighet.
De svenska erfarenheterna av en restriktiv helhetspolitik
är enligt mina bedömningar mycket intressanta för ett flertal
länder i och utanför EU-kretsen. Ett offensivt institut skulle
således kunna göra nytta för andra länders medborgare
samtidigt som institutets arbete hjälper oss själva att
bibehålla och utveckla vår restriktiva narkotikapolitik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett svenskt drogforskningsinstitut.