Sedan 1971 har socialstyrelsen två socialarbetare
placerade i Köpenhamn. Regeringen gav 1993
socialstyrelsen i uppdrag att följa upp och redovisa
verksamheten med avseende på dess mål, inriktning och
resultat.
Utvärderingen visar att de problem som motiverade
tillkomsten av verksamheten inte har upphört utan snarare
blivit svårare till sin karaktär. Framför allt har drogutbudet
förändrats, och det finns idag droger som på kort tid skapar
ett allvarligt beroende. Verksamhetens omfattning har legat
på ungefär samma nivå under de senaste åren. Klienterna har
en högre medelålder än tidigare vilket inneburit att de är mer
utslagna när de kommer i kontakt med verksamheten.
Antalet psykiskt sjuka missbrukare har ökat.
Vid de intervjuer som genomförts är den tydliga bilden att
måluppfyllelsen -- i förhållande till verksamhetens allmänna
mål-- är mycket god. Det råder stor enighet om att
verksamheten är till stor nytta. Den är till humanitär nytta för
klienter och yngre klienters föräldrar. Polis, sociala
myndigheter, landsting m.fl. säger sig också ha nytta av
verksamheten inte minst ekonomiskt. Behandlingstider i
Sverige kan förväntas bli kortare och ett minskat antal
hivsmittade ungdomar förväntas förekomma bland dem som
återvänder.
Totalt kostar verksamheten 1,3 miljoner kronor per år, och
detta innebär ca 3 400
kronor per hjälpfall. Det kan jämföras med kostnader
för vård och behandling på ett § 12-hem eller
vårdkostnaderna för en aidssjuk.
I utvärderingen anser man att det inte finns vare sig
humanitära eller ekonomiska skäl som talar för en
avveckling. Utvärderingen mynnar ut i en rekommendation
att verksamheten bör bedrivas även fortsättningsvis eftersom
den fyller en mycket stor funktion.
Socialstyrelsen gjorde en bedömning våren 1994 med
hänvisning till den genomförda utvärderingen, utifrån att
verksamheten delvis ändrat karaktär, att idén med ett nordiskt
samarbete inte fungerat i praktiken samt att den nordiska
konventionen ställer krav på ländernas ansvar för andra
innevånare än sina egna. Då fann man inte några rationella
skäl som talade för en avveckling av verksamheten utifrån
dess kostnader och resultat.
Verksamheten beskrivs som kostnadseffektiv, och samtliga
instanser som intervjuats är positiva till verksamheten och
understryker dess betydelse.
I budgetpropositionen anförs att det torde vara möjligt att
upprätthålla den nordiska trygghetkonventionen i en annan
utsträckning än när verksamheten startade. Denna
bedömning verkar inte realistisk. Kulturen kring droger och
synen på missbrukare skiljer sig avsevärt mellan de båda
länderna. Dessutom verkar drogproblemen ha ökat i
Köpenhamn vilket också påverkar de svenskar som söker sig
till staden. Situationen för de svenska missbrukarna och
deras möjligheter att komma ifrån sitt missbruk skulle
försämras avsevärt om den uppsökande verksamheten från
de svenska socialarbetarna upphör.
Eftersom socialstyrelsen så sent som förra året bedömt att
verksamheten med socialarbetare i Köpenhamn bör bedrivas
vidare är det av största vikt att finansieringen löses.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de svenska socialarbetarnas
verksamhet i Köpenhamn.
Stockholm den 20 januari 1995
Birthe Sörestedt (s)
Eva Johansson (s)
Marianne Carlström (s)