Narkotikamissbruket är ett växande problem i många av länderna i Väst-, Central- och Östeuropa. Narkotikahandeln omsätter miljarder kronor samtidigt som den sprider elände och misär omkring sig. Den organiserade narkotikabrottsligheten, de stora pengarna och den drogrelaterade utslagningen innebär sammantaget en stor utmaning för de europeiska demokratierna.
I Sverige är alla former av illegal hantering med narkotika kriminaliserade. Riksdagen har steg för steg skärpt lagstiftningen samtidigt som i sammanhanget viktiga aktörer, polisen, socialtjänsten, tullen, kustbevakningen, kriminalvården m.fl. utvecklat sitt praktiska arbete mycket väl.
Sverige har som land erfarenheter av flera olika sorters narkotikapolitik. Redan på 60-talet genomfördes försök med s.k. legalförskrivning av narkotika, på 70-talet lämnades regelbundet åtalseftergift för ''narkotikainnehav för eget bruk'' samtidigt som den stora Socialutredningen på allvar övervägde att avrusta myndigheternas möjligheter till tvångsomhändertaganden av bl.a. missbrukare. Våra erfarenheter är således gedigna av såväl den permissiva politik som dominerar i flera av EU-länderna som den restriktiva narkotikapolitik som dominerat i vårt land sedan tidigt 80-tal.
Inom EU pågår försök med gemensamma åtgärder mot narkotikahandel och s.k. pengatvätt. I EU-kommissionens handlingsprogram för de kommande fyra åren uttalas stora förväntningar på både Europolisen och på det Monitoring Centre som nu etableras i Lissabon.
EU:s Monitoring Centre skall bl.a. försöka sammanställa den omfattande forskning som bedrivs inom narkotikaområdet. De utvärderingar som gjorts och görs behöver också samlas och därmed göras tillgängliga för jämförande forskning. Centret skall också ta initiativ till EU- gemensam forskning i akt och mening att försöka hitta ett av alla vedertaget sätt att utvärdera och bedöma resultat av skilda länders narkotikapolicy.
Sverige har, inte minst mot bakgrund av våra rika och skiftande erfarenheter, en viktig uppgift i detta sammanhang. Vi har till exempel forskning som är unik i Europa och behöver översättas och föras ut. Vi har många forskare och experter som har mycket att tillföra i EU-arbetet. Vi behöver delta i gemensamma forskningsprojekt för att på så sätt använda de svenska erfarenheterna offensivt och utåtriktat.
Sverige borde därför etablera ett smärre drogforskningsinstitut som skulle representera vårt land vid forskningsuppdrag, utvärderingar, gemensamma symposier och konferenser. Drogforskningsinstitutet borde också ha som ett viktigt delmål att etablera kontakter och genomföra utbildningsinsatser i de forna Sovjet-diktaturer, som förenar stapplande steg mot demokrati med en lössläppt narkotikabrottslighet.
De svenska erfarenheterna av en restriktiv helhetspolitik är enligt mina bedömningar mycket intressanta för ett flertal länder i och utanför EU-kretsen. Ett offensivt institut skulle således kunna göra nytta för andra länders medborgare samtidigt som institutets arbete hjälper oss själva att bibehålla och utveckla vår restriktiva narkotikapolitik.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svenskt drogforskningsinstitut.
Stockholm den 18 januari 1995 Widar Andersson (s)