Föreställ er ett fönsterlöst rum i en källarlokal. Stanken av
urin slår emot er i trappan och luften är unken. Inne i rummet
ligger ett 30-tal människor på madrasser, direkt på golvet.
Lakan finns inte. Många av de sovande ligger i
fosterställning med ytterkläderna på och med händerna runt
sina väskor och plastkassar.
Scenen är inte hämtad från ett skyddsrum i Sarajevo, inte
heller från slummen i New York. Den är från Stockholm
1989 och är skildrad av journalisten Leif Stenberg som under
fem års tid följt hur situationen för de hemlösa förändrats.
Den har förvärrats. Idag lever ca 10.000 människor utan den
grundläggande trygghet som ett eget hem innebär. Uppemot
6.000 finns i huvudstaden och bland dem allt fler ungdomar.
Uppgiften kommer från välgörenhetsorganisationer och
enskilda socialdistrikt och består av uppskattningar. Bristen
på tillförlitliga siffror är i sig ett alarmerande tecken på den
nonchalans eller oförmåga samhället visar när det gäller att
värna om de allra mest utsatta -- de hemlösa.
Ett underkännande av välfärdsstaten
Knappast någon svensk som lever i eller har besökt någon
av landets större städer, kan längre ha undgått att
konfronteras med uteliggare och bagladys. De allra flesta av
oss har levt i föreställningen att detta var en omöjlighet i den
svenska välfärdsstaten, något som ofta påpekas av utländska
besökare. I tunnelbanan konfronterades chockade
stockholmare i höstas med sovande tiggare, med en tom hatt
bredvid sig och en pappbit med en hastigt nedklottrad vädjan
om pengar. Fenomenet uppmärksammades med stort
uppslagen bild på DN:s första sida. Men den politiska eliten
står handfallen.
Orsaksanalys saknas
I debatten förekommer mer eller mindre vederhäftiga
antaganden om att ökningen av uteliggarna hänger samman
med att mentalsjukhusen avvecklas. De smutsiga
trashankarna skulle inte vara ett tecken på förslumning och
brutalt ökad utslagning, utan snarare udda existenser som av
fri vilja vägrar att ta emot den hjälp som finns att få. Den
sakliga analysen lyser med sin frånvaro. Vi vet inte om det
handlar främst om brist på resurser, brist på organisation eller
brist på samarbete mellan sociala instanser på olika nivåer
och vården. Under tiden växer kön till
välgörenhetsorganisationernas soppkök och natthärbärgen.
Politisk oförmåga
Redan 1990 sa dåvarande socialminister Bengt Lindkvist
i DN 7/2: ''Vi kan inte köra vidare med akutlösningar för de
hemlösa. Vi måste ta tag i var och en av dessa människor och
inte släppa taget förrän de fått fotfäste i tillvaron igen. Om
vi erkänner problemet och lär oss förstå processerna som
leder fram till hemlöshet, tror jag att vi också ska lyckas ta
stegen i rätt riktning.'' Men ingenting har hänt. Ytterst
handlar det om politisk oförmåga eller ovilja att stävja det
3/4-delssamhälle vi med allt större tydlighet upplever
omkring oss. Det är inte längre ett storstadsfenomen.
Förslag till lösning
Miljöpartiet de gröna föreslår att Socialstyrelsen ges i
uppdrag att utforma direktiv för hur kommuner genom
uppsökande verksamhet bland missbrukare och utslagna ska
kunna uppskatta behovet av sängplatser för hemlösa. En
samlad analys bör samtidigt göras av den ökande
utslagningens mekanismer och orsaker. Denna kan sedan
ligga till grund för mer omfattande socialpolitisk handling.
För att på kort sikt hjälpa hemlösa till själva
grundförutsättningen för ett värdigare liv, en bostad, kan t ex
kommunerna upplåta ett hus. Där kan dessa människor,
under viss uppsikt, erbjudas någon form av eget boende.
Staten bör kunna gå in som delfinansiär i dessa hus, medan
kommunen står för driftskostnaden. Stat, landsting och
kommuner bör tillsammans arbeta för en lösning av detta
svåra sociala problem. En metodisk och ekonomisk plan bör
upprättas för fem år framåt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en analys av behovet
av insatser för hemlösas boende enligt vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en plan för samarbete mellan stat, landsting och
kommuner bör genomföras enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen för budgetåret 1995/96 anvisar 10 miljoner
kronor för att möjliggöra statligt delägarskap i hus för
hemlösas boende, främst i storstäderna.