Motion till riksdagen
1994/95:So23
av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp)

med anledning av prop. 1994/95:109 Vissa privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters etablering m.m.


Vi har i en gemensam motion med de tre övriga borgerliga
partierna yrkat avslag på de ändringar som regeringen
föreslår i husläkarlagen. I denna motion behandlar vi
regeringens förslag till ändringar i lagarna om
läkarvårdsersättning och ersättning för sjukgymnastik och
yrkar avslag på dessa ändringar.
I vårt land råder det bred enighet om att sjukvården i
huvudsak skall finansieras gemensamt. Vad gäller
anställningsformerna är oenigheten desto större. För
socialdemokraterna och vänsterpartiet gäller en mycket
restriktiv syn på vårdpersonalens möjligheter att bedriva och
få ersättning för vårdinsatser annat än som anställda.
Privata vårdgivare svarar för en ytterst liten andel av den
sjukvård som ges. De ersättningar som privata läkare
(exklusive husläkare) och sjukgymnaster fick i fjol var
mindre än 1,5 % av de totala sjukvårdskostnaderna i landet.
Den borgerliga regeringen inledde åren 1991--94 en
valfrihetsrevolution inom vården, barnomsorgen och skolan.
Ett inslag i denna var ökade möjligheter för husläkare, övriga
specialistläkare och sjukgymnaster att etablera sig och
uppbära ersättning från den gemensamma finansieringen.
Den nu föreliggande propositionen är en viktig del av den
kontrarevolution mot valfriheten som regeringspolitiken
innebär.
Vi har i den gemensamma borgerliga motionen
argumenterat mot förslagen att ge landstingen vetorätt mot
privata husläkares rätt att etablera sig och på lika villkor få
konkurrera med de av landstingen anställda husläkarna.
I den socialdemokratiska agitationen hävdas ofta att
etableringsfrihet för läkare och sjukgymnaster ''bara''
handlar om frihet för dessa yrkesgrupper och inte har något
att göra med patienternas valfrihet. Detta synsätt är i grunden
felaktigt.
Om en läkare eller sjukgymnast inte har möjlighet att
etablera sig och få ersättning för detta på likartade villkor
som gäller för landstingens personal, så har självfallet  inte
medborgarna möjlighet att välja dem annat än med
ekonomiska uppoffringar. Etableringsfrihet handlar därför
både om vårdgivarnas och patienternas frihet.
På nästan alla områden innebär konkurrens en stimulans
till förnyelse. Så är också fallet med sjukvård. Ett exempel
på detta är tillkomsten av City-akuten. Denna verksamhet
tillkom innan de s.k. Dagmarreglerna infördes i mitten av 80-
talet. Den dåvarande socialistiska majoriteten i Stockholms
läns landsting hade då inte de legala möjligheterna att säga
nej till den idé om en lättakut som City-akuten stod för. Få
förnekar idag att City-akutens verksamhet kom att stimulera
utvecklingen inom öppenvården utanför sjukhusen.
Inom tandvården finns ingen etableringsfrihet. Den
borgerliga regeringens förslag att införa en sådan stoppades
av socialdemokraterna, vänsterpartiet och Ny Demokrati.
Dock finns sedan gammalt ett mycket stort inslag av
privattandläkare inom vuxentandvården. Det råder ingen
tvekan om att det varit bra för svensk tandvård att det funnits
både privattandvård och folktandvård.
Det finns ett problem med en friare etablering av
vårdpersonal i ett system med gemensam finansiering --
totalkostnadskontrollen. Det är naturligtvis teoretiskt enklare
att kontrollera totalkostnaden om det i varje land eller i varje
län bara finns en beslutsfattare, en planekonomisk styrning.
Mot detta måste ställas de ökade möjligheter till förnyelse
och besparingar som en ökad konkurrens kan ge. Så har
besparingar och effektiviseringar inom folktandvården
lättare kunnat uppnås i och med att jämförelser kunnat göras
med privatvårdens kostnader för bland annat lokaler och
övrig personal.
De ändringar i riktning mot fri etablering som
genomfördes under föregående mandatperiod innebar bl.a.
krav på specialistutbildning, heltidstjänstgöring, möjlighet
för landstingen att besluta om relativt höga patientavgifter
samt sex månaders förvarningsstid för att rätt till ersättning
skulle föreligga. Besluten utgjorde ett försök till en
avvägning mellan å ena sidan önskemålen om
totalkostnadskontroll och å andra sidan önskemålen om ökad
frihet och ökad konkurrens.
Regeringens proposition innebär att hela tanken på en
avvägning förkastas. Istället bejakas helt och fullt strävan
efter en total landstingskontroll över de gemensamma
medlen.
Än mer anmärkningsvärt är att propositionens förslag
uppenbarligen syftar till att de sedan länge gällande
möjligheterna till s.k. ersättningsetablering och till en friare
etablering i stödområdena skall avskaffas. Detta innebär en
ännu större minskning av konkurrensen och valfriheten än
den som socialdemokraterna hotade med i valrörelsen.
Utöver dessa inskränkningar förutskickar regeringen att
det senare kommer att komma förslag om att försämra
villkoren för de som idag är verksamma privata husläkare,
privata övriga specialister och privata sjukgymnaster.
Försämringen synes till och med handla om att de
privatpraktiserande vårdgivare som inte får eller som inte vill
teckna avtal med landstinget helt skall berövas rätten till
ersättning med allmänna medel för de vårdinsatser som görs.
Eftersom de i propositionen framförda ändringsförslagen
innebär oacceptabla försämringar för patienternas valfrihet
och kommer att leda till att det fortsatta
effektiviseringsarbetet inom sjukvården försvåras bör
propositionen i sin helhet avslås.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1994/95:109.

Stockholm den 29 november 1994

Barbro Westerholm (fp)

Kerstin Heinemann (fp)