Sedan 1971 har socialstyrelsen två socialarbetare placerade i Köpenhamn. Regeringen gav 1993 socialstyrelsen i uppdrag att följa upp och redovisa verksamheten med avseende på dess mål, inriktning och resultat.
Utvärderingen visar att de problem som motiverade tillkomsten av verksamheten inte har upphört utan snarare blivit svårare till sin karaktär. Framför allt har drogutbudet förändrats, och det finns idag droger som på kort tid skapar ett allvarligt beroende. Verksamhetens omfattning har legat på ungefär samma nivå under de senaste åren. Klienterna har en högre medelålder än tidigare vilket inneburit att de är mer utslagna när de kommer i kontakt med verksamheten. Antalet psykiskt sjuka missbrukare har ökat.
Vid de intervjuer som genomförts är den tydliga bilden att måluppfyllelsen -- i förhållande till verksamhetens allmänna mål-- är mycket god. Det råder stor enighet om att verksamheten är till stor nytta. Den är till humanitär nytta för klienter och yngre klienters föräldrar. Polis, sociala myndigheter, landsting m.fl. säger sig också ha nytta av verksamheten inte minst ekonomiskt. Behandlingstider i Sverige kan förväntas bli kortare och ett minskat antal hivsmittade ungdomar förväntas förekomma bland dem som återvänder.
Totalt kostar verksamheten 1,3 miljoner kronor per år, och detta innebär ca 3 400 kronor per hjälpfall. Det kan jämföras med kostnader för vård och behandling på ett § 12-hem eller vårdkostnaderna för en aidssjuk.
I utvärderingen anser man att det inte finns vare sig humanitära eller ekonomiska skäl som talar för en avveckling. Utvärderingen mynnar ut i en rekommendation att verksamheten bör bedrivas även fortsättningsvis eftersom den fyller en mycket stor funktion.
Socialstyrelsen gjorde en bedömning våren 1994 med hänvisning till den genomförda utvärderingen, utifrån att verksamheten delvis ändrat karaktär, att idén med ett nordiskt samarbete inte fungerat i praktiken samt att den nordiska konventionen ställer krav på ländernas ansvar för andra innevånare än sina egna. Då fann man inte några rationella skäl som talade för en avveckling av verksamheten utifrån dess kostnader och resultat.
Verksamheten beskrivs som kostnadseffektiv, och samtliga instanser som intervjuats är positiva till verksamheten och understryker dess betydelse.
I budgetpropositionen anförs att det torde vara möjligt att upprätthålla den nordiska trygghetkonventionen i en annan utsträckning än när verksamheten startade. Denna bedömning verkar inte realistisk. Kulturen kring droger och synen på missbrukare skiljer sig avsevärt mellan de båda länderna. Dessutom verkar drogproblemen ha ökat i Köpenhamn vilket också påverkar de svenskar som söker sig till staden. Situationen för de svenska missbrukarna och deras möjligheter att komma ifrån sitt missbruk skulle försämras avsevärt om den uppsökande verksamheten från de svenska socialarbetarna upphör.
Eftersom socialstyrelsen så sent som förra året bedömt att verksamheten med socialarbetare i Köpenhamn bör bedrivas vidare är det av största vikt att finansieringen löses.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de svenska socialarbetarnas verksamhet i Köpenhamn.
Stockholm den 20 januari 1995 Birthe Sörestedt (s) Eva Johansson (s) Marianne Carlström (s)