Bilstödet är ett bra instrument för att ge personer med
funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i
samhällslivet och en bättre livskvalitet.
De förslag till reformering som lagts fram i betänkandet
''Rätten till ratten'' (SOU 1994:55) bör därför genomföras
snarast möjligt. Särskilt viktigt är att åldersgränsen 50 år
avskaffas. Många kroniskt sjuka skulle då kunna
förvärvsarbeta och därmed undvika förtidspension.
Tillgång till en egen anpassad bil betyder dessutom mycket
för ett bättre socialt liv. Beroendet av samhällsinsatser i form
av t.ex. matinköp och färdtjänst skulle minska och
självständigheten i motsvarande mån öka.
För många med funktionshinder är bilstödet extra
betydelsefullt. Många har svår värk och stelhet i lederna med
gradvis ökande rörelseinskränkningar. Större ansträngningar
förvärrar ofta smärtorna. Svaga och deformerade händer gör
det också svårt att bära kassar och väskor. Dessutom kan
många rörelsehindrade av den anledningen inte heller
använda traditionella gånghjälpmedel som käppar eller
kryckor. Det är också problem med att kunna använda
kollektiva färdmedel. Dels är det svårt att kliva på och av t.ex.
en buss, dels kan man inte alltid hålla i sig eller sitta bra. För
att kunna arbeta, studera, delta i olika aktiviteter och
behandlingar krävs det för dessa att vissa kroppsdelar inte
belastas alltför mycket vid förflyttningar.
Det är viktigt att ha ett helhetsperspektiv på resandet och
en helhetssyn på människors behov och rättighet att delta i
samhällslivets olika verksamheter. Tillgång till en egen
anpassad bil är i detta sammanhang en förutsättning för ett
bättre liv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att åldersgränsen för bilstödet
avskaffas.
Stockholm den 19 januari 1995
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Hanna Zetterberg (v)
Alice Åström (v)