Äldreomsorg på landsbygden

Bakgrund

Glesbygden har under lång tid förlorat befolkning. Skälen
är kända: bland annat rationalisering och nedläggning inom
jordbruksektorn, en mycket omfattande rationalisering inom
skogsbruket, en passiv kommunal planering och inflyttning
till tätorter. Många människor väljer dock av olika skäl att
bo kvar på landsbygden. De har band till den aktuella orten,
de sätter speciellt värde på de tillgångar som landsbygden
har, men som inte lika påtagligt finns i tättbebyggda
områden, etc. Oavsett motivet för att bo på landsbygden är
det rimligt att människor senare, efter sitt yrkesverksamma
liv, kan fortsätta att bo kvar i bygden.

Dagens samhälle har tyvärr medverkat till att äldre
människor ofta tvingas att flytta in till större samhällen
såsom kommuncentra eller andra orter som bedöms ha bätte
förutsättningar vad gäller närhet till en allsidig service.
Emellertid kan inte bara kommundelscentra utan också
lokala serviceorter och andra små samhällen ute på
landsbygden fungera som platser för ett äldreboende.
Servicen är naturligtvis inte allsidig, men där är det nära till
basservice såsom post, bank och livsmedelsbutik, förutom
att annan service kan erhållas inom vanligtvis korta tider.

Ett äldreboende för vår landsbygd

Det är naturligt att människor som tillbringat lång tid av
sitt liv på landsbygden också vill fortsätta med det när man
pensionerar sig. De allra flesta kan under lång tid fortsätta
som under tidigare förhållanden, i en lägenhet eller i sitt hus.
Så småningom tryter dock krafterna och det behövs för
många någon form av serviceboende. För att konkretisera
hur detta kan utformas vill jag redovisa hur Rådomsgården
i Sollefteå kommun i Västernorrlands län arbetar.

Rådomsgården är ett aktiebolag med cirka 140 aktieägare.
Med sin breda ägarkrets där ägarna inte har några
avkastningskrav på satsat kapital kan den närmast liknas vid
ett kooperativ. Som namnet säger ligger den i Rådom med
flera mindre byar runt om. Bolaget bildades på lokalt
initiativ. Syftet var dels att utforma ett äldreboende för
människor i det närmaste området, dels att skaffa jobb i
området. Efter överenskommelse med Sollefteå kommun
kunde man efter två års förberedelser starta verksamheten
sommaren 1994. Den har plats för ett 20-tal äldre. Cirka 15
personer har hel- eller deltidsarbete på Rådomsgården. Den
står under tillsyn av Sollefteå kommuns sociala nämnd.
Kommunen bidrar ekonomiskt till verksamheten, men
sammantaget är det lönsamt för kommunen med denna lokalt
förankrade verksamhet.

Jag har snuddat vid några av fördelarna med denna form
av boende, men vill här redovisa de positiva effekter som
följer av inriktningen.

Det har visat sig att en gammal människa som tvingas
flytta från sin invanda miljö inte mår särskilt bra. Att träffa
människor som man känner, att kunna göra sina inköp i en
närbelägen och invand affär och så vidare, bidrar till att
livsandarna vidmakthålls så långt som möjligt. Tvingas man
i stället flytta, är det troligt att man också kommer långt bort
från det som utgör meningsfulla inslag i tillvaron. Faran för
isolering ökar markant, rädslan för det främmande kan
förhindra att man över huvud taget ''vågar sig ut'', och ett
snabbt åldrande kan bli följden. Det är således mycket viktigt
för en gammal människa att ha möjlighet att bo i ett område
som man är van vid.

En andra fördel är som nämnts att lokal vård också ger
lokala arbetstillfällen. Det skapar möjligheter särskilt för
kvinnorna på landsbygden, som med ibland otillräckliga
kollektiva kommunikationsmedel och utan tillgång till bil
förhindras att ta ett jobb i en större tätort. Därmed ökar också
förutsättningarna för en levande landsbygd. Ett vitt förgrenat
boende kan därmed bidra till ett konkret innehåll i vår
regionalpolitik.

Det är ofta positivt för anhöriga att de äldre bor kvar i
närheten av dem. Man får tillfälle att träffas oftare, man kan
lättare hjälpa till med de behov som uppstår, man vet att den
äldre har en van och trygg tillvaro, vilket i sin tur skapar
trygghet för de anhöriga. Barnbarn får kontakt med gamla
människor.

För kommunen uppstår också vissa fördelar. Genom ett
boende i relativt liten skala, ofta kanske bara 10--15 platser,
kan befintliga lokaler användas efter i de flesta fall en viss
anpassning, något som torde innebära lägre
investeringskostnader. Med mindre anläggningar ökar också
närheten mellan vårdande och vårdade. Kännedomen om
den enskildes liv och hälsa ökar. Ett boende organiserat
under andra former, än den direkt kommunala, ökar
mångfalden, ökar förutsättningarna för nya uppslag och
initiativ i verksamheten, samt kan främja effektiviteten
genom alternativen i sig. Kommunerna erhåller något att
jämföra sin egen verksamhet med. För den skull förlorar inte
kommunen ''greppet'' över verksamheten, dels på grund av
sin tillsynsroll, dels på grund av att verksamheten alltid torde
fordra kommunalt bidrag för att kunna bedrivas.

Det är svårt för kvinnorna i glesbygd att få anställning,
varför den form av verksamhet som jag har beskrivit skulle
möjliggöra för fler kvinnor att bo kvar i glesbygden och
samtidigt göra så att fler gamla kan bo kvar. Regeringen bör
därför ge socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med
kommunerna utvärdera och utveckla den här typen av social
verksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldreboende på landsbygden,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får
i uppdrag att utvärdera och utveckla äldreboende på
landsbygden.

Stockholm den 22 januari l995

Görel Thurdin (c)

Börje Hörnlund (c)