Välfärd är inte bara tillgång till bra service och ekonomisk
grundtrygghet. Det är tillgång till vacker och oförstörd natur,
möjligheten att leva ett bra liv, där möjligheten att både
förvärvsarbeta, ha familj och leva ett rikt liv på fritid finns.
Att på ett demokratiskt sätt kunna påverka sin livsmiljö och
ha lika chanser till utbildning och utveckling oavsett
ekonomisk bakgrund och handikapp. Att män och kvinnor
kan leva på lika villkor.
En definition av många på vad välfärd är: ''Att kunna
försörja sig själv och bidra till att den som inte kan det ändå
kan leva ett bra liv.''
Inledning
Sverige har under decennier byggt upp ett
välfärdssamhälle, som runt om i världen har framstått som
modell för de länder som velat bygga upp ett jämlikt och
demokratiskt samhälle.
Kännetecknande för en välfärdsstat är ett ekonomiskt
trygghetssystem tillgängligt för alla. I vårt land har det
huvudsakligen grundat sig på inkomstbortfallsprincipen
vilket accepterats som en enkel och rättvis princip. Denna
förutsätter dock i sin tur ett samhälle med full sysselsättning
där alla medborgare i praktiken har möjlighet att erhålla ett
meningsfullt arbete. Därjämte måste trygghetssystemet
naturligtvis bygga på ett humanistiskt synsätt och på ett
demokratiskt rättighetstänkande där allas lika värde är
utgångspunkten. Den enskilde skall vid sjukdom, handikapp,
föräldraledighet och arbetslöshet vara garanterad en rimlig
ersättning. Vård, omsorg, service och utbildning skall
erbjudas på lika villkor och med rättvis fördelning.
Förvisso har det funnits brister även i vårt samhälle.
Låginkomstutredningen i slutet av 60-talet visade att en stor
grupp människor i vårt samhälle inte hade del av den
ekonomiska tillväxten. På många håll har omfattande
byråkrati och brist på inflytande och makt från de berörda
varit påtaglig i det offentliga systemet. Dåligt
resursutnyttjande har på sina håll också kunnat påvisas.
Icke desto mindre har Sverige framstått som ett land som
i hög grad har kommit långt i sina strävanden att erbjuda en
allmän välfärd till alla sina invånare, inte bara ett fåtal. Detta
har skett genom en väl utbyggd hälso- och sjukvård, där den
förebyggande hälsovården spelat en viktig roll. Just den
förebyggande vården har i allmänhet varit gratis och i stort
omfattat alla barn. Detta har exempelvis inom barn- och
mödrahälsovården haft en avgörande betydelse. Låga
patientavgifter, högkostnadsskydd och subventionerade
läkemedel har medfört att människor inte av ekonomiska
skäl behövt avstå från sjukvård.
En medveten utbildningspolitik har syftat till att ge alla
barn och ungdomar en god grundutbildning, oavsett
familjens ekonomi. Genom rätten till gratis
gymnasieutbildning och rätten till studielån/medel på
högskolenivå har även ungdomar från arbetarklassen kunnat
skaffa sig högre utbildning.
För dem som av olika skäl inte kunnat ta del av
grundskole- eller högre utbildning under ungdomstiden har
det funnits goda möjligheter att ta igen detta genom
exempelvis Komvux och folkhögskolorna.
Nedskärningar
Dagens nedskärningar har självklart sin grund i vårt lands
stora ekonomiska problem och växande arbetslöshet. All
kraft måste satsas på att skapa nya arbetstillfällen. Ett fortsatt
högt budgetunderskott och bibehållen arbetslöshet innebär
att alla försök att bibehålla god service till lägre kostnader är
motiverade. Men det sätt som dessa nedskärningar hittills har
skett på har inte alls kunnat motiveras. 90-talets
låginkomstutredning i form av LO:s skrifter om Orättvisans
ansikte där journalisten Maj-Gull Axelsson har intervjuat
människor som lever med mycket knappa resurser har visat
hur hårt utslagningen från arbetslivet drabbar den enskilde.
Klasskillnaderna ökar liksom risken att hamna i ett 2/3-
samhälle. I takt med att transaktionshastigheten ökar i det
ekonomiska systemet så får systemfelen allt större
genomslag och blir svårare att bemästra.
Arbetet inom den offentliga sektorn
Inom den kommunala sektorn har uppsägningarna av
personal ökat kraftigt och ställt många, i huvudsak kvinnor,
i arbetslöshetskön. Självklart är detta djupt olyckligt för den
som blir avskedad. Men det är i lika hög grad olyckligt för
de personer som är i behov av service från kommun och
landsting. På vissa sjukhus i Sverige anser exempelvis
personalen inte att man längre är i stånd att ge en anständig
vård och behandling till långvarigt sjuka. Den personal som
blir uppsagd går oftast ut i ren arbetslöshet eller olika former
av arbetsmarknadsåtgärder. Det finns tyvärr rikliga exempel
på att personal som haft fasta tjänster fått sluta, för att kort
tid därefter kallas in och utföra i stort sett samma jobb men
då som tillfälligt anställda!
Vänsterpartiet föreslår att ekonomiska medel anvisas till
kommuner och landsting för att undvika ytterligare
uppsägningar. Vänsterpartiet föreslår även
försöksverksamhet med förkortad arbetstid. I en särskild
motion har vi utvecklat detta ytterligare. Därigenom kan
personal få stanna inom ordinarie arbetsuppgifter.
Privatisering
Den borgerliga regeringen genomdrev privatiseringar i stor
skala inom stora delar av den offentliga sektorn. Inom skola
och sjukvård har en mängd privatiseringsprojekt satts i sjön.
De få utvärderingar som hittills gjorts pekar på ökade
kostnader, uttunning av kvalitén och tendenser till större
ojämlikhet. Från vänsterpartiets sida ser vi nu fram emot en
avveckling av de mest stötande privatiseringarna och köpa-
säljmodellerna. Samtidigt vill vi dock framhålla att det vore
värdefullt om man kunde göra en grundlig utvärdering av de
sociala experiment som inletts under de gångna åren. Detta
inte minst för att förhindra att misstag upprepas och för att i
framtiden kunna föra förnyelsedebatten på ett sakligt plan.
Socialtjänsten
Socialtjänsten är det yttersta skyddsnätet för individen som
passerat det generella trygghetssystemet. När arbetslösheten
stiger, sjukersättning och arbetslöshetsersättning minskar, då
ökar antalet människor som blir beroende av socialbidrag.
Trycket på socialtjänsten ökar.
Socialtjänstlagen som infördes 1982 innebar ett viktigt
nytänkande på det sociala området. Egentligen hade detta
nytänkande i praktiken redan börjat tillämpas under 70-talet.
För många socialarbetare hade det tidigt stått klart att
socialtjänsten för att lyckas måste bygga på en tilltro till den
enskilda människan och dennas egna intresse för förändring.
Den omtanke om missbrukaren, eller barnet som far illa, som
fanns i den gamla nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen
eller sociallagen skymdes kraftigt av kraven på kontroll och
förmynderi. Socialtjänstlagen bekräftade denna utveckling
med sin betoning av hjälp till självhjälp och respekt för den
enskilda.
Allt eftersom socialtjänstlagen nu varit i bruk under drygt
10 år har förvisso brister i densamma blivit uppenbara. Det
är en ramlag som inte klart anger vad den enskilda
människan har rätt att kräva. Den uttalar rätten till ''skälig
levnadsnivå'', utan att fastställa var denna nivå ligger. I en
skrift från Studieförbundet Näringsliv och samhälle
''Ramlagar i förvaltningspolitiken'' har forskaren Hans
Esping, fil. dr. i rättssociologi, granskat socialtjänstlagen.
Han konstaterar där att de oprecisa bestämmelserna kan
strida mot andra lagar och lämnar stort utrymme för
godtycke. I knappa tider väljer kommunerna att tolka lagen
restriktivt. Resultatet blir att många beslut överklagas och
går till domstol. I vissa kommuner har godtycket gått så långt
att klienterna nödgats organisera sig för att försvara sin
integritet, vilket måste anses mycket anmärkningsvärt.
En annan brist som uppstår utifrån att socialtjänstlagen är
en ramlag är att beslut i enskilda ärenden enligt SOL i hög
grad blir föremål för detaljbeslut. Man kan jämföra med
hälso- och sjukvårdslagen där ytterst få enskilda ärenden
föredras på sjukvårdsstyrelsens sammanträden. Kommunalt
anställda tjänstemän har inte delegation att besluta om
relativt blygsamma bidrag som avviker från riktlinjer. Detta
kan ställas i relation till läkares rätt att besluta om relativt
kostsamma operationer eller ingrepp.
Fram till den 1 januari 1992 föreskrev 4 § socialtjänstlagen
att det i varje kommun skall finnas en socialnämnd för att
fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. I
samband med Ädelreformen avskaffades den bestämmelsen.
Dels har kommunen rätt till fri nämndorganisation, dels rätt
till fri namngivning! Det innebär att den eller de nämnder
som har skyldighet att betala bistånd enligt 6 § SOL kan ha
olika namn: distriktsnämnd, barn- och ungdomsnämnd,
områdesstyrelse o.s.v. Självklart skapar detta viss förvirring
och rättsosäkerhet hos allmänheten. I lagen anges att det är
socialnämndens uppgift att fatta beslut om bistånd. Detta
förbiseende bör åtgärdas.
Socialtjänstkommitténs majoritet har i sitt arbete föreslagit
enhetliga normer för socialbidragen, så kallad riksnorm.
Detta är helt i linje med vad Vänsterpartiet har drivit sedan
länge och varmt vill tillstyrka.
I övrigt kommer kommittén med en rad goda förslag till
förändringar av socialtjänstlagen. Förslag som en majoritet
av Vänsterpartiet, Folkpartiet och Socialdemokrater ställt sig
bakom. Det är ökat skydd för barn, det är förslag om åtgärder
beträffande vistelsebegreppet, det gäller förslag för ett
tydligare myndighetsbegrepp m.m. Vänsterpartiet förväntar
sig att regeringen snarast lägger en proposition på detta
betänkande.
Socialtjänsten har på en del håll lagt ut en del av sina
uppgifter på entreprenad. Visst går det att delegera uppgifter,
men det bör klart slås fast att inte någon form av
myndighetsutövning får förekomma på entreprenad.
Exempelvis är det klart olämpligt att lägga ut
vårdnadsutredningar.
Prioritering
Gallupundersökningar visar att en klar majoritet av
svenska folket är beredd att betala relativt hög skatt om man
vet att det därigenom går att bibehålla bra äldreomsorg, bra
skola, barnomsorg o.s.v. Enligt vår mening bör man också
tolka det senaste valet till riksdagen på detta sätt. Folk hade
tröttnat på det nyliberala systemskiftet och ville ha en
återgång till den svenska välfärdsmodellen. Denna
viljeyttring måste politiker respektera!
VDN-märkt välfärd
Vänsterpartiet vill också garantera rätt till kvalitet när det
gäller tjänster, omvårdnad och vård. Kvalitetssäkring,
kvalitetskontroll och utarbetande av kvalitetsnormer för att
få fram en VDN-märkning måste därför bli ett arbete som
regeringen prioriterar.
Köp- och säljprincipen bygger på tillgång och efterfrågan.
Människor har dock inte en fri marknad att välja på. Denna
begränsas av geografiskt läge, typ av vara (vissa varor köper
man bara en gång t.ex. hjärtbyte, barnomsorg fler ggr.) samt
svårigheter att få tillräcklig kunskap om alternativa varor.
Vidare är det oftast en alltför stor tidsförskjutning mellan köp
och ev. uttryck för missnöje med köpet. En kvalitetsmässigt
dålig vara kan alltså säljas länge innan man upptäcker
bristerna (en köpt höftled kan bli dålig efter 5 år). Detta kan
resultera i felaktiga bedömningar, ibland med allvarliga
konsekvenser för köparen.
Det behövs riktade undersökningar till brukarna av typ
enkäter och djupintervjuer samt statistiska analyser för att
undvika misstag.
I olika vårdorganisationer måste en kontinuerlig
diskussion om mål, medel och produkt föras på en
professionell nivå. Denna diskussion borde vara oberoende
av ekonomiska hänsyn. Helst borde den också vara
prestigefri och föras i en öppen dialog.
Kontrollfunktion av utomstående fackmän som fritt kan
sätta upp riktlinjer för hur en vara skall se ut, kvalitén etc.
måste finnas. Detta skall ske utifrån yrkesmässiga
kunskaper. Här skall även de politiska målen formuleras och
stämmas av mot den faktiska tjänsten. Vidare skall det finnas
kanaler mellan brukaren och kontrollant.
Vi befinner oss nu i ett läge när Socialstyrelsen håller på
att läggas ut på regionala kontor. Målet för en sådan
decentralisering måste vara att tillsynen/
kontrollfunktionerna kommer närmare användarna och
producenterna, med en överblick av vad som är bra och vad
som är dåligt i de lokala välfärdssystemen.
Det finns också ett stort behov från dem som behöver anlita
socialtjänsten att ha en neutral objektiv instans att kunna
vända sig till innan det behöver gå så långt att den
hjälpsökande känner sig tvingad att gå till länsrätten för att
söka sin rätt. En början vore att på de regionala kontoren
tillhandahålla en juridisk kompetens, en ''allmänhetens
ombudsman'', där de hjälpbehövande kunde få saklig
information om möjligheter, rättigheter och skyldigheter.
Om en rättighetslagstiftning skall kunna införas som
säkrar människors rätt till vård, omvårdnad och annan
samhällsservice förutsättes kvalitetskontroller.
Välfärdsforskning
Välfärdssektorn är en del av tjänstesektorn som arbetar
med kunskap, kompetens, kvalitet och service som mål och
medel. I så måtto kan den sägas vara en framtidsbransch,
även om en del krafter tycks tagit som sin uppgift att rasera
densamma till förmån för en återgång till ett primitivt
klassamhälle. Vänsterpartiet vill se att välfärdssamhället
försvaras och utvecklas. Då krävs också en ständig förnyelse
och kunskapsutveckling. Den forskning som bedrivs på
området kan tillföra ny kunskap och nya metoder som kan
bli till nytta för samhällets utveckling. Vi vill därför här lyfta
fram ett konkret exempel som vi tycker förtjänar stöd och
uppmärksamhet från statsmakternas sida. Det är kommuner,
landsting och andra aktörer i Södermanland och
Västmanland som tagit initiativ till ett Centrum för
välfärdsforskning. Man har också långt framskridna planer
på att även bilda ett Internationellt centrum för
välfärdsforskning.
Utgångspunkten för arbetet vid centret är till en början åtta
kärnidéer. Eftersom de är framåtsyftande och nydanande så
vill vi nämna dem här:
1. Förhållanden (mekanismer och faktorer) som är av
grundläggande betydelse för utvecklingen av
välfärdssamhällen.
2. Välfärd för yngre och äldre minoriteter.
3. Ekologiska och biologiska förutsättningar för en hög
kvalitet av mänskligt liv.
4. Arbetets betydelse för att bygga ett välfärdssamhälle.
5. Betydelsen av människors delaktighet och demokratiskt
inflytande för att skapa ett välfärdssamhälle.
6. De intellektuellas roll vid byggandet av
välfärdssamhället.
7. Konstens roll för utvecklingen av välfärdssamhället.
8. Välfärdssamhällets etiska frågor.
Som synes frågor som även börjar tränga sig på i det
politiska livet och som kanske om några år ligger på
riksdagens bord. Vi tycker det är bra med initiativ som
kommer underifrån och utifrån och hoppas att regeringen
hittar former för att stötta projektet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en utvärdering angående
privatiseringens kostnader och effekter på den offentliga
sektorn bör göras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen bör
omarbetas till en rättighetslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag
bör införas i enlighet med framlagt förslag från
Socialtjänstkommittén,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden
(SOU 1993:30 och SOU 1994:139) enligt vad i motionen
anförts om barns rätt, myndighetsbegreppet, system för
ersättningar mellan kommuner etc.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjliga system för
kvalitetskontroller och kvalitetssäkringar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av ''allmänhetens
ombudsman'' vid Socialstyrelsens regionala kontor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stöd till forskning på
välfärdsområdet.
Stockholm den 23 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Björn Samuelson (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Eva Zetterberg (v)
Stig Sandström (v)