Välfärd är inte bara tillgång till bra service och ekonomisk grundtrygghet. Det är tillgång till vacker och oförstörd natur, möjligheten att leva ett bra liv, där möjligheten att både förvärvsarbeta, ha familj och leva ett rikt liv på fritid finns. Att på ett demokratiskt sätt kunna påverka sin livsmiljö och ha lika chanser till utbildning och utveckling oavsett ekonomisk bakgrund och handikapp. Att män och kvinnor kan leva på lika villkor.
En definition av många på vad välfärd är: ''Att kunna försörja sig själv och bidra till att den som inte kan det ändå kan leva ett bra liv.''
Inledning
Sverige har under decennier byggt upp ett välfärdssamhälle, som runt om i världen har framstått som modell för de länder som velat bygga upp ett jämlikt och demokratiskt samhälle.
Kännetecknande för en välfärdsstat är ett ekonomiskt trygghetssystem tillgängligt för alla. I vårt land har det huvudsakligen grundat sig på inkomstbortfallsprincipen vilket accepterats som en enkel och rättvis princip. Denna förutsätter dock i sin tur ett samhälle med full sysselsättning där alla medborgare i praktiken har möjlighet att erhålla ett meningsfullt arbete. Därjämte måste trygghetssystemet naturligtvis bygga på ett humanistiskt synsätt och på ett demokratiskt rättighetstänkande där allas lika värde är utgångspunkten. Den enskilde skall vid sjukdom, handikapp, föräldraledighet och arbetslöshet vara garanterad en rimlig ersättning. Vård, omsorg, service och utbildning skall erbjudas på lika villkor och med rättvis fördelning.
Förvisso har det funnits brister även i vårt samhälle. Låginkomstutredningen i slutet av 60-talet visade att en stor grupp människor i vårt samhälle inte hade del av den ekonomiska tillväxten. På många håll har omfattande byråkrati och brist på inflytande och makt från de berörda varit påtaglig i det offentliga systemet. Dåligt resursutnyttjande har på sina håll också kunnat påvisas.
Icke desto mindre har Sverige framstått som ett land som i hög grad har kommit långt i sina strävanden att erbjuda en allmän välfärd till alla sina invånare, inte bara ett fåtal. Detta har skett genom en väl utbyggd hälso- och sjukvård, där den förebyggande hälsovården spelat en viktig roll. Just den förebyggande vården har i allmänhet varit gratis och i stort omfattat alla barn. Detta har exempelvis inom barn- och mödrahälsovården haft en avgörande betydelse. Låga patientavgifter, högkostnadsskydd och subventionerade läkemedel har medfört att människor inte av ekonomiska skäl behövt avstå från sjukvård.
En medveten utbildningspolitik har syftat till att ge alla barn och ungdomar en god grundutbildning, oavsett familjens ekonomi. Genom rätten till gratis gymnasieutbildning och rätten till studielån/medel på högskolenivå har även ungdomar från arbetarklassen kunnat skaffa sig högre utbildning.
För dem som av olika skäl inte kunnat ta del av grundskole- eller högre utbildning under ungdomstiden har det funnits goda möjligheter att ta igen detta genom exempelvis Komvux och folkhögskolorna.
Nedskärningar
Dagens nedskärningar har självklart sin grund i vårt lands stora ekonomiska problem och växande arbetslöshet. All kraft måste satsas på att skapa nya arbetstillfällen. Ett fortsatt högt budgetunderskott och bibehållen arbetslöshet innebär att alla försök att bibehålla god service till lägre kostnader är motiverade. Men det sätt som dessa nedskärningar hittills har skett på har inte alls kunnat motiveras. 90-talets låginkomstutredning i form av LO:s skrifter om Orättvisans ansikte där journalisten Maj-Gull Axelsson har intervjuat människor som lever med mycket knappa resurser har visat hur hårt utslagningen från arbetslivet drabbar den enskilde. Klasskillnaderna ökar liksom risken att hamna i ett 2/3- samhälle. I takt med att transaktionshastigheten ökar i det ekonomiska systemet så får systemfelen allt större genomslag och blir svårare att bemästra.
Arbetet inom den offentliga sektorn
Inom den kommunala sektorn har uppsägningarna av personal ökat kraftigt och ställt många, i huvudsak kvinnor, i arbetslöshetskön. Självklart är detta djupt olyckligt för den som blir avskedad. Men det är i lika hög grad olyckligt för de personer som är i behov av service från kommun och landsting. På vissa sjukhus i Sverige anser exempelvis personalen inte att man längre är i stånd att ge en anständig vård och behandling till långvarigt sjuka. Den personal som blir uppsagd går oftast ut i ren arbetslöshet eller olika former av arbetsmarknadsåtgärder. Det finns tyvärr rikliga exempel på att personal som haft fasta tjänster fått sluta, för att kort tid därefter kallas in och utföra i stort sett samma jobb men då som tillfälligt anställda!
Vänsterpartiet föreslår att ekonomiska medel anvisas till kommuner och landsting för att undvika ytterligare uppsägningar. Vänsterpartiet föreslår även försöksverksamhet med förkortad arbetstid. I en särskild motion har vi utvecklat detta ytterligare. Därigenom kan personal få stanna inom ordinarie arbetsuppgifter.
Privatisering
Den borgerliga regeringen genomdrev privatiseringar i stor skala inom stora delar av den offentliga sektorn. Inom skola och sjukvård har en mängd privatiseringsprojekt satts i sjön. De få utvärderingar som hittills gjorts pekar på ökade kostnader, uttunning av kvalitén och tendenser till större ojämlikhet. Från vänsterpartiets sida ser vi nu fram emot en avveckling av de mest stötande privatiseringarna och köpa- säljmodellerna. Samtidigt vill vi dock framhålla att det vore värdefullt om man kunde göra en grundlig utvärdering av de sociala experiment som inletts under de gångna åren. Detta inte minst för att förhindra att misstag upprepas och för att i framtiden kunna föra förnyelsedebatten på ett sakligt plan.
Socialtjänsten
Socialtjänsten är det yttersta skyddsnätet för individen som passerat det generella trygghetssystemet. När arbetslösheten stiger, sjukersättning och arbetslöshetsersättning minskar, då ökar antalet människor som blir beroende av socialbidrag. Trycket på socialtjänsten ökar.
Socialtjänstlagen som infördes 1982 innebar ett viktigt nytänkande på det sociala området. Egentligen hade detta nytänkande i praktiken redan börjat tillämpas under 70-talet. För många socialarbetare hade det tidigt stått klart att socialtjänsten för att lyckas måste bygga på en tilltro till den enskilda människan och dennas egna intresse för förändring. Den omtanke om missbrukaren, eller barnet som far illa, som fanns i den gamla nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen eller sociallagen skymdes kraftigt av kraven på kontroll och förmynderi. Socialtjänstlagen bekräftade denna utveckling med sin betoning av hjälp till självhjälp och respekt för den enskilda.
Allt eftersom socialtjänstlagen nu varit i bruk under drygt 10 år har förvisso brister i densamma blivit uppenbara. Det är en ramlag som inte klart anger vad den enskilda människan har rätt att kräva. Den uttalar rätten till ''skälig levnadsnivå'', utan att fastställa var denna nivå ligger. I en skrift från Studieförbundet Näringsliv och samhälle ''Ramlagar i förvaltningspolitiken'' har forskaren Hans Esping, fil. dr. i rättssociologi, granskat socialtjänstlagen. Han konstaterar där att de oprecisa bestämmelserna kan strida mot andra lagar och lämnar stort utrymme för godtycke. I knappa tider väljer kommunerna att tolka lagen restriktivt. Resultatet blir att många beslut överklagas och går till domstol. I vissa kommuner har godtycket gått så långt att klienterna nödgats organisera sig för att försvara sin integritet, vilket måste anses mycket anmärkningsvärt.
En annan brist som uppstår utifrån att socialtjänstlagen är en ramlag är att beslut i enskilda ärenden enligt SOL i hög grad blir föremål för detaljbeslut. Man kan jämföra med hälso- och sjukvårdslagen där ytterst få enskilda ärenden föredras på sjukvårdsstyrelsens sammanträden. Kommunalt anställda tjänstemän har inte delegation att besluta om relativt blygsamma bidrag som avviker från riktlinjer. Detta kan ställas i relation till läkares rätt att besluta om relativt kostsamma operationer eller ingrepp.
Fram till den 1 januari 1992 föreskrev 4 § socialtjänstlagen att det i varje kommun skall finnas en socialnämnd för att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. I samband med Ädelreformen avskaffades den bestämmelsen. Dels har kommunen rätt till fri nämndorganisation, dels rätt till fri namngivning! Det innebär att den eller de nämnder som har skyldighet att betala bistånd enligt 6 § SOL kan ha olika namn: distriktsnämnd, barn- och ungdomsnämnd, områdesstyrelse o.s.v. Självklart skapar detta viss förvirring och rättsosäkerhet hos allmänheten. I lagen anges att det är socialnämndens uppgift att fatta beslut om bistånd. Detta förbiseende bör åtgärdas.
Socialtjänstkommitténs majoritet har i sitt arbete föreslagit enhetliga normer för socialbidragen, så kallad riksnorm. Detta är helt i linje med vad Vänsterpartiet har drivit sedan länge och varmt vill tillstyrka.
I övrigt kommer kommittén med en rad goda förslag till förändringar av socialtjänstlagen. Förslag som en majoritet av Vänsterpartiet, Folkpartiet och Socialdemokrater ställt sig bakom. Det är ökat skydd för barn, det är förslag om åtgärder beträffande vistelsebegreppet, det gäller förslag för ett tydligare myndighetsbegrepp m.m. Vänsterpartiet förväntar sig att regeringen snarast lägger en proposition på detta betänkande.
Socialtjänsten har på en del håll lagt ut en del av sina uppgifter på entreprenad. Visst går det att delegera uppgifter, men det bör klart slås fast att inte någon form av myndighetsutövning får förekomma på entreprenad. Exempelvis är det klart olämpligt att lägga ut vårdnadsutredningar.
Prioritering
Gallupundersökningar visar att en klar majoritet av svenska folket är beredd att betala relativt hög skatt om man vet att det därigenom går att bibehålla bra äldreomsorg, bra skola, barnomsorg o.s.v. Enligt vår mening bör man också tolka det senaste valet till riksdagen på detta sätt. Folk hade tröttnat på det nyliberala systemskiftet och ville ha en återgång till den svenska välfärdsmodellen. Denna viljeyttring måste politiker respektera!
VDN-märkt välfärd
Vänsterpartiet vill också garantera rätt till kvalitet när det gäller tjänster, omvårdnad och vård. Kvalitetssäkring, kvalitetskontroll och utarbetande av kvalitetsnormer för att få fram en VDN-märkning måste därför bli ett arbete som regeringen prioriterar.
Köp- och säljprincipen bygger på tillgång och efterfrågan. Människor har dock inte en fri marknad att välja på. Denna begränsas av geografiskt läge, typ av vara (vissa varor köper man bara en gång t.ex. hjärtbyte, barnomsorg fler ggr.) samt svårigheter att få tillräcklig kunskap om alternativa varor. Vidare är det oftast en alltför stor tidsförskjutning mellan köp och ev. uttryck för missnöje med köpet. En kvalitetsmässigt dålig vara kan alltså säljas länge innan man upptäcker bristerna (en köpt höftled kan bli dålig efter 5 år). Detta kan resultera i felaktiga bedömningar, ibland med allvarliga konsekvenser för köparen.
Det behövs riktade undersökningar till brukarna av typ enkäter och djupintervjuer samt statistiska analyser för att undvika misstag.
I olika vårdorganisationer måste en kontinuerlig diskussion om mål, medel och produkt föras på en professionell nivå. Denna diskussion borde vara oberoende av ekonomiska hänsyn. Helst borde den också vara prestigefri och föras i en öppen dialog.
Kontrollfunktion av utomstående fackmän som fritt kan sätta upp riktlinjer för hur en vara skall se ut, kvalitén etc. måste finnas. Detta skall ske utifrån yrkesmässiga kunskaper. Här skall även de politiska målen formuleras och stämmas av mot den faktiska tjänsten. Vidare skall det finnas kanaler mellan brukaren och kontrollant.
Vi befinner oss nu i ett läge när Socialstyrelsen håller på att läggas ut på regionala kontor. Målet för en sådan decentralisering måste vara att tillsynen/ kontrollfunktionerna kommer närmare användarna och producenterna, med en överblick av vad som är bra och vad som är dåligt i de lokala välfärdssystemen.
Det finns också ett stort behov från dem som behöver anlita socialtjänsten att ha en neutral objektiv instans att kunna vända sig till innan det behöver gå så långt att den hjälpsökande känner sig tvingad att gå till länsrätten för att söka sin rätt. En början vore att på de regionala kontoren tillhandahålla en juridisk kompetens, en ''allmänhetens ombudsman'', där de hjälpbehövande kunde få saklig information om möjligheter, rättigheter och skyldigheter.
Om en rättighetslagstiftning skall kunna införas som säkrar människors rätt till vård, omvårdnad och annan samhällsservice förutsättes kvalitetskontroller.
Välfärdsforskning
Välfärdssektorn är en del av tjänstesektorn som arbetar med kunskap, kompetens, kvalitet och service som mål och medel. I så måtto kan den sägas vara en framtidsbransch, även om en del krafter tycks tagit som sin uppgift att rasera densamma till förmån för en återgång till ett primitivt klassamhälle. Vänsterpartiet vill se att välfärdssamhället försvaras och utvecklas. Då krävs också en ständig förnyelse och kunskapsutveckling. Den forskning som bedrivs på området kan tillföra ny kunskap och nya metoder som kan bli till nytta för samhällets utveckling. Vi vill därför här lyfta fram ett konkret exempel som vi tycker förtjänar stöd och uppmärksamhet från statsmakternas sida. Det är kommuner, landsting och andra aktörer i Södermanland och Västmanland som tagit initiativ till ett Centrum för välfärdsforskning. Man har också långt framskridna planer på att även bilda ett Internationellt centrum för välfärdsforskning.
Utgångspunkten för arbetet vid centret är till en början åtta kärnidéer. Eftersom de är framåtsyftande och nydanande så vill vi nämna dem här:
1. Förhållanden (mekanismer och faktorer) som är av grundläggande betydelse för utvecklingen av välfärdssamhällen.
2. Välfärd för yngre och äldre minoriteter.
3. Ekologiska och biologiska förutsättningar för en hög kvalitet av mänskligt liv.
4. Arbetets betydelse för att bygga ett välfärdssamhälle.
5. Betydelsen av människors delaktighet och demokratiskt inflytande för att skapa ett välfärdssamhälle.
6. De intellektuellas roll vid byggandet av välfärdssamhället.
7. Konstens roll för utvecklingen av välfärdssamhället.
8. Välfärdssamhällets etiska frågor.
Som synes frågor som även börjar tränga sig på i det politiska livet och som kanske om några år ligger på riksdagens bord. Vi tycker det är bra med initiativ som kommer underifrån och utifrån och hoppas att regeringen hittar former för att stötta projektet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utvärdering angående privatiseringens kostnader och effekter på den offentliga sektorn bör göras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen bör omarbetas till en rättighetslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag bör införas i enlighet med framlagt förslag från Socialtjänstkommittén,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden (SOU 1993:30 och SOU 1994:139) enligt vad i motionen anförts om barns rätt, myndighetsbegreppet, system för ersättningar mellan kommuner etc.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjliga system för kvalitetskontroller och kvalitetssäkringar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av ''allmänhetens ombudsman'' vid Socialstyrelsens regionala kontor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till forskning på välfärdsområdet.
Stockholm den 23 januari 1995 Gudrun Schyman (v) Björn Samuelson (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Eva Zetterberg (v) Stig Sandström (v)