Åsa Jinder beskriver i sin bok ''Bli min mamma igen'' hur
barn till en alkoholmissbrukare ser sin vardag. Det har ofta
sin grund i upprepade besvikelser. Löften som ges av
föräldrarna infrias inte för att mamma eller pappa är så
upptagna av sig själva. Detta kan också vara ett problem i
vad vi kallar ''vanliga familjer'', där mamma och pappa är
mycket upptagna av sina egna problem, sitt arbete, sin
karriär. Att inte kunna lita på någon skadar det viktigaste för
att ett barn skall utvecklas -- tilliten. Att inte lita på någon
blir ofta till lag för barn, som förlorar tilltron till vuxna. Det
leder ofta till vilsenhet, osäkerhet och ensamhet. Man döljer
problemet för kamrater, för vänner och för andra vuxna i sin
omgivning. Man blir väldigt ensam. Lögner, bortförklaringar
och förnekelser hör till vardagen. Många som träffar barn
och ungdomar i den här situationen anar ofta oro, men ingen
säger någonting. Barnet eller ungdomen får ofta ensam bära
sina skuldkänslor. Man lär sig att undertrycka sina egna
känslor -- det blir lättre att överleva då.
Barns rätt till sina föräldrar är inte för alla en självklarhet.
Många barn och ungdomar lever i miljöer, där familjerna har
dåliga framtidsutsikter. Barn som bor i en miljö, där
respekten för den enskilde individen inte räknas längre har
själva svårt att förstå ödmjukhet, omtanke och
medmänsklighet. Samhället har ett ansvar för dessa barn som
står på utkanten i samhället -- på väg att falla ur. De insatser
som finns i dag vänder sig ofta till vuxna. Barnet glöms ofta
bort, när man skall samtala runt familjens situation och
barnets situation. Denna brist på barnperspektiv leder till att
barn inte möts som individer med egna behov, behov som i
och för sig är skapade av föräldrarnas problem men som
kräver andra åtgärder än att bara hjälpa föräldrarna. Med ett
barnperspektiv lyssnar man istället på barnet och försöker se
situationen ur barnets ögon.
Mot alla odds klarar sig en del barn trots svåra
förhållanden. Deras erfarenhet kan lära oss en hel del. Det är
framför allt en sak som varit avgörande för dessa barn. De
har haft turen att träffa på engagerade vuxna, som vågar se
och lyssna på dem, tala med dem och ge dem styrka. Vi vet
också att det är viktigt för utsatta barn att få tala med andra
om sin situation, att få bearbeta känslor och upplevelser och
kasta av sig skuldkänslor. Detta ger enligt alla erfarenheter
dessa barn ökad självkänsla, trygghet och glädje. Ju tidigare
man kan sätta in hjälp desto bättre. Då är det också viktigt
att barn som är utsatta upptäcks när de är riktigt små. Det
finns många myndigheter och organisationer och
verksamheter som är berörda och som kan upptäcka och
hjälpa de här barnen. Det får bara inte bli så att alla tror att
någon annan upptäcker och uppmärksammar dessa barn,
eller att den ena handen inte vet vad den andra gör. Alla som
kommer i kontakt med barn måste vara uppmärksamma. Det
innebär t.ex. att ett barn, som man misstänker far illa, få
berätta om sin situation. Att våga lyssna utan att avleda eller
byta samtalsämne, när det blir svårt. Att lyssna betyder också
att sedan ta ansvar för att hjälpa barnen eller att tala med
någon annan som har möjlighet att hjälpa dem. Den som
arbetar professionellt har skyldighet att vända sig till
socialtjänsten, när ett barn far illa. Vi andra uppmanas i
socialtjänstlagen att också göra detta. Det gäller oss alla.
Genom samarbete kan de samlade resurserna användas
effektivt. På dagis och i skolan möter personalen barnen
varje dag och känner dem väl. Individ- och familjeomsorgen
har kunskap om utsatthet och missbruk.
Allt socialt arbete kräver ett starkt personligt engagemang
men kunskap är också en viktig del i barn- och
ungdomsarbetet. Kraven är särskilt stora när det gäller
insatser för de mest problemfyllda barnen och ungdomarna.
Den sista tidens dramatiska händelser bland ungdomar, som
präglas av våld och övergrepp och som nu också lett till död,
är ett stort misslyckande av dagens samhällsstöd till
ungdomar. Många unga känner sig utanför ett aktivt
medborgarskap. De har aldrig fått den styrka, som gör det
möjligt att leva och fungera tillsammans med andra
människor. I ett samhälle byggt på liberala värderingar är
detta helt oacceptabelt. Det är nödvändigt med tidiga insatser
riktade till utsatta barn för att förebygga. Barnhälsovård,
barnomsorg och skola måste känna ansvar för att skicka
varningssignaler vidare, så att det här barnen i tid kan få hjälp
av Socialtjänsten. Alla goda krafter måste samverka. Det
måste kring barn och ungdomar byggas upp nätverk av
vuxna som bryr sig om.
Det ligger ett stort ansvar på kommunerna att även i
ekonomiskt kärva tider prioritera de utsatta barnen. Det lönar
sig både nu och på sikt. Ideella organisationer är en viktig
del i detta arbete.
Den sista tidens tragiska händelser med ett ökat
ungdomsvåld är larmrapporter som inte bara får passera
riksdagen utan åtgärd. Vi liberaler anser att det finns starka
skäl att granska hur bilden av hur vardagen är bland barn och
ungdomar i Sverige i dag. Barns och ungdomars psykiska
hälsa är också angeläget att kartlägga. En rapport från
Uppsala visar en undersökning att var tolfte flicka i l6--l7 års
ålder någon gång försökt ta sitt liv. Var sjätte flicka i samma
undersökning hade under sista tiden haft tankar om att skada
sig själv. Bland yngre vuxna står i dag självmorden för l/3
av dödsorsaken. Det är en skrämmande bild i vårt
välfärdssamhälle.
Vi liberaler vet att det inte finns lätta lösningar på svåra
problem. Att komma rätt kräver oftast både mod och
kunskap. Vi liberaler är beredda att ta ansvar. När resurserna
är begränsade är det de som har det sämst som skall sättas
först. Vi känner stor oro inför besparingarna på
barnfamiljerna.
För att få fram mer fakta och därmed också mer kunskap
om vad som nu håller på att hända i vårt samhälle och vilka
åtgärder som bör vidtagas anser vi att regeringen skall ta
initiativ till en nationell barn- och ungdomskommission.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen skall ta initiativ till en
nationell barn- och ungdomskommission.