Vi har i en gemensam motion med de tre övriga borgerliga partierna yrkat avslag på de ändringar som regeringen föreslår i husläkarlagen. I denna motion behandlar vi regeringens förslag till ändringar i lagarna om läkarvårdsersättning och ersättning för sjukgymnastik och yrkar avslag på dessa ändringar.
I vårt land råder det bred enighet om att sjukvården i huvudsak skall finansieras gemensamt. Vad gäller anställningsformerna är oenigheten desto större. För socialdemokraterna och vänsterpartiet gäller en mycket restriktiv syn på vårdpersonalens möjligheter att bedriva och få ersättning för vårdinsatser annat än som anställda.
Privata vårdgivare svarar för en ytterst liten andel av den sjukvård som ges. De ersättningar som privata läkare (exklusive husläkare) och sjukgymnaster fick i fjol var mindre än 1,5 % av de totala sjukvårdskostnaderna i landet.
Den borgerliga regeringen inledde åren 1991--94 en valfrihetsrevolution inom vården, barnomsorgen och skolan. Ett inslag i denna var ökade möjligheter för husläkare, övriga specialistläkare och sjukgymnaster att etablera sig och uppbära ersättning från den gemensamma finansieringen.
Den nu föreliggande propositionen är en viktig del av den kontrarevolution mot valfriheten som regeringspolitiken innebär.
Vi har i den gemensamma borgerliga motionen argumenterat mot förslagen att ge landstingen vetorätt mot privata husläkares rätt att etablera sig och på lika villkor få konkurrera med de av landstingen anställda husläkarna.
I den socialdemokratiska agitationen hävdas ofta att etableringsfrihet för läkare och sjukgymnaster ''bara'' handlar om frihet för dessa yrkesgrupper och inte har något att göra med patienternas valfrihet. Detta synsätt är i grunden felaktigt.
Om en läkare eller sjukgymnast inte har möjlighet att etablera sig och få ersättning för detta på likartade villkor som gäller för landstingens personal, så har självfallet inte medborgarna möjlighet att välja dem annat än med ekonomiska uppoffringar. Etableringsfrihet handlar därför både om vårdgivarnas och patienternas frihet.
På nästan alla områden innebär konkurrens en stimulans till förnyelse. Så är också fallet med sjukvård. Ett exempel på detta är tillkomsten av City-akuten. Denna verksamhet tillkom innan de s.k. Dagmarreglerna infördes i mitten av 80- talet. Den dåvarande socialistiska majoriteten i Stockholms läns landsting hade då inte de legala möjligheterna att säga nej till den idé om en lättakut som City-akuten stod för. Få förnekar idag att City-akutens verksamhet kom att stimulera utvecklingen inom öppenvården utanför sjukhusen.
Inom tandvården finns ingen etableringsfrihet. Den borgerliga regeringens förslag att införa en sådan stoppades av socialdemokraterna, vänsterpartiet och Ny Demokrati. Dock finns sedan gammalt ett mycket stort inslag av privattandläkare inom vuxentandvården. Det råder ingen tvekan om att det varit bra för svensk tandvård att det funnits både privattandvård och folktandvård.
Det finns ett problem med en friare etablering av vårdpersonal i ett system med gemensam finansiering -- totalkostnadskontrollen. Det är naturligtvis teoretiskt enklare att kontrollera totalkostnaden om det i varje land eller i varje län bara finns en beslutsfattare, en planekonomisk styrning.
Mot detta måste ställas de ökade möjligheter till förnyelse och besparingar som en ökad konkurrens kan ge. Så har besparingar och effektiviseringar inom folktandvården lättare kunnat uppnås i och med att jämförelser kunnat göras med privatvårdens kostnader för bland annat lokaler och övrig personal.
De ändringar i riktning mot fri etablering som genomfördes under föregående mandatperiod innebar bl.a. krav på specialistutbildning, heltidstjänstgöring, möjlighet för landstingen att besluta om relativt höga patientavgifter samt sex månaders förvarningsstid för att rätt till ersättning skulle föreligga. Besluten utgjorde ett försök till en avvägning mellan å ena sidan önskemålen om totalkostnadskontroll och å andra sidan önskemålen om ökad frihet och ökad konkurrens.
Regeringens proposition innebär att hela tanken på en avvägning förkastas. Istället bejakas helt och fullt strävan efter en total landstingskontroll över de gemensamma medlen.
Än mer anmärkningsvärt är att propositionens förslag uppenbarligen syftar till att de sedan länge gällande möjligheterna till s.k. ersättningsetablering och till en friare etablering i stödområdena skall avskaffas. Detta innebär en ännu större minskning av konkurrensen och valfriheten än den som socialdemokraterna hotade med i valrörelsen.
Utöver dessa inskränkningar förutskickar regeringen att det senare kommer att komma förslag om att försämra villkoren för de som idag är verksamma privata husläkare, privata övriga specialister och privata sjukgymnaster. Försämringen synes till och med handla om att de privatpraktiserande vårdgivare som inte får eller som inte vill teckna avtal med landstinget helt skall berövas rätten till ersättning med allmänna medel för de vårdinsatser som görs.
Eftersom de i propositionen framförda ändringsförslagen innebär oacceptabla försämringar för patienternas valfrihet och kommer att leda till att det fortsatta effektiviseringsarbetet inom sjukvården försvåras bör propositionen i sin helhet avslås.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1994/95:109.
Stockholm den 29 november 1994 Barbro Westerholm (fp) Kerstin Heinemann (fp)